Hur hänger “självhjälp” ihop med viljan att förändra/rädda världen/politisk aktivism? Det är en fråga som har varit med mig ett tag.
Medan jag filar på mina svar kommer jag att tänka på en liten text som betydde mycket för mig när jag var strax över 20 och just hade börjat lyssna på Christina Aguileras album Stripped. Texten, som fanns i min amerikanska anarkistiska almanacka, bekräftade det som jag länge hade haft på känn: att den inre kampen ibland kräver mer mod än den utåtriktade traditionella aktivistkampen, och att den är lika viktig. Den sa också någonting om uppdelningen mellan den inre kampen och den yttre, att den kanske är ganska fiktiv. Jag hade erfarenheter som sa mig att systemkritiska grupper kunde fungera på samma själsdödande sätt som de system de kritiserade. Där fanns samma uteslutningsmekanismer och samma normtryck, jag kände ibland att mitt engagemang skedde på bekostnad av mitt välbefinnande. Jag upptäckte att Stripped-låtarna, framför allt Can’t hold us down, Beautiful, Soar, The voice within och Keep on singing my song, var till större hjälp för mig i mitt frigörelseprojekt än de vänster-/hbt-/feminist-aktivistiska sammanhangen som jag fram till dess hade befunnit mig i (jag skriver hbt för att det inte fanns så värst mycket q att tala om). Och själva den handlingen, att lyssna på en kommersiell skönhetsidealposter-person som Christina Aguilera, och finna en fristad där, var en betydelsefull normbrytarövning för mig. Det var inte “rätt”. Och jag kände känner att jag har lättare att stå bredvid mig själv när jag hör Christina Aguilera sjunga att jag kan gå rak i ryggen på min egen väg, även om jag går där helt själv, och att jag har min bästa vän med mig, och att jag får använda den röst jag har.
Almanackan-texten, skriven av det anarkistiska kollektivet Slingshot, går såhär (ledigt översatt):
“Revolutionen känns ibland omöjlig. Titta åt ett håll och nåt helt sjukt händer på ett annat. Ett möte annonseras på en cool flyer, du går dit och alla som är där är konstiga och verkar smartare än du. Senare, efter att ha sett en vacker solnedgång, cyklar du inåt stan för att kolla in en möjlig plats för en aktion, och på vägen springer du in i en nerknarkad kompis.
Även när allt verkar hopplöst finns det saker inom räckhåll. Eftersom förtrycksapparaten är så komplex, finns det värdefulla insatser att göra på alla plan, i varje situation; i arbetet med relationen till dig själv, i arbetet med relationer till nära och kära, och i avvecklingen av förtryck inom de relationerna.
Revolution är ett mindset, ett sätt att förhålla sig till världen. Den är mycket mer än resultatet av vårt arbete – Food Not Bombs, demonstrationer, hemliga aktioner, anarkistisk dagspress, spelningar, fanzine, temadagar, läsecirklar. Alla de här grejerna, tecken på politisk aktivism, sker regelbundet på helt o-revolutionära, destruktiva och tråkiga sätt. Det är jätteviktigt att de sker, men det är lika viktigt hur de sker, hur vi förhåller oss till och tar hand om de vi arbetar tillsammans med, inklusive oss själva.
Revolution är inte en bunt prestationer utan en process. Vi kan inte bara joina svarta blocket i en demonstration, och bocka av “politiskt engagemang” på vår Att göra-lista. Vi behöver skapa arbetsformer och sammanhang som gör oss lyckliga i stället för utbrända. Kriget som vi utkämpar på utsidan har också en front i våra egna hjärtan. Ibland krävs det mer mod att utkämpa den inre kampen än att stå framför en rad kravallpoliser, att dra upp den inre förtrycksapparaten med rötterna, att lära oss förstå och möta våra egna behov, även när de går mot strömmen i förhållande till det energiska aktivistlivet. Att vila är subversivt.
Vi kan inte få det avklarat eller bli färdiga, för revolutionen kommer aldrig att bli klar. Naturen, och därmed mänskligheten, och därmed systemet av stater och hierarkier, har alltid förändrats. Det har aldrig funnits något ursprungligt Edens lustgårds-aktigt stadium av radikal fullkomlighet, från vilket vi alla föll ner i den här avgrunden av hierarkier och förtryck, och som vi skulle kunna återupprätta en dag om vi bara startar tillräckligt många anarkistiska bokkaféer.
Livet är en process av ökanden och minskanden, framväxt och vissnanden, och en dag kommer USA-imperiet att falla, precis som alla andra imperier som har kommit och gått. Vi här här nu och vi gör revolutionen nu. Vi behöver hantera förändringarna, använda sprickorna i statsapparaten medan de uppstår, åldras och faller sönder, och under tiden stärka våra egna liv och våra relationer i förhållande till hotet om utbrändhet och självdestruktivitet. När allt kommer omkring utgör våra relationer till andra människor stommen för en värld byggd på hopp, tillit och kärlek. De är vårt starkaste revolutionära verktyg.”
(Här också en påminnelse till mig själv om att skriva mer om revolutionen som en önskan som produceras av ett system centrerat kring våld, resultat-effektivitet och snabba puckar.)
På Slingshot-hemsidan, längst ner, finns texten från 2010 års almanacka och eftersom jag är på riktigt gråter jag när jag läser sista stycket. Jag ska försöka orka fortsätta tro på att det är vad världen behöver.
