Jag tänker högt. Jag tänker att jag vill undersöka hur det kommer sig att jag har fastnat vid principer om icke-våld i mitt kunskapande kring det visionära tänkandet. Vad ledde mig hit? Hur hör fälten ihop?

Några punkter:

- Den våldsamma revolutionen framstår som en tankefigur hämtad ur det system som jag vill bli av med; som reproducerar det system som jag vill bli av med. Om jag längtar efter en helomvändning – det som brukar betecknas revolution – får jag söka efter det våldsammas motsats, det som vänder våldet ryggen.

- Journalisten Maria-Pia Boëthius har skrivit flera böcker om “världens minst bevakade supermakt”, massmedia, och om hur denna nästan självlevande organism regisserar Berättelsen Om Livet så att kamp om dominans och våld förefaller “naturligt”. I Mediatan (Leopard förlag, 2007) skriver hon: “Det är jag, det är vi i medievärlden som har i uppgift att inseminera varje embryo till samtal med våld och rekrytera två motstående sidor, för att försäkra oss om långa, lönsamma motsättningar med möjligheter till uppvigling och för att förhindra att vissa samtal någonsin uppstår eller leder någonstans” (s 106). Det finns alltså ett kapitalistiskt intresse i att upprätthålla språkvåldet. Det finns vissa skäl undra om inte Våldet är en konstruktion.
   Tillsammans med Maria Lindhgren resonerar Boëthius också kring hur myten om ondskan ställer sig i vägen för människors möjligheter att tänka visionärt, för våra möjligheter att uppfatta varandra som medresenärer och allierade (APM: Anti-patriarkalt manifest, Ordfront 2004).
   Så vilka är motberättelserna? Motspråket? Förspråket? Jag undersöker.

- Hur kan jag tala om det visionära, om min längtan efter En Annan Värld, utan att falla in i de uppkörda hjulspåren, motsättningarna, det drastiska språket; härskarteknikerna? Jag vill inte se på min framtid genom de glasögonen. Jag letar efter ett tonläge. Jag letar efter en annan farkost.

- Och inte minst det här som Gandhi sa: Be the change you want to see in the world.

Om vi vill känna större samhörighet och mindre rädsla är det den frågan vi bör ställa oss.

Så uppfattar jag kärnpunkten i den bok som jag håller på och läser just nu, Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (Friare Liv konsult, 2003). Den handlar om hur man med hjälp av vissa principer kan lära sig att se bortom det som sägs i en specifik situation och lyssna efter vilka behov som uttrycks. Jag önskar att boken hade varit bättre korrläst och översatt, eftersom bristerna gör det svårare att koncentrera sig på innehållet, men trots det känns den redan smått oumbärlig. Rosenberg är konkret och pedagogisk. Det finns till och med övningar efter varje avsnitt – “Ringa in de alternativ där talaren tar ansvar för sina egna känslor och uttrycker ett behov” – och det gör mig upprymd att få möjlighet att omedelbart använda den kunskap som jag har fått i läsningen. Och jag blir glad över att det erkänner hur svårt det kan vara att känna igen ett behov.
   Boken är också full av gestaltande exempel:

Jag ombads medla i konflikten mellan några jordägare och gästarbetare i södra Kalifornien. Motsättningarna hade blivit alltmer fientliga och våldsamma. Jag började mötet med att ställa två frågor: “Vad är det var och en av er behöver?” och “Vad vill ni be er motpart om, när det gäller detta?” “Problemet är att dom där är rasister!” skrek en arbetare. “Problemet är att dom där inte respekterar lag och ordning!” skrek en jordägare ännu högre. Precis som ofta är fallet, var båda de här grupperna duktigare på att analysera de fel de upplevde hos andra, än att tydligt uttrycka sina egna behov (s 75).

Är inte detta, slog det mig mitt i läsningen, ett sätt att uttrycka just det som jag har formulerat som en utgånsgpunkt för Möjlighetsdagen? Nämligen vikten av att fokusera det som vi jobbar för, med andra ord: det vi behöver, i stället för det som vi jobbar emot, med andra ord: det som är fel.

“Om och om igen har jag gjort den erfarenheten,” skriver Rosenberg, “att från det ögonblick när människor börjar uttrycka vad de behöver, i stället för att berätta vad som är fel med de andra, ökar chanserna betydligt för att de ska komma fram till hur allas behov ska kunna tillgodoses (s 76).

Man skulle kunna säga: När vi koncentrerar oss på våra behov och önskningar är det lättare för oss att mötas. Rosenberg skriver: “Jag tror att vi upplever människor som mindre hotfulla om vi uppfattar vad de behöver, i stället för vad de tycker om oss.” Tanken svindlar när jag föreställer mig ett samtal (bara det, inte en debatt!) mellan olika politiska partier som fokuserar behov och önskningar i stället för personangrepp, bedömningar och analyser av vad de andra gör för fel.

Och är det inte mer raka vägen? Det finns ju ett behov under alla ilskna utbrott, under varje cynisk utläggning och uppgiven suck.
   För att nu inte tala om att det läcker energi. För den här frågan ställer ju alldeles nya, underbara krav på vår uppmärksamhet och koncentration. Vad är det vi behöver?

“Konsten att vara människa behandlar samtidens rakaste och viktigaste frågor. Vi får det materiellt bättre, men mår sämre. Många, i alla fall. Varför det? Ska man göra något åt det? Och hur? Vad händer när vi blir sjuka? Vad händer när viljan försvinner? Varför ska man arbeta? Vad sker i en människa, en parkeringsvakt, som får hat och hot inbyggt i sin arbetsbeskrivning? Vad händer när en älskad pappa och make dör? …
   Jag förstår inte alla sambanden, men det spelar ingen som helst roll. Sveriges Television i kväll. Se, och formulera din protest.”

Några rader som jag särskilt fäste mig vid:
“Under en period på 40 år ökade amerikanarnas oro konstant. Vid slutet av 80-talet kände det genomsnittliga barnet i USA större oro än de som var psykiatriska patienter på 50-talet.”

Jag kommer att tänka på Michael Moores film Bowling for Columbine och dess resonemang kring den eskalerande rädslan i samhället (som han förstås knyter till kapitalistiska intressen).

Recensionen slutar på ett sätt som får mig att tro att det kan finnas visst visionärt sprängstoff i den här boken. Kärnborg säger att hon hoppas att så många politiker som möjligt ska läsa den. “Budskapet om att det går att vända den negativa spiral som våra moderna samhällen befinner sig i är helt enkelt för hoppfullt för att de ska ha råd att missa det.”

* Jag har börjat läsa om icke-aggressiv dialog i boken Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (efter tips från Inger Edelfeldt via en text som jag läste i somras: Är det konstigt att man längtar?)

* Även Antony Hegarty pratar om vikten av den hoppfulla strategin, i en tid när apokalypsen tar plats på världens förstasidor. Och om att våga stanna kvar vid sin sorg för att kunna gå vidare.
   Ane Brun gjorde nyligen en mycket fin cover på Antonys Another world tillsammans med Benny Andersson.

* Och jag finner att jag återkommer till principerna non-violence, non-passiveness & non-cooperation. Är de den framkomliga vägen? Och hur kan de konkretiseras? Hur kan de bidra till det visionära tänkandet?

Jag tror att vi kan lära oss. Jag tror att vi kan och behöver göra världen till en vänligare plats för att vi ska orka göra de där andra sakerna; för att ens känna att vi bryr oss tillräckligt mycket om världen för att vilja “rädda” den.
   Jag kommer att tänka på ett samtal som jag hade för ett par veckor sedan. En kvinna berättade om en väninnas son som var vuxen och bodde hemma och som satt uppe vid datorn hela nätterna och sov sig igenom dagarna. Hon tyckte att såna som han borde piskas ut på arbetsmarknaden, att han skulle skärpa sig. Jag sa att jag trodde han kanske tvärtom behövde motiveras, att han kanske behövde uppmuntran; skäl att vilja delta i världen. Det hade hon inte tänkt på. Och det är lätt hänt.

Nyss fick jag upp ögonen för en härlig site som heter We Are What We Do. Det är ett projekt som tror på Den Vanliga Människans förändringskapacitet. Sidan består av en mängd förslag på hur man med små medel kan göra världen bättre. Det som jag först fastnade för var denna rubrik: Make someone’s day. Där finns förslag som:
* Tacka
* Le och le tillbaka
* Ta dig tid att lyssna
* Skriv till någon som har inspirerat dig
* Ring IT-supporten bara för att fråga hur de har det

Det finns förstås många, många fler sätt att göra våra medmänniskors liv lättare att leva – jag blir sugen på att skriva om mer subtila men lika verkningsfulla vänligheter – men det här får vara en början.

Det handlar om vikten av att ge rum åt den lilla stora tanken: “Det kan också vara såhär.”

I gårdagens DN pratar filmmakaren Terry Gilliam om sin nya film “The imaginarium of doctor Parnassus” och det är en riktigt fin intervju. Det som gjorde mig gladast var hans tankegångar kring vikten av det fria berättandet, den aktiverade fantasin. Massmedias berättelser tycks vara till för att skrämma oss, säger Gilliam. Själv vill han åstadkomma det motsatta. Jag tänker: Motsatsen till att skrämmas måste väl vara uppmuntran, ingjutandet av mod. Och att det, i sin tur, känns som en av de viktigaste medmänskliga uppgifterna.
– I filmen är Djävulens modell att skrämmas, säger Gilliam, som medierna gör nu och som regeringarna gärna hjälper till med därför att ju räddare vi är, desto mer benägna blir vi att vara försiktiga och sitta lugnt. Men Parnassus låter människor föreställa sig saker och ryckas med av fantasierna.

Och det här gäller ju faktiskt alla gestaltningar som inte går mainstreams ärenden. De behövs för att motverka den farliga strömlinjeformningen; upphäva tyngden av passiviserande berättelser. Och det kan alla vi som ägnar åt oss de konstnärliga verksamheterna komma ihåg när vi tvivlar på våra projekt. Att de behövs för pluraliteten. Och det ska till en sjudundrande mängd berättelser om flickors uppväxt (till exempel) för att de ens komma i närheten av en jämvikt med de (nyliberala, patriarkala, heterosexistiska) berättelser som dominerar vår omgivning. Så det vi håller på med är ganska långt ifrån överflödigt.

“Min instinkt säger mig
att mitt huvud
är ett organ
att gräva med”

Henry David Thoreau, ur filmen Man tänker sitt.

Eftersom berättelser påverkar vår syn på omgivningen borde det finnas stora möjligheter att inspirera till nya sätt att knyta an till det offentliga rummet, till de platser där vi rör oss i vår vardag. Det är ju inget som hindrar en från att själv spela in guidningar/berättelser/ljudkompositioner som knyter an till en viss plats.

Det första jag tänker på är möjligheten att göra lyssnaren uppmärksam på detaljer som vanligen går oss förbi. Man kan tänka sig berättelser som presenterar nya sätt att göra en viss plats meningsfull, som väcker eller förflyttar lyssnarens uppmärksamhet. Huset rakt fram, tredje radens fönster, visst är gardinerna i fönstret längst till höger märkliga? Eller: Titta på trädet bredvid ICA, vid cykelstället, grenarna bildar bokstäver! Berättelsen kunde uppmana lyssnaren att känna på ytor, material, lukta, lyssna, ställa sig på en bänk och upptäcka att man då ser ovansidan på ett litet skjul. (Vad vet jag!)

En annan möjlighet är förstås den visionära. Med berättelsens hjälp finns ju också chans att låta lyssnaren måla upp en inre bild av Platsen som icke är. Hur vore det till exempel att placera lyssnaren på Möllevångstorget och be henne föreställa sig att det till större del bestod av planteringar, bänkar och konstinstallationer. Vid statyn finns en storbildskärm som visar människor på andra torg i världen. Du kan vinka till dem och de vinkar tillbaka. Och hur skulle det vara om man stängde av Ystadsgatan för biltrafik? Lyssna. Vad tyst det är.

Utopisk mp3-guidning. Vore det nåt?