Oron hos mig är för det mesta oproportionerlig. Den tror att den ska skydda mig, genom att skärpa blicken som håller utkik efter faror. Och av det får jag inte en realistisk bild av världen. När oron är mitt perspektiv ser världen ut som en enda stor fallgrop. Och det är den inte. Därför gör jag klokt i att inte tro så mycket på min oro. I stället för att betrakta världen genom oron, kan jag zooma ut ett steg och betrakta oron. Så att jag kan säga: Där är oron. Och: Här är också nyfikenhet, tillit och mod.

Oroståget har ett oändligt antal avgångar. Och jag vill att jag ska veta att det finns en massa tillfällen när jag inte hoppar på. Jag vill att jag ska se att jag också stannar kvar. Jag vill verkligen att jag lägger märke till den här stunden när jag står bredvid mig själv och utan tvivel, rädsla eller oro unnar mig allt i världen.

Det är en sorts berättelse som jag vill ska ha större utrymme: Berättelsen om avvärjda konflikter, berättelser om connection, berättelser om alla de tillfällen när jag kunde ha gått in i mörkret, men lyckades stanna kvar i den famn där jag befann mig; berättelser om när jag gav mig själv empati fastän jag är van vid att skylla mig själv.

Jag kom att tänka på det här efter att ha sett Trickys nya video, som jag nog inte fattar, men som i mina ögon för en stund handlade om (att fira) ett avvärjt slagsmål. Det påminde mig om alla tidningsrubriker som inte finns: Trätande parter förstod varandra och gick och tog en fika. Eller: Vänliga möten mellan främlingar på Möllevången. (Eller jo, förresten, de finns ibland i Vårt Malmö, det är därför jag tycker så mycket om den tidningen.) Eller: Rädd person fick kramar. Eller: Orolig person låg i sin säng på kvällen och talade högt med sig själv om sina behov så att hon kunde visa sig själv empati och somnade lite mer avslappnad.

Sånt pågår ju också. Överallt. I en massa situationer förmår vi vara rädda om oss själva och varandra. Vid en massa tillfällen blir det inga tidningsrubriker därför att inget våldsamt hände. Det vill jag minnas oftare: Det som inte blev våldsamt. Det är värt ännu större uppmärksamhet. Därför kommer jag att fortsätta lägga vikt vid såna tillfällen, så att jag oftare lägger märke till dem, så att de berättelserna får starkare fäste i mig. Och därmed i världen.

Om perfektionismen, tror jag. Jag behöver komma ihåg att drömmarna inte bara ska handla om mer och större och bättre, utan också om att klara av att befinna sig i ett skrufsigt, vickande, glappande nu. Jag kom att tänka på det när jag läste Aase Bergs essä Grizzlybjörnar och byggnadsvård från 2008, hon skriver apropå den ekonomiska krisen:

Medelklassen i Sverige kommer snart att vara pank, men knappast fattig. Det vill säga: vi kommer fortfarande att ha tankeförmågan i behåll och kan för första gången på åratal börja använda den till något vettigt: att sluta söka efter den perfekta fasaden och stå ut med det rassliga. (Uggla 2009, s 261)

Jag tänker att man kanske rent av kan sträcka sig längre så, drömma större: Att vi inte bara ska kunna stå ut med det rassliga utan kanske till och med på något sätt gilla det. (Det är en stor dröm i min bok!)

Alltså: Vilka möjligheter har jag i mötet med det rassliga? Vilka strategier hjälper när jag känner mig missnöjd, orolig eller rädd?

Just nu läser jag The Ethical Slut (andra upplagan, den från 2009) (som i mina händer blommar av visionärt tänkande). I den presenterar författarna Dossie Easton och Janet W. Hardy en övning som heter ”15 saker jag kan göra för att ta hand om mig själv” (s 125). De ger konkreta exempel, som att köpa en blomma till sig själv eller ta ett fotbad. Och de föreslår att vi frågar oss själva vad som får oss att känna oss tryggare, bättre och stabila. Vi kan skriva ner svaren på lappar och ta en ur högen när vi känner att vi behöver vara extra snälla mot oss själva. Vi kan också skriva ner sådant som våra närmaste kan göra för att vi ska känna oss mer älskade, uppmärksammade och trygga.

Vad skulle vi må bättre av? Vad behöver vi när vi känner oss ledsna, osäkra eller förvirrade? Det kan vara svårt att veta, men frågorna sätter igång tankeprocessen, och det är det viktigaste. Då är hjälpen faktiskt redan på väg.

Här kommer en liten lista över saker som jag kan ta till (när jag förmår; när jag kommer ihåg), sånt som tar bort ett eller flera lager av olika sorters våndor:
♥ Stanna upp. Lyssna. Och se om jag dessutom kan ägna en liten stund åt att glädja mig åt att jag märkte att jag var orolig, till exempel, och till på köpet kom ihåg att stanna upp. Det är bra, Camilla! Och när jag har stannat upp kan jag försöka lägga märke till om det finns en plats där jag stretar/gör motstånd/pressar på. Och därefter kan jag försöka mjukna lite grand kring den spänningen. Vilket leder mig till:
♥ Den mentala OK-stämpeln. Den kan jag alltid använda på något. Så är det faktiskt. Vad som helst egentligen. Det räcker med att OK-stämpla känslan av att ingenting är okej. Det är okej att det känns så. Och om jag då (förtvivlat, uppjagat) säger: “Nej, det är det inte!” så kan jag svara “Det är okej, att känna att det inte är okej att känna att ingenting är okej.” Ibland kan man komma längre ner i lagren och OK-stämpla till exempel nedstämdhet, förvirring, trötthet eller rädsla.
♥ En hel del vånda brukar försvinna om jag inte ägnar mig åt beskyllningar eller bedömningar. Och vad betyder det, vad kan jag göra i stället? Ett sätt är att fokusera på behov. I stället för att säga att jag får skylla mig själv för att jag tog en risk, kan jag påminna mig själv om mina intentioner, vad det var jag ville uppnå, vilka behov det var som jag ville tillfredsställa. Då har jag lättare att alliera mig med mig själv och känna empati. (Det här skriver jag på fri hand eftersom mitt exemplar av Nonviolent Communication är utlånat. I den kan jag läsa mer om hur jag kan tala till mig själv, och andra, utan att beskylla någon för något.)
♥ En annan sak som jag kan försöka med är att inte veta. Gil Fronsdal kallar det för the practice of don’t know. Det är en väldigt effektivt handling mot katastroftänkande, mot omåttligt tänkande överhuvudtaget. Särskilt när jag märker att jag försöker räkna ut eller kontrollera något kan jag använda det här. Jag kan fråga mig själv: ”Kommer jag att bli ledsen i kväll?” Och svara: ”Vet inte.” Sen kommer jag inte längre. Då blir jag tvungen att inse att jag inte kan räkna ut hur det kommer att bli, och att jag alltså både borde och har tillåtelse att lämna saken därhän.
♥ En besläktad strategi är tala om för mig själv att jag inte behöver tro på mina tankar. Tankarna klarar sig oftast alldeles utmärkt utan mig. De kan hålla på där för sig själva, medan jag fokuserar på hur det känns i magen just nu, när jag andas in. Och andas ut.
♥ Ytterligare något som jag kan göra är att vidga mitt fokus. Jag tänker på det som att jag zoomar ut, försöker låta medvetandet breda ut sig över ett större landskap. Då kan jag uppmärksamma både behagliga och obehagliga upplevelser och se att de finns där samtidigt. Allt är inte hemskt. Det kan vara såna konkreta saker som att leta efter en plats i kroppen som inte gör ont eller är spänd. Och så ta in också den kroppsdelen i medvetandet: Här är jag med min rädsla och mina oskadda, fungerande, oömma fötter.
♥ Jag kan också observera förändringar. Med ett utvidgat medvetande kan jag se att det inte är på samma sätt hela tiden. Min rädsla är inte kompakt och konstant. Sorgen är inte förlamande från 8 på morgonen till 22 på kvällen. En sak som jag brukade göra när jag cyklade till jobbet i våras och hade ont i knät, var att säga till mig själv: ”Nu känns det obehagligt. Jag försöker att inte hänga upp mig på det, för jag tror att det kommer att släppa. (Och för att min sjukgymnast har sagt till mig att jag ska skita i det.) Jag kollar igen hur det känns när jag kommer bort till trafikljuset på Dalaplan.” Sen brukade jag vanligen tänka på andra saker och när jag kom till Dalaplan lade jag märke till att jag inte hade ont i knät längre. Fördelen med att kolla igen är att jag, nästa gång jag har ont i knät när jag börjar cykla, inte bara minns att jag har haft ont förut utan också att det har släppt förut.

Ofta hjälper dessutom en promenad. Ibland hjälper en dusch. Nästan aldrig hjälper det att äta sötsaker (utom i mycket små mängder). Mat hjälper. Jag kan ”mamma” mig själv genom att se till att det finns mat hemma, mackor, fryslådor.

Det slår mig att man kan hjälpas åt att komma på såna här saker. Precis som vi kan fira möjlighetsdagar genom att träffas och prata om drömmar och möjligheter för världen, kan vi träffas och prata om hur vi gör för att ta hand om oss själva. Och om hur vi kan ta hand om varandra. Det är också visionärt. Och viktigt.

Jag är naiv. Just nu. Och jag har haft förmånen att befinna mig i det tillståndet, naiviteten, ett tag. Jag menar hoppfull, närvarande i möjligheterna, ljustänkt. Och jag är inte på väg att bli lurad. Det är farligt, tror jag, att den mest utbredda förståelsen av naivitet är så omgärdad av hot. De allmänna synonymerna: korkad, enfaldig, lättlurad, blåögd, raka vägen ut i besvikelser och becksvart misslyckande. Man ska akta sig jävligt noga. Naivitet är högmodet som går före fall. Men det tror inte jag. Jag tror att det där är en bekant, men inte längre giltig, tankefigur i mitt liv.

För min naivitet är en oskadd blick. Med den kan jag notera att jag känner tillit, och att jag har en stor, vildväxande, öppen kapacitet, och glädja mig åt det, och åt min klokhet, och åt min förmåga att känna tillit och glädje (och sådär fortsätter det). Jag är naiv, jag tror att det är möjligt. Jag har en rasande stark tro på kommunikation. Och jag känner tryggheten som finns i den observerande, närvarande, tålmodiga muskeln (som heter mindfulness och som kan tränas upp). Min naivitet innebär att fokus på faror är kortvarigare och väger lättare. Så att jag vågar saker. I min naivitet surrar en mild triumf. Omorganisering av berättelser, genskjuten av ett vänligt tålamod; stilla medan det sker: min inre ordföljd i förändring. Det har jag velat!

Jag har övat mig på att känna igen det här. Och på att stanna här. När oron börjar ludda i mig, det hände tidigare idag, kan jag se att den har sina rötter i något som jag hörde någon säga och som – när jag granskar det – inte är relevant för mig. Och som på ett omedvetet plan ändå skickade ut mig i välbekanta undergångstankebanor – men jag är ju här! I nu. På en verklig plats. I ett ljus som inte har förändrats bara för att den där tanken dök upp. För det var en tanke, det här är min känsla. Att jag är sugen, upprymd, kunnig, trygg och älskad. (JAJAMEN.) Och jag äger min upplevelse. Den är sann. Den säger ingenting om någon annans upplevelse eller om framtiden. Och det är inte farligt för mig att säga hur jag känner, det är ytterligare en återkommande men ogiltig tankefigur, att jag riskerar att förlora lyckan, hoppfullheten, tron på att det är möjligt, för att jag noterar att de känslorna finns där, för att jag säger att de är där. Jag tror att det är tvärtom. Jag tror att det är viktigt att jag gör mig uppmärksam på att jag känner glädje, när jag gör det, jag tror att glädjen växer och återkommer när jag gör det.

Och jag tror att viljan är ett sätt att färdas. Jag tror på vikten av att önska ut i tomma intet. Jag har önskat rätt ut i ingenting, jag har önskat inuti min förtvivlan, jag har skissat med mina trubbiga verktyg, det har liknat ingenting; jag har inte trott att det jag drömde om skulle kunna finnas. Men viljan är en fyr, någonting att styra efter. Jag tror att trots-fucking-jävla-allt-önskandet är en energi som påverkar medvetna och omedvetna val. Som gör att man närmar sig. Som har tagit mig hit, som tar mig vidare (om jag vill). Och jag tror att horisonten ska vara fri, så fri som det är möjligt, från normer och sannolikhetskalkyler, från ”Vad skulle mamma säga?” och ”Det går ändå inte”, fri från hänsyn till alla utomstående förväntningar, för att man ska kunna komma till sitt djupaste vad-jag-vill. Som antagligen inte är en absolut punkt, det heller, utan en riktning. Jag behöver ha en sorts föreställning om hur det jag drömmer om är beskaffat, kan tänkas se ut, låta som, bete sig, svara – för att kunna känna igen det. Jag experimenterar med tanken på att det rent av är enda sättet. Att det, allt, måste börja med en vilja.

Och viljan inte är farlig! Som man så lätt kan tro. Att det ska vara farligt att veta vad man vill, för att lidandet blir så stort när man inte får det, eller av vittspridda vidskepliga skäl, att det inte blir av, just för att man önskar sig det. Precis som med naiviteten, tron att den är en höjd som man faller ifrån. När det egentligen (eller åtminstone också) är en höjd varifrån man har en utsikt som man inte kan nå på något annat sätt. Och som blir en fyr, ett bränsle, den energi som behövs för att ta en dit. Vart det än är. Ja, jag tror att det effektivaste sättet att komma någonstans är vilja dit.

Och paradigmskiften. Tidigare idag snubblade jag över ett stycke text som handlar om glädjen i att ha haft fel. Det kommer ur Gryning över Kalahari av Lasse Berg och det är författaren som intervjuar Phillip Tobias, professor emeritus i anatomi och mänsklig biologi vid University of the Witwatersrand i Johannesburg. Såhär står det:

Nu inför intervjun tänder han på alla cylindrar när jag i förbigående nämner hur omvälvande det var för mig att inse att jag hade haft fel i grundläggande avseenden. Det gäller vad jag för med än trettio år sedan skrev i ett helt annat ämne, nämligen Asiens framtid. Och att denna nya insikt faktiskt skänkte mig ren lycka, inte minst eftersom den bevisade att jag trots min framskridna ålder ändå lyckats tänka en ny tanke.
 - Javisst! Det är ju precis så det är, det har jag alltid hävdat! ropar han och flyger upp ur stolen. Det finns inget roligare än att komma på att man haft fel så att man kan utveckla sitt tänkande Det tror jag är grunden för den allra bästa vetenskapen, att ha förmågan att med öppna ögon fråga sig om det kanske ändå trots allt inte kan vara tvärtom. … Ett paradigmskifte är en underbar sak, spännande och hälsosamt. I mitt eget fall är det detta som gjort att jag kunnat hålla mig ung. (s 17)

Det ska jag ta med i mitt firande idag, glädjen över min förmåga att tänka nya tankar. Och över att jag har personer i mitt liv som gör det tänkandet så himla roligt.

Glad möjlighet, mina vänner!

Det här är den inspirerande YouTube-videon:

Initiativet Caresumers planerar att bygga en fönsterfarm på offentlig plats i Stockholm. (Det här med översättningar roar mig. Kan caresumer kanske heta kramsument på svenska? Nja.)

Det är också någonting med beteendet som förändringens startpunkt. Det vill säga: Det är svårt att ändra på sina känslor och tankar, men det är möjligt att ändra sitt beteende. Och den förändringen kan i sin tur kan påverka både känslor och tankar. Så kanske kan man råda bot på de cyniska, uppgivna och svartsynta tankarna (gällande både den privata framtiden och världens) genom en beteendeförändring. Genom ett fokus på handlingar som gör en upprymd, vaken och närvarande, sådant som inte är nödvändiga ont utan självändamål (med eventuell bonus).

Alltså: Saker som gör en upprymd. Sådant som gör en sugen på att testa saker, göra med händerna, smaka, sånt som man inte kan räkna ut. Och knäppa saker! Till exempel parkour (som är ett sätt att så snabbt och smidigt som möjligt förflytta sig raka vägen från punkt A till B med endast kroppen som hjälpmedel – det kan betyda över stock och sten eller hustak och stolpar). Lekar. Verklighetsspel.

Förra sommaren blev jag tipsad om Interacting Arts (tack Li, för det och för så mycket annat) och därifrån rutschade jag ner i verklighetsspelens fantasieggande värld. Verklighetsspel är en sorts utvidgade rollspel, iscensatta experiment, ett sätt att leka fram en ny verklighet, med nya sociala överenskommelser. Ett exempel är verklighetsspelet Möjligheternas labyrint:

Spelets första scen är viktig för att sätta en stämning och skapa engagemang bland spelarna. Till exempel:

Någon har lämnat en lapp i skolbänken/skåpet
Någon har glömt ett papper i kopiatorn på jobbet
Spelaren anmäler sig till en kurs
Spelaren blir medlem i en organisation
En hemlighet avslöjas

Kanske initieras spel bäst genom mänsklig kontakt. Ett knastrigt telefonsamtal eller en okänd filur som söker kontakt.

En annan rubrik är Fejkade organisationer. Ett exempel på en fejkad organisation är Störningsjouren:

Störningsjouren är en ny revolutionerande tjänst där vem som helst kan begära en störning – av den allmänna ordningen, av en viss situation, av en person – helt enkelt en intervention i verklighetens olidliga tråkighet genom tillförandet av humor, kaos och förvirring.

Sånt här gör mig prilligt pepp och lite övertygad om att allt är möjligt.

Ghandi sa en gång: “Det finns ingen väg till freden. Freden är vägen.” En alternativ variant kunde vara: “Det finns ingen väg till En Bättre Värld. En Bättre Värld är vägen.” Det ska betyda något i stil med att jag inte kan tråka mig fram till något roligt. Eller att det är viktigt att hitta praktiker/övningar som låter mig leva min drömvärld redan idag.

Och det här är ytterligare en aspekt av det som jag vill kalla hållbar aktivism. Ett sätt arbeta för En Bättre Värld med den bättre världens verktyg. Kan man säga så? Jag testar att säga så.

Man ska inte jobba på tvärs mot sig själv. Det blir ohållbart att i längden engagera sig på ett sätt som hela tiden är lite obehagligt. (Och de som ändå står ut med det drivs kanske inte av rätt sorts motivation, tänker jag.) Det bästa måste vara att delta/bidra på ett sätt som gör en sugen på själva aktionen och inte bara på det som aktionen ska leda fram till.

Ett sätt att jobba i linje med sig själv kan vara att ta fasta på sina så kallade svagheter, och jobba med dem i stället för mot dem. Jag tänker på det förträffliga citatet: If you can’t fix it, feature it. Konkreta exempel på det finns i Ingvar Bratts bok Mot rädslan (citerad i Lena Kjersén Edmans fina bok Godheten i litteraturen och i livet från 2009):

“Om du till exempel har svårt att samarbeta, så tar du på dig självständiga uppgifter. Om du har behov av beröm, måla då om föreningslokalen eller baka bullar. Om det är viktigt för dig att lyckas, ge dig då på säkra projekt! Gillar du pengar? Ta betalt! För det är jätteviktigt att du tycker att det är just roligt det du gör. Hur ska man annars orka med det?”

Jag tror såhär: Vi är här för att delta. För att känna, uppleva och försöka. Inte för att pressa oss tvärsigenom oss själva. Inte heller för att göra rätt. Inte för att uppoffra oss. Och inte för att vinna. Jag vill hitta sätt att ta mig fram på, som både är ansvarsfulla i förhållande till min omvärld, och som gör vägen lika skön som målet.

Börja med frågan om vad det spelar för roll om jag gör nåt när Alla Andra inte gör nåt – som Keri Smith skrev om på sin blogg häromdagen: a plan for change (a bit of a social rant) – och att det är en fråga som man inte kan bli av med. Som man inte kan lösa, mer än för tillfället (som om något nånsin kunde lösas permanent!) och då är vi där igen med antingen-eller-frågan. Som om det var vegetarian eller inte vegetarian (Safran Foer – frågan längst ner), när det hela tiden är fråga om en skala. Vi är alltid del av en process – en problemlösningsprocess utan utsikt att nå ett mål, dvs vi kommer inte att nå fram till Inga Problem – och vad är ett problem?

Så vi ska inte låta oss hindras av tanken på att Den Ultimata Lösningen saknas. Vi ska se om vi inte kan utvinna saker ur paradoxer och problem och svårigheter som kan göra oss upprymda, nyfikna, vaknare och mer levande.

Jag kom att tänka på Tara Brach, amerikansk buddhist och fredsaktivist, och hennes uppdelning mellan yttre och inre acceptans. I en dharmaföreläsning säger hon att det inte är fråga om att acceptera destruktiva handlingar; hon ger inte grönt ljus åt sådant som bryter ner och förstör. Det som kan accepteras är det här ögonblickets upplevelse, det som händer inom oss. Hon fortsätter såhär (i min översättning):

“Vissa dagar läser jag tidningen och känner hur jag drar mig samman till en plats full av ilska, beskyllningar och självgodhet.
   Det jag gör då är att jag lägger ner tidningen, slutar läsa, och ställer mig själv frågan: Vad är det som pågår i detta ögonblick? Så jag stannar upp. Och observerar. Och noterar ilska.
   Jag försöker vara kvar i den stunden, med ilskan, och rikta acceptans mot den. Jag släpper berättelsen, det som fick ilskan att blossa upp, och bara känner känslan i kroppen. Och när jag låter ilskan vara där den är, uppenbarar sig den underliggande känslan, nämligen rädsla. Jag är rädd att världen håller på att förstöras. Och om jag då tillåter rädslan att finnas i kroppen, om jag stannar vid den och låter den vara där den är, i strupen, i hjärtat, i magen, brukar även den ge vika och lämna rum åt en underliggande känsla, nämligen omsorg, att jag bryr mig om världen. Och när jag har landat i den känslan kan jag fortsätta läsa tidningen. Då tar jag in nyheterna jag från en annan plats. Jag svarar på det jag läser med omsorg i stället för med ilska och beskyllningar.
   Ghandi sa: Var den förändring som du vill se i världen. Det är inte förrän vi accepterar det här ögonblicket precis som det är, som vi är fria att förflytta oss in i nästa ögonblick med klarsyn och deltagande, empati och vänlighet. Annars går vi in i ögonblicket med ett slutet hjärta och fortsätter på det sättet att delta i de cykler av ilska, våld och hat som bryter ner världen.”

Jag skulle vilja kalla det här för hållbar aktivism. Hållbar aktivism är för mig ett engagemang som inte bryter ner mig; ett deltagande som jag kan upprätthålla på lång sikt. Det är inte en reaktion, inte ett otyglat vredesutbrott, inte en blind och fäktande förtvivlan.

Tara Brach skriver i en artikel med titeln Creating Peace by Letting Go of Blame om det mod som krävs för att släppa vanan att skuldbelägga sig själv och andra. Det handlar om djupt rotade mönster och det är läskigt att släppa taget om välbekanta referenspunkter. Men genom att släppa beskyllningarna kan vi lämna berättelsen om mig själv och andra, berättelsen om det goda självet och det dåliga självet, och i stället ta in den vidsträckta och ömma upplevelsen av att leva.
   Att skuldbelägga oss själva och andra skapar distans. Acceptans leder till närhet. Och den närheten, den känslan av omsorg, gör det möjligt att förändra oss själva och världen på djupet.

Man kan lyssna på Tara Brachs dharmaföreläsning här: Radical Acceptance.