Oron hos mig är för det mesta oproportionerlig. Den tror att den ska skydda mig, genom att skärpa blicken som håller utkik efter faror. Och av det får jag inte en realistisk bild av världen. När oron är mitt perspektiv ser världen ut som en enda stor fallgrop. Och det är den inte. Därför gör jag klokt i att inte tro så mycket på min oro. I stället för att betrakta världen genom oron, kan jag zooma ut ett steg och betrakta oron. Så att jag kan säga: Där är oron. Och: Här är också nyfikenhet, tillit och mod.

Oroståget har ett oändligt antal avgångar. Och jag vill att jag ska veta att det finns en massa tillfällen när jag inte hoppar på. Jag vill att jag ska se att jag också stannar kvar. Jag vill verkligen att jag lägger märke till den här stunden när jag står bredvid mig själv och utan tvivel, rädsla eller oro unnar mig allt i världen.

Det är en sorts berättelse som jag vill ska ha större utrymme: Berättelsen om avvärjda konflikter, berättelser om connection, berättelser om alla de tillfällen när jag kunde ha gått in i mörkret, men lyckades stanna kvar i den famn där jag befann mig; berättelser om när jag gav mig själv empati fastän jag är van vid att skylla mig själv.

Jag kom att tänka på det här efter att ha sett Trickys nya video, som jag nog inte fattar, men som i mina ögon för en stund handlade om (att fira) ett avvärjt slagsmål. Det påminde mig om alla tidningsrubriker som inte finns: Trätande parter förstod varandra och gick och tog en fika. Eller: Vänliga möten mellan främlingar på Möllevången. (Eller jo, förresten, de finns ibland i Vårt Malmö, det är därför jag tycker så mycket om den tidningen.) Eller: Rädd person fick kramar. Eller: Orolig person låg i sin säng på kvällen och talade högt med sig själv om sina behov så att hon kunde visa sig själv empati och somnade lite mer avslappnad.

Sånt pågår ju också. Överallt. I en massa situationer förmår vi vara rädda om oss själva och varandra. Vid en massa tillfällen blir det inga tidningsrubriker därför att inget våldsamt hände. Det vill jag minnas oftare: Det som inte blev våldsamt. Det är värt ännu större uppmärksamhet. Därför kommer jag att fortsätta lägga vikt vid såna tillfällen, så att jag oftare lägger märke till dem, så att de berättelserna får starkare fäste i mig. Och därmed i världen.

Om perfektionismen, tror jag. Jag behöver komma ihåg att drömmarna inte bara ska handla om mer och större och bättre, utan också om att klara av att befinna sig i ett skrufsigt, vickande, glappande nu. Jag kom att tänka på det när jag läste Aase Bergs essä Grizzlybjörnar och byggnadsvård från 2008, hon skriver apropå den ekonomiska krisen:

Medelklassen i Sverige kommer snart att vara pank, men knappast fattig. Det vill säga: vi kommer fortfarande att ha tankeförmågan i behåll och kan för första gången på åratal börja använda den till något vettigt: att sluta söka efter den perfekta fasaden och stå ut med det rassliga. (Uggla 2009, s 261)

Jag tänker att man kanske rent av kan sträcka sig längre så, drömma större: Att vi inte bara ska kunna stå ut med det rassliga utan kanske till och med på något sätt gilla det. (Det är en stor dröm i min bok!)

Alltså: Vilka möjligheter har jag i mötet med det rassliga? Vilka strategier hjälper när jag känner mig missnöjd, orolig eller rädd?

Just nu läser jag The Ethical Slut (andra upplagan, den från 2009) (som i mina händer blommar av visionärt tänkande). I den presenterar författarna Dossie Easton och Janet W. Hardy en övning som heter ”15 saker jag kan göra för att ta hand om mig själv” (s 125). De ger konkreta exempel, som att köpa en blomma till sig själv eller ta ett fotbad. Och de föreslår att vi frågar oss själva vad som får oss att känna oss tryggare, bättre och stabila. Vi kan skriva ner svaren på lappar och ta en ur högen när vi känner att vi behöver vara extra snälla mot oss själva. Vi kan också skriva ner sådant som våra närmaste kan göra för att vi ska känna oss mer älskade, uppmärksammade och trygga.

Vad skulle vi må bättre av? Vad behöver vi när vi känner oss ledsna, osäkra eller förvirrade? Det kan vara svårt att veta, men frågorna sätter igång tankeprocessen, och det är det viktigaste. Då är hjälpen faktiskt redan på väg.

Här kommer en liten lista över saker som jag kan ta till (när jag förmår; när jag kommer ihåg), sånt som tar bort ett eller flera lager av olika sorters våndor:
♥ Stanna upp. Lyssna. Och se om jag dessutom kan ägna en liten stund åt att glädja mig åt att jag märkte att jag var orolig, till exempel, och till på köpet kom ihåg att stanna upp. Det är bra, Camilla! Och när jag har stannat upp kan jag försöka lägga märke till om det finns en plats där jag stretar/gör motstånd/pressar på. Och därefter kan jag försöka mjukna lite grand kring den spänningen. Vilket leder mig till:
♥ Den mentala OK-stämpeln. Den kan jag alltid använda på något. Så är det faktiskt. Vad som helst egentligen. Det räcker med att OK-stämpla känslan av att ingenting är okej. Det är okej att det känns så. Och om jag då (förtvivlat, uppjagat) säger: “Nej, det är det inte!” så kan jag svara “Det är okej, att känna att det inte är okej att känna att ingenting är okej.” Ibland kan man komma längre ner i lagren och OK-stämpla till exempel nedstämdhet, förvirring, trötthet eller rädsla.
♥ En hel del vånda brukar försvinna om jag inte ägnar mig åt beskyllningar eller bedömningar. Och vad betyder det, vad kan jag göra i stället? Ett sätt är att fokusera på behov. I stället för att säga att jag får skylla mig själv för att jag tog en risk, kan jag påminna mig själv om mina intentioner, vad det var jag ville uppnå, vilka behov det var som jag ville tillfredsställa. Då har jag lättare att alliera mig med mig själv och känna empati. (Det här skriver jag på fri hand eftersom mitt exemplar av Nonviolent Communication är utlånat. I den kan jag läsa mer om hur jag kan tala till mig själv, och andra, utan att beskylla någon för något.)
♥ En annan sak som jag kan försöka med är att inte veta. Gil Fronsdal kallar det för the practice of don’t know. Det är en väldigt effektivt handling mot katastroftänkande, mot omåttligt tänkande överhuvudtaget. Särskilt när jag märker att jag försöker räkna ut eller kontrollera något kan jag använda det här. Jag kan fråga mig själv: ”Kommer jag att bli ledsen i kväll?” Och svara: ”Vet inte.” Sen kommer jag inte längre. Då blir jag tvungen att inse att jag inte kan räkna ut hur det kommer att bli, och att jag alltså både borde och har tillåtelse att lämna saken därhän.
♥ En besläktad strategi är tala om för mig själv att jag inte behöver tro på mina tankar. Tankarna klarar sig oftast alldeles utmärkt utan mig. De kan hålla på där för sig själva, medan jag fokuserar på hur det känns i magen just nu, när jag andas in. Och andas ut.
♥ Ytterligare något som jag kan göra är att vidga mitt fokus. Jag tänker på det som att jag zoomar ut, försöker låta medvetandet breda ut sig över ett större landskap. Då kan jag uppmärksamma både behagliga och obehagliga upplevelser och se att de finns där samtidigt. Allt är inte hemskt. Det kan vara såna konkreta saker som att leta efter en plats i kroppen som inte gör ont eller är spänd. Och så ta in också den kroppsdelen i medvetandet: Här är jag med min rädsla och mina oskadda, fungerande, oömma fötter.
♥ Jag kan också observera förändringar. Med ett utvidgat medvetande kan jag se att det inte är på samma sätt hela tiden. Min rädsla är inte kompakt och konstant. Sorgen är inte förlamande från 8 på morgonen till 22 på kvällen. En sak som jag brukade göra när jag cyklade till jobbet i våras och hade ont i knät, var att säga till mig själv: ”Nu känns det obehagligt. Jag försöker att inte hänga upp mig på det, för jag tror att det kommer att släppa. (Och för att min sjukgymnast har sagt till mig att jag ska skita i det.) Jag kollar igen hur det känns när jag kommer bort till trafikljuset på Dalaplan.” Sen brukade jag vanligen tänka på andra saker och när jag kom till Dalaplan lade jag märke till att jag inte hade ont i knät längre. Fördelen med att kolla igen är att jag, nästa gång jag har ont i knät när jag börjar cykla, inte bara minns att jag har haft ont förut utan också att det har släppt förut.

Ofta hjälper dessutom en promenad. Ibland hjälper en dusch. Nästan aldrig hjälper det att äta sötsaker (utom i mycket små mängder). Mat hjälper. Jag kan ”mamma” mig själv genom att se till att det finns mat hemma, mackor, fryslådor.

Det slår mig att man kan hjälpas åt att komma på såna här saker. Precis som vi kan fira möjlighetsdagar genom att träffas och prata om drömmar och möjligheter för världen, kan vi träffas och prata om hur vi gör för att ta hand om oss själva. Och om hur vi kan ta hand om varandra. Det är också visionärt. Och viktigt.

Det här är den inspirerande YouTube-videon:

Initiativet Caresumers planerar att bygga en fönsterfarm på offentlig plats i Stockholm. (Det här med översättningar roar mig. Kan caresumer kanske heta kramsument på svenska? Nja.)

Det är också någonting med beteendet som förändringens startpunkt. Det vill säga: Det är svårt att ändra på sina känslor och tankar, men det är möjligt att ändra sitt beteende. Och den förändringen kan i sin tur kan påverka både känslor och tankar. Så kanske kan man råda bot på de cyniska, uppgivna och svartsynta tankarna (gällande både den privata framtiden och världens) genom en beteendeförändring. Genom ett fokus på handlingar som gör en upprymd, vaken och närvarande, sådant som inte är nödvändiga ont utan självändamål (med eventuell bonus).

Alltså: Saker som gör en upprymd. Sådant som gör en sugen på att testa saker, göra med händerna, smaka, sånt som man inte kan räkna ut. Och knäppa saker! Till exempel parkour (som är ett sätt att så snabbt och smidigt som möjligt förflytta sig raka vägen från punkt A till B med endast kroppen som hjälpmedel – det kan betyda över stock och sten eller hustak och stolpar). Lekar. Verklighetsspel.

Förra sommaren blev jag tipsad om Interacting Arts (tack Li, för det och för så mycket annat) och därifrån rutschade jag ner i verklighetsspelens fantasieggande värld. Verklighetsspel är en sorts utvidgade rollspel, iscensatta experiment, ett sätt att leka fram en ny verklighet, med nya sociala överenskommelser. Ett exempel är verklighetsspelet Möjligheternas labyrint:

Spelets första scen är viktig för att sätta en stämning och skapa engagemang bland spelarna. Till exempel:

Någon har lämnat en lapp i skolbänken/skåpet
Någon har glömt ett papper i kopiatorn på jobbet
Spelaren anmäler sig till en kurs
Spelaren blir medlem i en organisation
En hemlighet avslöjas

Kanske initieras spel bäst genom mänsklig kontakt. Ett knastrigt telefonsamtal eller en okänd filur som söker kontakt.

En annan rubrik är Fejkade organisationer. Ett exempel på en fejkad organisation är Störningsjouren:

Störningsjouren är en ny revolutionerande tjänst där vem som helst kan begära en störning – av den allmänna ordningen, av en viss situation, av en person – helt enkelt en intervention i verklighetens olidliga tråkighet genom tillförandet av humor, kaos och förvirring.

Sånt här gör mig prilligt pepp och lite övertygad om att allt är möjligt.

Ghandi sa en gång: “Det finns ingen väg till freden. Freden är vägen.” En alternativ variant kunde vara: “Det finns ingen väg till En Bättre Värld. En Bättre Värld är vägen.” Det ska betyda något i stil med att jag inte kan tråka mig fram till något roligt. Eller att det är viktigt att hitta praktiker/övningar som låter mig leva min drömvärld redan idag.

Och det här är ytterligare en aspekt av det som jag vill kalla hållbar aktivism. Ett sätt arbeta för En Bättre Värld med den bättre världens verktyg. Kan man säga så? Jag testar att säga så.

Man ska inte jobba på tvärs mot sig själv. Det blir ohållbart att i längden engagera sig på ett sätt som hela tiden är lite obehagligt. (Och de som ändå står ut med det drivs kanske inte av rätt sorts motivation, tänker jag.) Det bästa måste vara att delta/bidra på ett sätt som gör en sugen på själva aktionen och inte bara på det som aktionen ska leda fram till.

Ett sätt att jobba i linje med sig själv kan vara att ta fasta på sina så kallade svagheter, och jobba med dem i stället för mot dem. Jag tänker på det förträffliga citatet: If you can’t fix it, feature it. Konkreta exempel på det finns i Ingvar Bratts bok Mot rädslan (citerad i Lena Kjersén Edmans fina bok Godheten i litteraturen och i livet från 2009):

“Om du till exempel har svårt att samarbeta, så tar du på dig självständiga uppgifter. Om du har behov av beröm, måla då om föreningslokalen eller baka bullar. Om det är viktigt för dig att lyckas, ge dig då på säkra projekt! Gillar du pengar? Ta betalt! För det är jätteviktigt att du tycker att det är just roligt det du gör. Hur ska man annars orka med det?”

Jag tror såhär: Vi är här för att delta. För att känna, uppleva och försöka. Inte för att pressa oss tvärsigenom oss själva. Inte heller för att göra rätt. Inte för att uppoffra oss. Och inte för att vinna. Jag vill hitta sätt att ta mig fram på, som både är ansvarsfulla i förhållande till min omvärld, och som gör vägen lika skön som målet.

Det här är mitt släktträd, det vill säga, det ska bli ett släktträd. Just nu är det bara ett träd. Jag har satt upp det på en av mina garderobsdörrar.

Det här ska inte bli ett biologiskt släktträd, inget sånt. I stället tänker jag skriva dit namn på personer som jag upplever mig besläktad med på ett politiskt/ideologiskt plan, och konstnärligt, ambitionsmässigt, emotionellt. Personer vars arbete förefaller vara på väg åt samma håll som mitt; föregångare; medresenärer, såna som förefaller ha fattat grejen. (Kanske ska jag också skriva dit filmer, låtar och böcker som jag kan vara släkt med.) När jag tänker på deras närvaro i världen känns det så självklart att jag ska fortsätta med det jag håller på med. Vägen blir upplyst. Jag kan se att vi är många som håller på med samma saker – jag är inte galen, tvärtom. När jag nån gång tänker på att till exempel Keri Smith, Ani DiFranco eller Nina Björk skulle känna att deras arbete saknade betydelse blir jag darrig och vill ropa åt dem: Nej! Det är så viktigt att vi alla vet att vårt arbete är angeläget, att det behövs som tusan, och att vi alla är en del av en mängd människor som i alla tider har arbetat för en bättre värld.

Jag tror att det är smart att faktiskt måla upp ett sånt här släktträd, helt konkret – i stället för att bara då och då slås av tanken på att den här och den här personen/låten är inspirerande. Det här är ju en sorts släktforskning som, när jag tänker efter, inte bara är sådär lite trevlig utan rätt och slätt nödvändig. Vårt arbete får energi av andras arbete.

Alla borde faktiskt göra sina egna släktträd. En del av vårt arv kan vi välja.

Jag tror att vi kan lära oss. Jag tror att vi kan och behöver göra världen till en vänligare plats för att vi ska orka göra de där andra sakerna; för att ens känna att vi bryr oss tillräckligt mycket om världen för att vilja “rädda” den.
   Jag kommer att tänka på ett samtal som jag hade för ett par veckor sedan. En kvinna berättade om en väninnas son som var vuxen och bodde hemma och som satt uppe vid datorn hela nätterna och sov sig igenom dagarna. Hon tyckte att såna som han borde piskas ut på arbetsmarknaden, att han skulle skärpa sig. Jag sa att jag trodde han kanske tvärtom behövde motiveras, att han kanske behövde uppmuntran; skäl att vilja delta i världen. Det hade hon inte tänkt på. Och det är lätt hänt.

Nyss fick jag upp ögonen för en härlig site som heter We Are What We Do. Det är ett projekt som tror på Den Vanliga Människans förändringskapacitet. Sidan består av en mängd förslag på hur man med små medel kan göra världen bättre. Det som jag först fastnade för var denna rubrik: Make someone’s day. Där finns förslag som:
* Tacka
* Le och le tillbaka
* Ta dig tid att lyssna
* Skriv till någon som har inspirerat dig
* Ring IT-supporten bara för att fråga hur de har det

Det finns förstås många, många fler sätt att göra våra medmänniskors liv lättare att leva – jag blir sugen på att skriva om mer subtila men lika verkningsfulla vänligheter – men det här får vara en början.

Eftersom berättelser påverkar vår syn på omgivningen borde det finnas stora möjligheter att inspirera till nya sätt att knyta an till det offentliga rummet, till de platser där vi rör oss i vår vardag. Det är ju inget som hindrar en från att själv spela in guidningar/berättelser/ljudkompositioner som knyter an till en viss plats.

Det första jag tänker på är möjligheten att göra lyssnaren uppmärksam på detaljer som vanligen går oss förbi. Man kan tänka sig berättelser som presenterar nya sätt att göra en viss plats meningsfull, som väcker eller förflyttar lyssnarens uppmärksamhet. Huset rakt fram, tredje radens fönster, visst är gardinerna i fönstret längst till höger märkliga? Eller: Titta på trädet bredvid ICA, vid cykelstället, grenarna bildar bokstäver! Berättelsen kunde uppmana lyssnaren att känna på ytor, material, lukta, lyssna, ställa sig på en bänk och upptäcka att man då ser ovansidan på ett litet skjul. (Vad vet jag!)

En annan möjlighet är förstås den visionära. Med berättelsens hjälp finns ju också chans att låta lyssnaren måla upp en inre bild av Platsen som icke är. Hur vore det till exempel att placera lyssnaren på Möllevångstorget och be henne föreställa sig att det till större del bestod av planteringar, bänkar och konstinstallationer. Vid statyn finns en storbildskärm som visar människor på andra torg i världen. Du kan vinka till dem och de vinkar tillbaka. Och hur skulle det vara om man stängde av Ystadsgatan för biltrafik? Lyssna. Vad tyst det är.

Utopisk mp3-guidning. Vore det nåt?

För att få igång huvudet och hjärtat kan det vara till hjälp att prata med andra. Kanske ordna en picknick med Mondo Beyondo-tema? Omvandla syjuntan till en Mondo Beyondo-junta?

Saker att fundera över: boende, relationer, hälsa, arbete, ekonomi, självbild, infrastruktur, internationella relationer, statsskick…

Kör igång!

(Man kan läsa mer om Mondo Beyondo i Andrea Schers blogg här (16 december 2004). Sedan jag skrev detta inlägg har Andrea Scher och Jen Lemen startat en e-kurs som heter Mondo Beyondo. Den kan man läsa om här (Andrea Schers blogg 23 juli 2009) och här: mondobeyondo.org.)