“Har du inte råd med rättvisemärkt choklad så har du inte råd med choklad.” Det är en mening som har följt mig sedan jag läste Mattias Flisings inlägg på Dyrare mat, NU!. Tesen som han, och resten av bloggen/tankesmedjan/initiativet, driver är att det inte finns någon billig mat. Att köpa dåliga “billiga” varor handlar ytterst om att låta någon annan betala det som vi själva inte tycker oss ha råd med. Arbetarna betalar med brist på fackliga rättigheter, med odrägliga levnadsförhållanden, med sjukdomar och död på grund av gifter i produktionen; djuren betalar med sina liv; och produktionen kostar oss vår framtid – med klimatförändringar och nedsmutsning av naturen. Ju mer jag tänker på det desto mer sprängkraft får de här två citattecknen kring ordet “billig”. Finns “billigt”?
   Flising understryker i sin text att alla val inte kan vara medvetna, vi kan inte vara helt igenom konsekventa. Och jag tänker att det här handlar mindre om den enskilda “konsumentmakten” och mer om de stora systemen (Flising knyter också sitt inlägg till postkolonialismen). Det han vill åt är argumentationen. Det är inte försvarbart att lägga kostnaden på andra.

Tidigare i veckan lyssnade jag på P1:s serie Matens pris och blev väldigt illa berörd. Till exempel besökte reportrarna (i sändningen från den 14 mars) ett enormt växthus i Holland där man odlar de paprikor som säljs här på ICA eller Coop. Det framkom att de odlas med en fullständigt häpnadsväckande förbrukning av fossil energi. Och med konstgödsel. Och gifter. Och robotar. Och global uppvärmning som följd. Enda anledningen till att de klarar konkurrensen från bättre lämpade odlingsplatser är att de skattesubventioneras från EU.
   En sak som jag verkligen fäste mig vid i reportaget var den fråga som reportern Daniel Öhman ställer sig: “Är färska paprikor och tomater något som vi absolut måste äta året runt?” Svaret är ju nej. För vad kostar det egentligen? Jag har i alla fall inte råd med sådana paprikor.

Även Ekobanken skriver om “billig” mat inom citattecken i sin årsredovisning för 2009. Det gör mig jäkligt glad. Jag tror att citattecknen är en nyckel till den fokusförskjutning som behövs i det offentliga samtalet kring matpriser.

Om det är någonting som jag verkligen önskar mig så är det vetskapen om att mitt välstånd inte bygger på någon annans lidande. Jag vill att vi blir fler som ser att vår livsföring kostar. Och jag vill att vi ser att det inte bara är människor i andra länder, djur och miljö som betalar priset – utan också vi, i form av skuldkänslor eller avstängdhet. Jag vill inte ha några skuldkänslor. Och jag vill inte vara avstängd.
   Vad det handlar om, när allt kommer omkring, är att vi behöver nya kostnadskalkyler, där de ekonomiska utgifterna och inkomsterna bara är två kolumner bland flera.

I samtal om människans natur är det alltid någon som kommer med påståendet att vi i grunden ju faktiskt är maktlystna, krigiska och, ja, nånstans rent onda. Det brukar leda in i en ganska cynisk och, inte minst, tråkig diskussion. Då är det så härligt att kunna hytta med en näve full av Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. Det är en bok skriven av den svenske journalisten Lasse Berg, vars tes är att vårt urtillstånd är att samtala och ha kul, att vara snälla mot varandra och att med tusen olika medel försöka lösa konflikter. Ur ett strikt vetenskapligt perspektiv lämnar boken en del övrigt att önska. Inte så att den känns opålitlig – Lasse Berg driver ett trovärdigt resonemang med otaliga exempel och intervjuer med forskare från olika delar av världen – men den är inte fullt så skarp som den skulle kunna ha varit. Dess form är mer som ett reportage än en avhandling (vilket för all del ökar läsbarheten avsevärt).

Lasse Berg skriver om de grundläggande mänskliga drifterna och egenskaperna ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv; om vår längtan efter att få hjälpa varandra, efter att känna gemenskap, efter att bli uppskattade och få respekt (och inte på det stöddiga “yo mama”-sättet, utan i betydelsen att bli sedda). Vårt enskilt mest framstående särdrag är vår långt utvecklade förmåga att samarbeta.
   Det mesta av boken är en genomgång av förhistoriska tidsåldrar men i slutet kommenterar Lasse Berg även samtiden. Han skriver att “vår längtan efter gruppens uppskattning kan i det kommersiella samhället lätt vändas mot oss när vi dagligen får veta att vi inte duger, inte är tillräckligt vackra eller smarta, inte äger de ting som gör att vi räknas” (s 315). Han ställer också frågan om hur en människa mår som inte får vara god (!). Boken avslutas (i och för sig lite vingligt och abrupt, kan jag tycka) med följande utopiska bild:

“Då kommer vår redan idag ofattbart uppdrivna tekniska förmåga, som skulle kunna vara enbart välsignelsebringande, att inriktas på att ge hela mänskligheten ett gott liv materiellt sett, men framför allt en god miljö för våra själar. Där får vi alla möjligheter att tillhöra en gemenskap, känna oss behövda och uppskattade, och få möjlighet att visa vår medfödda godhet. … Där finns inga stöddiga chefer och rädda underlydande.”

Lasse Berg sommarpratar nu på onsdag den 22 juli. Det ska bli intressant att lyssna på.