Häromveckan såg jag Cecilia Neant Falks nya film Your Mind is Bigger than All the Supermarkets in the World. Samtalet efteråt handlade till stor del om buddhistisk filosofi och praktik och vid ett tillfälle kom det upp en fråga om konflikten mellan politiskt aktivism och acceptans. Hur kan man både vilja förändra världen och samtidigt acceptera den?

Jag kom att tänka på Tara Brach, amerikansk buddhist och fredsaktivist, och hennes uppdelning mellan yttre och inre acceptans. I en dharmaföreläsning säger hon att det inte är fråga om att acceptera destruktiva handlingar; hon ger inte grönt ljus åt sådant som bryter ner och förstör. Det som kan accepteras är det här ögonblickets upplevelse, det som händer inom oss. Hon fortsätter såhär (i min översättning):

“Vissa dagar läser jag tidningen och känner hur jag drar mig samman till en plats full av ilska, beskyllningar och självgodhet.
   Det jag gör då är att jag lägger ner tidningen, slutar läsa, och ställer mig själv frågan: Vad är det som pågår i detta ögonblick? Så jag stannar upp. Och observerar. Och noterar ilska.
   Jag försöker vara kvar i den stunden, med ilskan, och rikta acceptans mot den. Jag släpper berättelsen, det som fick ilskan att blossa upp, och bara känner känslan i kroppen. Och när jag låter ilskan vara där den är, uppenbarar sig den underliggande känslan, nämligen rädsla. Jag är rädd att världen håller på att förstöras. Och om jag då tillåter rädslan att finnas i kroppen, om jag stannar vid den och låter den vara där den är, i strupen, i hjärtat, i magen, brukar även den ge vika och lämna rum åt en underliggande känsla, nämligen omsorg, att jag bryr mig om världen. Och när jag har landat i den känslan kan jag fortsätta läsa tidningen. Då tar jag in nyheterna jag från en annan plats. Jag svarar på det jag läser med omsorg i stället för med ilska och beskyllningar.
   Ghandi sa: Var den förändring som du vill se i världen. Det är inte förrän vi accepterar det här ögonblicket precis som det är, som vi är fria att förflytta oss in i nästa ögonblick med klarsyn och deltagande, empati och vänlighet. Annars går vi in i ögonblicket med ett slutet hjärta och fortsätter på det sättet att delta i de cykler av ilska, våld och hat som bryter ner världen.”

Jag skulle vilja kalla det här för hållbar aktivism. Hållbar aktivism är för mig ett engagemang som inte bryter ner mig; ett deltagande som jag kan upprätthålla på lång sikt. Det är inte en reaktion, inte ett otyglat vredesutbrott, inte en blind och fäktande förtvivlan.

Tara Brach skriver i en artikel med titeln Creating Peace by Letting Go of Blame om det mod som krävs för att släppa vanan att skuldbelägga sig själv och andra. Det handlar om djupt rotade mönster och det är läskigt att släppa taget om välbekanta referenspunkter. Men genom att släppa beskyllningarna kan vi lämna berättelsen om mig själv och andra, berättelsen om det goda självet och det dåliga självet, och i stället ta in den vidsträckta och ömma upplevelsen av att leva.
   Att skuldbelägga oss själva och andra skapar distans. Acceptans leder till närhet. Och den närheten, den känslan av omsorg, gör det möjligt att förändra oss själva och världen på djupet.

Man kan lyssna på Tara Brachs dharmaföreläsning här: Radical Acceptance.

Det här är mitt släktträd, det vill säga, det ska bli ett släktträd. Just nu är det bara ett träd. Jag har satt upp det på en av mina garderobsdörrar.

Det här ska inte bli ett biologiskt släktträd, inget sånt. I stället tänker jag skriva dit namn på personer som jag upplever mig besläktad med på ett politiskt/ideologiskt plan, och konstnärligt, ambitionsmässigt, emotionellt. Personer vars arbete förefaller vara på väg åt samma håll som mitt; föregångare; medresenärer, såna som förefaller ha fattat grejen. (Kanske ska jag också skriva dit filmer, låtar och böcker som jag kan vara släkt med.) När jag tänker på deras närvaro i världen känns det så självklart att jag ska fortsätta med det jag håller på med. Vägen blir upplyst. Jag kan se att vi är många som håller på med samma saker – jag är inte galen, tvärtom. När jag nån gång tänker på att till exempel Keri Smith, Ani DiFranco eller Nina Björk skulle känna att deras arbete saknade betydelse blir jag darrig och vill ropa åt dem: Nej! Det är så viktigt att vi alla vet att vårt arbete är angeläget, att det behövs som tusan, och att vi alla är en del av en mängd människor som i alla tider har arbetat för en bättre värld.

Jag tror att det är smart att faktiskt måla upp ett sånt här släktträd, helt konkret – i stället för att bara då och då slås av tanken på att den här och den här personen/låten är inspirerande. Det här är ju en sorts släktforskning som, när jag tänker efter, inte bara är sådär lite trevlig utan rätt och slätt nödvändig. Vårt arbete får energi av andras arbete.

Alla borde faktiskt göra sina egna släktträd. En del av vårt arv kan vi välja.

Det finns inget naturgivet samband mellan 40-timmarsveckan och våra grundläggande behov. (Jag kom inte på något lämpligare sätt att börja, så jag dyker rätt in.) Och:

Jag är nyfiken på vad som händer om vi för ett ögonblick skalar bort lönearbetet – och utsläppsrätterna och gymen och facebook och pensionsmyndigheten; alla specifika manifestationer av nuvarande strukturer. I stället för att justera en given uppsättning metoder, skulle vi börja från början – med våra behov.

En skiss kunde se ut såhär. Vi behöver:
- Tak över huvudet (skydd mot väder och vind)
- Mat (luft, vatten)
- Röra på kroppen
- Gemenskap, uppskattning, kärlek, samhörighet
- Meningsfull tid
- Trygghet (frihet från oro)
- Något att se fram emot
- Utlopp för vår nyfikenhet/vilja att lära
- Lek, inspiration, kreativitet

De här behoven är desamma som de alltid har varit, de har inte ändrats bara för att (delar av) mänskligheten har fått tillgång till iPhone-applikationer och GI-bantning. Jag roar mig ibland med att tänka på vad en del av samtidsprylarna fyller för behov. En platt-teve till exempel, vilka grundläggande behov tillfredsställer den? En gissning skulle vara uppskattning och gemenskap (den ger status i många kretsar), inspiration i någon mån (det kan kännas spännande att se på film etc på en större skärm än man har varit van vid) och något att se fram emot (då tänker jag på distraktionen och nöjet i att se på teve eller film). Men de här behoven skulle ju kunna uppfyllas på tusen andra sätt (med andra konsekvenser än de som kommer med produktionen, distributionen och konsumtionen av platt-teven). (Det finns förstås mer extrema exempel: Strömförande häftapparat från Teknikmagasinet. Eller en slangbellsapa som gallskrikande flyger fram genom luften (64,90 kr). Ångestladdad gris med poppiga ögon (59,90 kr). Vilka grundläggande behov fyller de?)

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, skriver idag i Sydsvenskan om det svenska utbildningssystemet. Han konstaterar att det inte finns någon forskning som säger att den nuvarande strukturen med läroplaner, scheman och lektioner är den bästa för inlärningsprocessen.
   ”Hur skulle vi göra om vi fick designa ett utbildningssystem helt från början? Hur mycket av det gamla skulle finnas kvar?” frågar han sig. I sin artikel beskriver han två grundläggande förutsättningar för framgångsrikt lärande, nämligen motivation och förståelse. Han är alltså, som jag ser det, nere på behovsnivå. Han talar inte om betygens vara eller icke vara, om lektionernas längd eller om behöriga eller obehöriga lärare – utan om skolan yttersta uppgift. Hur vill vi att en struktur byggd på de här förutsättningarna ska se ut?

Om någon ber mig lista konkreta saker som skulle ingå i min (förmodade) samhällsvision har jag oftast svårt att svara. Jag vet för lite om hur kommuner och infrastruktur fungerar, jag kan inte “vinna” en detaljerad diskussion om biståndspolitik eller primärvård. Men jag vet vad jag behöver. Och jag vill delta i samtal om det.

När jag tänker på hur många av oss som avstår från att formulera våra behov, bara för att vi inte kan ge exakta svar på frågan hur blir jag orolig. Och angelägen om att göra vad jag kan för att vrida om problemformuleringen, så att den i mindre utsträckning handlar om justeringar i befintliga institutioner (som ofta bara kan diskuteras av sakkunniga personer inom respektive område) och mer om allas våra grundläggande behov.

Slutligen vill jag nämna kanadensiska tänkaren/konstnären Keri Smith som liksom Peter Gärdenfors är inne på en förändring av (det amerikanska) skolsystemet. Hon publicerade nyligen ett inlägg på sin blogg där hon skriver om det och tipsar alla som är inne på samma linje om boken Walking on Water av Derrick Jensen.

När jag var 20 var jag arg. Vass och attackerande. Jag stod i mitten av ett feministiskt och vänsterpolitiskt uppvaknande och jag vevade förtvivlat med nävarna i alla riktningar. Det språk som jag hade lärt mig att använda för de erfarenheter som jag gjorde med mina nya glasögon var indränkt i bedömningar, krav, jämförelser, våld och en sugande känsla av underläge och otillräcklighet. Ju längre tid som gick desto starkare blev känslan av att ilskan var ohållbar i längden, den hotade med utbrändhet. De alternativ som jag kunde se var uppgiven, blasé eller försonad. Jag ville inte bli något av det.

Läsningen av Nonviolent communication av Marshall B. Rosenberg har fått mig att tänka en hel del på det språk som användes i min feminist- och vänsteraktivistomgivning, nämligen det krigsmetaforiska kampspråket. Det handlade hela tiden om att bekämpa, krossa och göra motstånd. Ilskan ansågs vara den energi som behövs för att föra rörelsen framåt, det var den som skulle göra oss engagerade och locka nya människor till fronten. Krigsmetaforen fronten.

Jag älskar att Rosenberg erkänner den tvekan som jag har känt, och fortfarande ibland spontant känner, inför ickevålds-principen. Han säger: Grupper som ofta har upplevt förtryck och diskriminering känner sig oroliga över förhållningssätt som ser deras ilska som en oönskad egenskap som ska motarbetas. Vi har så ofta blivit uppmanade att tygla upprördheten, att lugna ner oss och godta sakernas ordning. Men om vi är riktigt arga, skriver Rosenberg, behöver vi kraftfullare sätt att uttrycka oss på än våld. NVC innebär nämligen inte att vi struntar i ilskan – och verkligen inte heller att vi godtar ett oacceptabelt sakernas tillstånd – utan om att uttrycka ilskans innersta kärna, nämligen behovet inunder (s 167).

Som jag förstår det är ilskan, som känsla, till för att göra oss uppmärksamma på att vi befinner oss i en situation där våra behov är akut otillfredsställda. Ilskan kan vara en väckarklocka, ett larm. Och när vi känner av det larmet, kan vi välja mellan att rikta energin mot andra människor och viljan att straffa dem eller att använda den till att uttrycka och tillgodose våra behov. Rosenberg är övertygad om att det senare valet är mest effektivt om vi vill uppnå förändring. Inte minst för att det håller kommunikationsvägarna öppna; ilska låser nästan alltid positionerna. Han föreslår att vi ersätter uttrycket “Jag är arg, för att de…” med “Jag är arg, för att jag behöver…” (s 170).

För mig låter det här som hållbar aktivism; som ett sätt att delta och känna politiskt engagemang utan att riskera den utbrändhet som ilskan hotar med. Det är ju som det buddhistiska talesättet säger: Ilska är att plocka upp en glödande kolbit för att kasta på någon annan. Det vill säga: Vår avsikt är att skada den andra personen, men vi skadar oss själva först.

Alternativet, att undersöka vad som finns under ilskan, förefaller mycket mer konstruktivt. Om jag kan se att det under den larmande känslan finns ett otillfredsställt behov, blir det lättare att gå direkt till de känslorna och ge dem den uppmärksamhet som de behöver. Här är sorgen. Här är rädslan. Här är den förtvivlan jag känner när jag läser att den psykiska ohälsan bland Sveriges gymnasieungdomar har tredubblades sedan 1988. Om jag kan gå direkt till de känslorna och bemöta dem med empati, undviker jag att mitt hjärta drar ihop sig och stängs; att jag släpper kontakten med mina behov och andras.

Jag vill inte att mina behov ska skymmas av den inlärda reaktionen att straffa och hämnas. Jag säger: Jag är förtvivlad över hur världen ser ut därför att jag behöver rättvisa, jämlikhet, skönhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande, harmoni med naturen och meningsfull sysselsättning. Jag kämpar inte i huvudsak mot de personer, företag och institutioner som står i vägen för detta, utan för de saker som jag är absolut övertygad om att vi alla behöver.

Jag tänker högt. Jag tänker att jag vill undersöka hur det kommer sig att jag har fastnat vid principer om icke-våld i mitt kunskapande kring det visionära tänkandet. Vad ledde mig hit? Hur hör fälten ihop?

Några punkter:

- Den våldsamma revolutionen framstår som en tankefigur hämtad ur det system som jag vill bli av med; som reproducerar det system som jag vill bli av med. Om jag längtar efter en helomvändning – det som brukar betecknas revolution – får jag söka efter det våldsammas motsats, det som vänder våldet ryggen.

- Journalisten Maria-Pia Boëthius har skrivit flera böcker om “världens minst bevakade supermakt”, massmedia, och om hur denna nästan självlevande organism regisserar Berättelsen Om Livet så att kamp om dominans och våld förefaller “naturligt”. I Mediatan (Leopard förlag, 2007) skriver hon: “Det är jag, det är vi i medievärlden som har i uppgift att inseminera varje embryo till samtal med våld och rekrytera två motstående sidor, för att försäkra oss om långa, lönsamma motsättningar med möjligheter till uppvigling och för att förhindra att vissa samtal någonsin uppstår eller leder någonstans” (s 106). Det finns alltså ett kapitalistiskt intresse i att upprätthålla språkvåldet. Det finns vissa skäl undra om inte Våldet är en konstruktion.
   Tillsammans med Maria Lindhgren resonerar Boëthius också kring hur myten om ondskan ställer sig i vägen för människors möjligheter att tänka visionärt, för våra möjligheter att uppfatta varandra som medresenärer och allierade (APM: Anti-patriarkalt manifest, Ordfront 2004).
   Så vilka är motberättelserna? Motspråket? Förspråket? Jag undersöker.

- Hur kan jag tala om det visionära, om min längtan efter En Annan Värld, utan att falla in i de uppkörda hjulspåren, motsättningarna, det drastiska språket; härskarteknikerna? Jag vill inte se på min framtid genom de glasögonen. Jag letar efter ett tonläge. Jag letar efter en annan farkost.

- Och inte minst det här som Gandhi sa: Be the change you want to see in the world.