Framför allt två saker piggar upp mig när jag läser det här reportaget i Sydsvenskan, Designer gör kollektioner av utopier.

Det första är det som Julia Zajac säger om sitt märke (dfp), att det ska vara så naivt att det inte existerar något “det går inte” eller “jag kan inte”. När jag läser det tänker jag: Vad betydelsefullt det är att höra sådana formuleringar, att någon tänder den starka lampan, och drar upp volymen, så att jag ser och hör mer av världen, så att jag kan känna att mitt rörelseutrymme växer. Det ska finnas en sån extrempunkt på skalan, den ska finnas där så att jag kan sträcka ut mig ordentligt.

Just idag blir jag också väldigt berörd av tanken på att, som Julia Zajac säger, tvätta bort den allvarliga undertonen och göra något kaotiskt och expressivt av det. (Intressant att tänka på kaotiskt som en sorts motsats till allvarligt.) Jag påminns om konstens plats i mitt liv, om friheten att lägga samman saker och arrangera om dem, jag kommer att tänka på det hektiska, det syrerika gråtandet, på det breda och glidflygande skadeskjutna hoppet, och jag kommer plötsligt ihåg att konsten kan plantera blommor i förståelsen, att den kan måla på väggarna och låta saker falla ut och förvandlas, att den kan göra plats för vansinniga mönster, plumpar och explosioner, och plötsligt kommer jag att tänka på låten Tristan av Patrick Wolf. Och när jag lyssnar på den vaknar det här perspektivet, och jag får syn det som växer trots allt; det vildsinta och obändiga, det som kanske har ett namn eller inte har ett namn, och som oavsett lever och lever och lever.

Mike Reynold bygger hus som producerar sin egen el, som försörjer sig självt på vatten och värme och som tillåter tillräckligt med odlingsmöjligheter för att hålla de som bor där mätta. Och han gör det med hjälp av lera och vatten, gamla bildäck och bortslängda flaskor.

Det här är hans definition av frihet: Att kunna vakna på morgonen, utan någon hyra att betala, utan elräkning, utan vatten- och värmeräkning, utan att behöva gå till affären. ”Du stiger upp på morgonen och äger ditt liv. Du kan göra precis vad du vill när du inte behöver göra någonting för att försörja dig.” Vad säger ni om det!

I trettio år har Mike Reynolds experimenterat med olika sätt att bygga bostadshus, han kallar dem för Earthships, och om det handlar filmen Garbage Warrior. Och så handlar den ganska mycket om misstag.

Garbage Warrior hjälper mig att förstå mer om hur jag vill relatera till misstag. Det vill säga: Inte som nödvändigt slagg som jag måste stå ut med, inte som något att skämmas över, utan som den enda vägen, den eftersträvansvärda vägen. Mike Reynolds pratar om möjligheten att göra misstag som ett slags frihet, och som vägen till ny kunskap. Vi kommer inte vidare trots att vi gör misstag, eller trots att vi måste göra justeringar, utan för att vi justerar, för att vi testar oss fram. Det finns inga färdiga handböcker eller regler för sådant som inte har gjorts förut och därför måste vi experimentera och därför kommer att det att hända en massa oväntade, inte särskilt perfekta och fantastiska saker. När vi testar oss fram lär vi oss att vissa kombinationer eller omständigheter inte fungerar i förhållande till det vi vill göra och då justerar vi och testar igen.

Och det är därför, tänker jag, som idéer föds ur andra idéer. Först efter att vi har testat något kan vi utvärdera det, och förstärka det som fungerar och ändra på det som inte gör det och upptäcka nya saker. Ingenting händer utan att vi först sätter igång någonting, vad som helst, så att vi hamnar i processen orsak och verkan. Och inom den processen bygger vi vidare, undersöker, klantar oss, sover på saken, flyttar på en grej och ser vad som händer. När vi stöter på någonting som inte fungerar tar vi reda på mer om det och hittar nya lösningar. Vi kommer inte att lära oss nya saker om vi gör som vi alltid har gjort.

Den här filmen har också lärt mig mer om att bostadshus ser likadana ut (i jämförelse med varandra och över tid), inte för att det inte finns andra sätt att konstruera dem, utan för att det saknas visioner – och för att man inte får bygga hur som helst. I filmen lägger Mike Reynolds fram ett lagförslag som ger honom rätt att experimentera inom särskilda testområden. “Det är extremt förslag. Att låta medborgarna ta ett steg utanför lagen i 5 eller 10 år. Men det är utanför lagen som den nya kunskapen finns. Och jag säger: Nu går vi och skaffar oss den kunskapen!” Det finns testområden för vapen och för bilar och för flygplan, varför inte för hus?

“Jag kan se jorden stråla av välmående, bara utifrån vad folk gör med den. Jag ser framför mig en jord som sjunger, som gör musik, i stället för skit som flyter längs med floderna och farliga kemikalier i luften och så vidare. Jag har alltid tänkt att om man gör någonting gott för människor, så kommer de att hitta en, de kommer att haka på”, säger Mike Reynolds i filmen. Jag rekommenderar den till alla som vill bli inspirerade till att göra saker:
- Garbage Warrior på Voddler. (Gratis!)

Lite andra relaterade grejer:
- Mer om de supersnygga mosaikflaskväggarna: Bottle wall
- På svenska finns det hus som kallas Jordskepp (även solskepp)
- Fönsterfarmar (Att odla ordentligt med mat hemma i köksfönstret)
- Ett annat jättesnyggt miljövänligt hus: A Low Impact Woodland Home

Hur kan jag skydda mina möjlighetskänslor inför valdagen? Och vad kan jag ta till när hjärtat snörps åt vid tanken på ytterligare 4 år med den borgerliga alliansen? En skiss:

* Jag ska ta hand om mig själv. (För ett tag sen skrev jag en text om det med rubriken Vad hjälper?) Kan jag inför söndag kväll och måndag bulla upp med saker som jag vet får mig att må bättre? Behöver jag kanske se till att jag har choklad hemma eller lyxiga gröt-tillbehör? Vilka människor vill jag ha i min närhet? Kan vi göra upp om att höras på telefon i fall vi inte kan ses? Behöver jag göra en låtlista kanske? Arrangera en filmkväll? Planera in något som jag vet att jag mår bra av senare i veckan? Lägga fram uppbygglig litteratur? Undvika mainstreammedia? Sätta upp en stor lapp på väggen där det står något som jag mår bra av att veta? Kanske ska jag lägga in en påminnelse i mobiltelefonen som säger åt mig att ta en promenad eller dansa. Det är viktigt att jag tar hand om mig själv. (OBS! “Själv” betyder inte ensam eller på egen hand. Ett sätt att ha hand om mig själv är att be andra om hjälp.)

* Ilska och sorg är tecken på otillfredsställda behov och förlust. Jag ska ta hand om de känslorna, erkänna att de finns där. Jag kan säga: Där är sorgen. Där är ilskan. Jag ska ge mig själv utrymme att känna så, det är viktigt att jag “hedrar” mina behov av en mer solidarisk och rättvis värld. Jag tar hand om mina känslor genom att låta dem vara, det vill säga: varken jaga iväg dem eller klamra mig fast vid dem, det vill säga: inte försöka ändra på dem.

* Perspektivbyte: Vad fungerar? Det är ju också möjligt att tänka – även om det blir ytterligare en borgerlig seger – att det är något som fungerar eftersom vänstersidan ändå får många röster. Varför röstar folk fortfarande till vänster? Vi lever i nyliberalt, kallt, konstgjort strålkastarljus som har lagt en hel massa viktiga berättelser i skugga och ändå finns det i Sverige ett brett vänstermedvetande, vad beror det på? Vilka är de fungerande delarna? Kan vi jobba vidare med dem? (Det går kanske inte att tänka såhär precis de första dagarna, då gäller det kanske bara att ta hand om den akuta sorgen, men så småningom.)

* Perspektivbyte: Vi befinner oss i en epok som även den kommer att avslutas (och vi kan alla vara med och göra övergången, hur den än blir, lite bättre), och vi kan veta att vardagen är full av segrar (det är den!) och kanske använda det som Göran Greider talar om i sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010), tankefiguren “pausen”. Han menar att det har varit en vänsterpaus sen 1979. Men just en paus. Vad är det som kommer att blomma upp på andra sidan? (Kan man experimentera med tanken på att ytterligare 4 år med borgarna är vad Bush var för Obama?)

* Perspektivbyte: Om borgarna vinner beror det på att de nyliberala berättelserna om världen fortfarande dominerar och då dominerar de nyliberala berättelserna – det vill säga: Det är inte “valets fel”. Det är en effekt av många många års omorganisering av det kollektiva tankegodset. Och det vi kan konstatera då är att vi har vi arbete kvar att göra. Och det har vi även om De Rödgröna vinner. Vi fortsätter att drömma!

* Fokus på visionerna. Vad är det vi vill? Vad behöver vi? Hur ser drömmarna ut? Vad är det vi gör som förändrar världen till det bättre? Är det kanske dags att ställa till med Anarkistisk Drömverkstad medan alla andra valvakar?

OCH: Det inte färdigt än! Mycket av det jag har skrivit ovan utgår ifrån dåliga nyheter, men ingenting är klart. Jag kommer att tänka på Gudrun Schymans regeringsförklaring från förra valet. I den presenterade hon sin ministerlista (Maria-Pia Boëthius som medieminister!) och sig själv som Sveriges första kvinnliga statsminister:

I årets riksdagsval gav en stor majoritet av väljarna sitt stöd till Feministiskt initiativ och de andra partier som valt att göra [rätten att inte bli diskriminerad på grund av sitt kön] till en huvudfråga. … Därför är jag stolt och rörd över att som första kvinnliga statsminister presentera en politik och en regering vars huvuduppgift är att verka för ett samhälle där ingen kvinna längre får lägre lön, sämre karriärmöjligheter, mindre inflytande eller utsätts för våld på grund av att hon är kvinna. … De många vallöftena om jämställda löner under tidigare valrörelser har alltså inte satt några som helst spår i kvinnors lönekuvert. Regeringen kommer därför att prioritera arbetet för jämställda löner genom att inrätta en jämställdhetsfond. … Vi vänder blad i historiens bok. Om en eller två generationer kommer människor att se tillbaka på vår tid med samma undran som vi idag ser tillbaka på den tid då kvinnor saknade rösträtt. Målet är att uppnå ett samhälle där kvinnor och män behandlas helt rättvist och jämlikt. Inom vår egen livstid!

PS. Den som funderar på att rösta på F! – men är rädd att det vore att kasta sin röst i sjön – kan hålla i minnet att redan 1 % är en seger. Det innebär att F! slipper lägga ut valsedlar själva nästa år. Och 2,5 % betyder partistöd under de kommande 8 åren, vilket skulle förbättra F!s förutsättningar avsevärt. För att då inte tala om möjligheten att bilda regering. Men låt oss tala om det!

När jag nyligen skrev om Möjlighetsdagen (själva dagen, som firas den 21 juni) påstod jag att den inbjöd till drömmar som ”och detta påminner jag mig själv om, inte bara mäts på höjden och bredden utan också på djupet” – och vad menade jag med det, ”på djupet”, vad var det jag behövde påminna mig själv om?

Om perfektionismen, tror jag. Jag behöver komma ihåg att drömmarna inte bara ska handla om mer och större och bättre, utan också om att klara av att befinna sig i ett skrufsigt, vickande, glappande nu. Jag kom att tänka på det när jag läste Aase Bergs essä Grizzlybjörnar och byggnadsvård från 2008, hon skriver apropå den ekonomiska krisen:

Medelklassen i Sverige kommer snart att vara pank, men knappast fattig. Det vill säga: vi kommer fortfarande att ha tankeförmågan i behåll och kan för första gången på åratal börja använda den till något vettigt: att sluta söka efter den perfekta fasaden och stå ut med det rassliga. (Uggla 2009, s 261)

Jag tänker att man kanske rent av kan sträcka sig längre så, drömma större: Att vi inte bara ska kunna stå ut med det rassliga utan kanske till och med på något sätt gilla det. (Det är en stor dröm i min bok!)

Alltså: Vilka möjligheter har jag i mötet med det rassliga? Vilka strategier hjälper när jag känner mig missnöjd, orolig eller rädd?

Just nu läser jag The Ethical Slut (andra upplagan, den från 2009) (som i mina händer blommar av visionärt tänkande). I den presenterar författarna Dossie Easton och Janet W. Hardy en övning som heter ”15 saker jag kan göra för att ta hand om mig själv” (s 125). De ger konkreta exempel, som att köpa en blomma till sig själv eller ta ett fotbad. Och de föreslår att vi frågar oss själva vad som får oss att känna oss tryggare, bättre och stabila. Vi kan skriva ner svaren på lappar och ta en ur högen när vi känner att vi behöver vara extra snälla mot oss själva. Vi kan också skriva ner sådant som våra närmaste kan göra för att vi ska känna oss mer älskade, uppmärksammade och trygga.

Vad skulle vi må bättre av? Vad behöver vi när vi känner oss ledsna, osäkra eller förvirrade? Det kan vara svårt att veta, men frågorna sätter igång tankeprocessen, och det är det viktigaste. Då är hjälpen faktiskt redan på väg.

Här kommer en liten lista över saker som jag kan ta till (när jag förmår; när jag kommer ihåg), sånt som tar bort ett eller flera lager av olika sorters våndor:
♥ Stanna upp. Lyssna. Och se om jag dessutom kan ägna en liten stund åt att glädja mig åt att jag märkte att jag var orolig, till exempel, och till på köpet kom ihåg att stanna upp. Det är bra, Camilla! Och när jag har stannat upp kan jag försöka lägga märke till om det finns en plats där jag stretar/gör motstånd/pressar på. Och därefter kan jag försöka mjukna lite grand kring den spänningen. Vilket leder mig till:
♥ Den mentala OK-stämpeln. Den kan jag alltid använda på något. Så är det faktiskt. Vad som helst egentligen. Det räcker med att OK-stämpla känslan av att ingenting är okej. Det är okej att det känns så. Och om jag då (förtvivlat, uppjagat) säger: “Nej, det är det inte!” så kan jag svara “Det är okej, att känna att det inte är okej att känna att ingenting är okej.” Ibland kan man komma längre ner i lagren och OK-stämpla till exempel nedstämdhet, förvirring, trötthet eller rädsla.
♥ En hel del vånda brukar försvinna om jag inte ägnar mig åt beskyllningar eller bedömningar. Och vad betyder det, vad kan jag göra i stället? Ett sätt är att fokusera på behov. I stället för att säga att jag får skylla mig själv för att jag tog en risk, kan jag påminna mig själv om mina intentioner, vad det var jag ville uppnå, vilka behov det var som jag ville tillfredsställa. Då har jag lättare att alliera mig med mig själv och känna empati. (Det här skriver jag på fri hand eftersom mitt exemplar av Nonviolent Communication är utlånat. I den kan jag läsa mer om hur jag kan tala till mig själv, och andra, utan att beskylla någon för något.)
♥ En annan sak som jag kan försöka med är att inte veta. Gil Fronsdal kallar det för the practice of don’t know. Det är en väldigt effektivt handling mot katastroftänkande, mot omåttligt tänkande överhuvudtaget. Särskilt när jag märker att jag försöker räkna ut eller kontrollera något kan jag använda det här. Jag kan fråga mig själv: ”Kommer jag att bli ledsen i kväll?” Och svara: ”Vet inte.” Sen kommer jag inte längre. Då blir jag tvungen att inse att jag inte kan räkna ut hur det kommer att bli, och att jag alltså både borde och har tillåtelse att lämna saken därhän.
♥ En besläktad strategi är tala om för mig själv att jag inte behöver tro på mina tankar. Tankarna klarar sig oftast alldeles utmärkt utan mig. De kan hålla på där för sig själva, medan jag fokuserar på hur det känns i magen just nu, när jag andas in. Och andas ut.
♥ Ytterligare något som jag kan göra är att vidga mitt fokus. Jag tänker på det som att jag zoomar ut, försöker låta medvetandet breda ut sig över ett större landskap. Då kan jag uppmärksamma både behagliga och obehagliga upplevelser och se att de finns där samtidigt. Allt är inte hemskt. Det kan vara såna konkreta saker som att leta efter en plats i kroppen som inte gör ont eller är spänd. Och så ta in också den kroppsdelen i medvetandet: Här är jag med min rädsla och mina oskadda, fungerande, oömma fötter.
♥ Jag kan också observera förändringar. Med ett utvidgat medvetande kan jag se att det inte är på samma sätt hela tiden. Min rädsla är inte kompakt och konstant. Sorgen är inte förlamande från 8 på morgonen till 22 på kvällen. En sak som jag brukade göra när jag cyklade till jobbet i våras och hade ont i knät, var att säga till mig själv: ”Nu känns det obehagligt. Jag försöker att inte hänga upp mig på det, för jag tror att det kommer att släppa. (Och för att min sjukgymnast har sagt till mig att jag ska skita i det.) Jag kollar igen hur det känns när jag kommer bort till trafikljuset på Dalaplan.” Sen brukade jag vanligen tänka på andra saker och när jag kom till Dalaplan lade jag märke till att jag inte hade ont i knät längre. Fördelen med att kolla igen är att jag, nästa gång jag har ont i knät när jag börjar cykla, inte bara minns att jag har haft ont förut utan också att det har släppt förut.

Ofta hjälper dessutom en promenad. Ibland hjälper en dusch. Nästan aldrig hjälper det att äta sötsaker (utom i mycket små mängder). Mat hjälper. Jag kan ”mamma” mig själv genom att se till att det finns mat hemma, mackor, fryslådor.

Det slår mig att man kan hjälpas åt att komma på såna här saker. Precis som vi kan fira möjlighetsdagar genom att träffas och prata om drömmar och möjligheter för världen, kan vi träffas och prata om hur vi gör för att ta hand om oss själva. Och om hur vi kan ta hand om varandra. Det är också visionärt. Och viktigt.

Börja med frågan om vad det spelar för roll om jag gör nåt när Alla Andra inte gör nåt – som Keri Smith skrev om på sin blogg häromdagen: a plan for change (a bit of a social rant) – och att det är en fråga som man inte kan bli av med. Som man inte kan lösa, mer än för tillfället (som om något nånsin kunde lösas permanent!) och då är vi där igen med antingen-eller-frågan. Som om det var vegetarian eller inte vegetarian (Safran Foer – frågan längst ner), när det hela tiden är fråga om en skala. Vi är alltid del av en process – en problemlösningsprocess utan utsikt att nå ett mål, dvs vi kommer inte att nå fram till Inga Problem – och vad är ett problem?

Så vi ska inte låta oss hindras av tanken på att Den Ultimata Lösningen saknas. Vi ska se om vi inte kan utvinna saker ur paradoxer och problem och svårigheter som kan göra oss upprymda, nyfikna, vaknare och mer levande.