Ett av de svar som snabbast dyker upp för mig handlar om organisation, det vill säga tanken att många människor tillsammans kan få saker att hända. Och då verkar det viktigt att ställa frågan om vad är det som gör att grupper får saker att hända? Vad är det som gör att grupper fungerar? Vad ligger till grund för framgångsrika allianser och koalitioner? Det måste ju handla om personerna som utgör grupper och hur de relaterar till varandra och till uppgiften. Därifrån är därför steget kort till frågan om hur jag fungerar jag tillsammans med andra. Hur gör jag för att kunna bidra med mitt bästa till en grupp? Ett aktivt intresse för det egna är bästa grunden för fungerande organisationer, det är var jag tror. Intresse för frågor som till exempel: Hur rör sig min kapacitets gränser? Vad är “mina grejer” och vad är andras? Vilken dynamik får mina bästa sidor att blomma? Hur jag hanterar jag hopp och motgångar? Vad uppskattar jag mest med att arbeta i grupp? Vilka svårigheter brukar dyka upp för mig när jag engagerar mig tillsammans med andra? Vad är jag rädd för? Intresset för de här frågorna gör oss bättre rustade för att bidra med stabilitet till alla sorters gemenskaper.

Stabiliteten för mig in på mitt andra svar. Det handlar om långsiktighet. Givet att det kommer att ta tid att uppnå den förändring som jag och en hel del andra drömmer om behövs förmågan att hålla ut. Förändringsarbetet behöver ske på ett sätt som stärker oss både nu och på sikt, ett sätt som håller, och jag är väldigt intresserad av vad som håller. Om ilska är motivationen, är det en motivation som håller på lång sikt? Om platsen där vi “håller ut” är obehaglig att vara på, hur länge kommer vi att kunna stanna där? Vad behöver jag för att kunna hålla liv i mitt engagemang över tid? När jag var yngre kunde jag se hur min okontrollerade politiska ilska och förtvivlan gjorde mig utmattad och emotionellt brännskadad och jag kunde inte se några alternativ och alternativ var helt nödvändiga. Jag ville inte ge upp. Och det har jag inte gjort. Det finns alternativ.

Mitt tredje svar är en variant på frasen Det personliga är politiskt, eller: Det vi gör förändrar världen. Det vill säga: Jag ser ingen meningsbärande skillnad mellan mig själv och den så kallade stora världen. Jag vet inte riktigt vad den stora världen är? Vad är skillnaden mellan, å ena sidan, min relation till mig själv; mina känslor; hur jag förhåller mig till andra människor: nära relationer, arbetskamrater eller personer som jag träffar när jag handlar saker – och å andra sidan: den stora världen. Den kan jag inte förstå på något annat sätt än att den består av andra människor som har relationer till sig själva och till sina arbetskamrater och till personer som de träffar när de handlar saker, som tar beslut och som har ansvar. Vad är den stora världen utöver andra människor som känner oro, ilska, missmod, likgiltighet, lust och glädje, utöver andra människor som också behöver trygghet och mänsklig kontakt, till exempel, och som tar mer och mindre välgrundade beslut i försöken att tillgodose sina behov?
   Jag vet inte vad “systemet” är. Jag vet inte om jag tror att det finns något annat att förändra än hur vi relaterar till oss själva, till våra medmänniskor och till vår fysiska omvärld. Det blir med andra ord inte rimligt, eller ens egentligen begripligt, att börja “där ute”. Från det här perspektivet finns det inte något “där ute”. Alltså börjar det hos mig, med mig, i mig, varje gång, i alla situationer. Med ens är det viktigaste politiska förändringsarbetet att lära mig att känna igen mina känslor och att ge mig själv empatisk närvaro, att se vad jag behöver och veta att jag kan be om det jag önskar mig, att stanna med det som känns, och ta ansvar för det, att välja att stanna upp i stället för att attackera någon som har gjort eller sagt något som har stimulerat, men inte orsakat, mina känslor. När jag gör de här sakerna bidrar jag till en fredligare värld. Om vi alla utvecklade de här färdigheterna, och tillsammans övade oss på dem, i stället för att öva oss på att klandra och attackera, skulle inte det leda till fred på jorden? Det tror jag. (Betty Dodson tror att rättmätig respekt för klitoris leder till fred på jorden, det är en alternativ och i någon utsträckning besläktad teori.) Jag är med och arbetar för fred på jorden när jag intresserar mig för hur jag tar hand om mig själv och mina känslor och behov.

Mest koncist formulerat handlar den här frågan kanske om kartor. I boken The Ethical Slut (2009) rekommenderar Dossie Easton och Janet W. Hardy alla som vill göra svåra saker att undersöka sig själva. “Self-examination, in our opinion, is always a good idea”, skriver de (sid 62) och fortsätter: “When you are journeying without a map, having a clear picture of your internal landscape becomes essential”. Ickenormativa relationsformer, som den här boken handlar om, är ett äventyr på okänd mark, det finns inga regler och förebilderna är få och det enda sättet är att hitta på under resans gång. Och så är det ju med allt som är nytt, otestat; på experimentstadiet, och sprunget ur våra drömmar om en skönare, roligare och rättvisare värld. Nåja. Egentligen reser vi ju alla alltid utan karta: inget liv har gjorts förut. Så den mest koncisa formuleringen skulle väl egentligen vara att det är alltid är en bra idé att ha koll på sitt inre landskap punkt.

Självkännedom är en gåva som vi ger oss själva och resten av världen.

Det som är störst för mig när jag tänker på D&R är faktiskt inte allt jag lär mig om sex, och det i sig är fantastiskt, utan frispråkigheten, den yviga livsglädjen. Carlin strålar bredvid Betty. De fnittrar och kastar huvudet bakåt, det är så mycket skratt, de är där de vill vara. Och de är ocensurerade. Det gör det själva, på det sätt som de vill göra det. De säger hur det är. De säger hur deras fittor ser ut och fungerar. De säger var de placerar vibratorn. De säger vad de fantiserar om. Det är inga hemligheter. Och det är inte porr. Och det är inte friserat. Och det är roligt. Det är för glädjes skull. För nöjes, njutning. För att de lever.

Betty drömde fram det här. Hon drömde fram sitt arbete, samarbetet med Carlin och det sammanhang som de skapar genom sin site. I fyrtio år har hon hjälpt kvinnor att komma i kontakt med sina kroppar och sexualiteter, hon har levt sin dröm, hon säger: Gor for it. Hon säger: As you experimet with new things, one of them will take you to where you want to go. Hon säger: Ge dig själv 15-20 minuter med det nya, sen kan du gå tillbaka till old faithful om du vill. Kör hårt, vännen. Det är inte farligt. You’ll get there.

Och genom Bettys och Carlins frispråkighet får jag lättare att hitta min egen röst. Säga som det är. Jag kan se en väg dit, blir mer mig själv. Och jag sitter stadigare i min glädje, i min egen största stora icke-oro.

Carlin: Whenever we get hatemail on YouTube they always say two things: either we’re lesbian dykes or…
Betty & Carlin: …we’re whores.
Carlin: So either we want no dick or we like tons of dick. Right?
Betty: Well, I think what it really means is we’re doing whatever we want.
Carlin: Which is a good sign.
Betty: Well, it is to me. I mean, obviously.

(Klicka bilden för att komma till klippet. Och gör det. Det är så lyckligt.)

Medan jag filar på mina svar kommer jag att tänka på en liten text som betydde mycket för mig när jag var strax över 20 och just hade börjat lyssna på Christina Aguileras album Stripped. Texten, som fanns i min amerikanska anarkistiska almanacka, bekräftade det som jag länge hade haft på känn: att den inre kampen ibland kräver mer mod än den utåtriktade traditionella aktivistkampen, och att den är lika viktig. Den sa också någonting om uppdelningen mellan den inre kampen och den yttre, att den kanske är ganska fiktiv. Jag hade erfarenheter som sa mig att systemkritiska grupper kunde fungera på samma själsdödande sätt som de system de kritiserade. Där fanns samma uteslutningsmekanismer och samma normtryck, jag kände ibland att mitt engagemang skedde på bekostnad av mitt välbefinnande. Jag upptäckte att Stripped-låtarna, framför allt Can’t hold us down, Beautiful, Soar, The voice within och Keep on singing my song, var till större hjälp för mig i mitt frigörelseprojekt än de vänster-/hbt-/feminist-aktivistiska sammanhangen som jag fram till dess hade befunnit mig i (jag skriver hbt för att det inte fanns så värst mycket q att tala om). Och själva den handlingen, att lyssna på en kommersiell skönhetsidealposter-person som Christina Aguilera, och finna en fristad där, var en betydelsefull normbrytarövning för mig. Det var inte “rätt”. Och jag kände känner att jag har lättare att stå bredvid mig själv när jag hör Christina Aguilera sjunga att jag kan gå rak i ryggen på min egen väg, även om jag går där helt själv, och att jag har min bästa vän med mig, och att jag får använda den röst jag har.

Almanackan-texten, skriven av det anarkistiska kollektivet Slingshot, går såhär (ledigt översatt):

“Revolutionen känns ibland omöjlig. Titta åt ett håll och nåt helt sjukt händer på ett annat. Ett möte annonseras på en cool flyer, du går dit och alla som är där är konstiga och verkar smartare än du. Senare, efter att ha sett en vacker solnedgång, cyklar du inåt stan för att kolla in en möjlig plats för en aktion, och på vägen springer du in i en nerknarkad kompis.
   Även när allt verkar hopplöst finns det saker inom räckhåll. Eftersom förtrycksapparaten är så komplex, finns det värdefulla insatser att göra på alla plan, i varje situation; i arbetet med relationen till dig själv, i arbetet med relationer till nära och kära, och i avvecklingen av förtryck inom de relationerna.
   Revolution är ett mindset, ett sätt att förhålla sig till världen. Den är mycket mer än resultatet av vårt arbete – Food Not Bombs, demonstrationer, hemliga aktioner, anarkistisk dagspress, spelningar, fanzine, temadagar, läsecirklar. Alla de här grejerna, tecken på politisk aktivism, sker regelbundet på helt o-revolutionära, destruktiva och tråkiga sätt. Det är jätteviktigt att de sker, men det är lika viktigt hur de sker, hur vi förhåller oss till och tar hand om de vi arbetar tillsammans med, inklusive oss själva.
   Revolution är inte en bunt prestationer utan en process. Vi kan inte bara joina svarta blocket i en demonstration, och bocka av “politiskt engagemang” på vår Att göra-lista. Vi behöver skapa arbetsformer och sammanhang som gör oss lyckliga i stället för utbrända. Kriget som vi utkämpar på utsidan har också en front i våra egna hjärtan. Ibland krävs det mer mod att utkämpa den inre kampen än att stå framför en rad kravallpoliser, att dra upp den inre förtrycksapparaten med rötterna, att lära oss förstå och möta våra egna behov, även när de går mot strömmen i förhållande till det energiska aktivistlivet. Att vila är subversivt.
   Vi kan inte få det avklarat eller bli färdiga, för revolutionen kommer aldrig att bli klar. Naturen, och därmed mänskligheten, och därmed systemet av stater och hierarkier, har alltid förändrats. Det har aldrig funnits något ursprungligt Edens lustgårds-aktigt stadium av radikal fullkomlighet, från vilket vi alla föll ner i den här avgrunden av hierarkier och förtryck, och som vi skulle kunna återupprätta en dag om vi bara startar tillräckligt många anarkistiska bokkaféer.
   Livet är en process av ökanden och minskanden, framväxt och vissnanden, och en dag kommer USA-imperiet att falla, precis som alla andra imperier som har kommit och gått. Vi här här nu och vi gör revolutionen nu. Vi behöver hantera förändringarna, använda sprickorna i statsapparaten medan de uppstår, åldras och faller sönder, och under tiden stärka våra egna liv och våra relationer i förhållande till hotet om utbrändhet och självdestruktivitet. När allt kommer omkring utgör våra relationer till andra människor stommen för en värld byggd på hopp, tillit och kärlek. De är vårt starkaste revolutionära verktyg.”

(Här också en påminnelse till mig själv om att skriva mer om revolutionen som en önskan som produceras av ett system centrerat kring våld, resultat-effektivitet och snabba puckar.)

På Slingshot-hemsidan, längst ner, finns texten från 2010 års almanacka och eftersom jag är på riktigt gråter jag när jag läser sista stycket. Jag ska försöka orka fortsätta tro på att det är vad världen behöver.

“Det häftigaste med att dyka upp i en sån här farkost är att folk blir helt vimmelkantiga”, berättar konstnären Callie Curry (som också kallas Swoon). “De bara stirrar på en och utbrister: Vad är ni för nåt?!”

Svaret på den frågan verkar vara, till exempel: en idé, ett konstnärskollektiv, och ett antal hejdlösa flottar, tillverkade och bebodda av ca 25 personer under namnet Miss Rockaway Armada. Från 2006 och ungefär 4 år framåt byggde Callie Curry och hennes vänner flottar som sjösattes och tog sig fram på Mississippifloden, på Hudsonfloden och i Adriatiska havet. Det berättar hon om i sin TEDxBrooklyn-föreläsning (via gatukonst.se).

“En sak som jag har kommit fram till under de här åren”, säger Callie Curry om flottprojektet, “är att om du kan göra något som folk aldrig hade kunnat föreställa sig, på en plats där de aldrig hade väntat sig att få se något liknande, så öppnar sig något i dem. De börjar plötsligt tänka att det händer många betydligt märkvärdigare saker i den här världen än de hade trott. Och den där tanken, den där platsen i oss där vi kan föreställa oss möjligheternas oändlighet, för mig är den platsen förändringens utgångspunkt. För mig är det en plats där jag kan tro att de olyckliga sluten är möjliga att undvika, det är en plats där jag kan föreställa mig något annat, där jag kan ladda om och försöka på nytt, med nya vägar, nya lösningar.”

Callie Curry pratar om orimligheter (improbabilities) som förändringens startpunkt. Och för min del tror jag att orimligheter är en energikälla. Det bör ha med nyfikenhet att göra. Det är svårt för mig att känna mig trött och missmodig och samtidigt nyfiken. Jag tror att det som händer när jag ser något som verkar orimligt, eller hör talas om det, eller är med om det, är att det slår hål på tanken att orimligt=omöjligt.

På samma tema vill jag nämna filmen Piren. I Malmös hamn fanns ett tag ett vardagsrum under en pir. Snickaren Erik Vestman och fotografen Nils-Petter Löfstedt skapade rummet i en hålighet som de hade hittat, de grävde bort grus och tång, målade väggarna vita och la in parkettgolv. Dokumentärfilmen Piren handlar det arbetet, och om invigningsfesten då de överlämnade rummet till allmänheten och vädret. Filmen finns att se på SVT Play fram t o m den 15 februari. Jag gillar inledningen. Erik Vestman säger: “Det var nåt som hände med mig när jag kröp in där första gången. Det var så tydligt. Allt går att förändra. Allt kan bli poesi.”

Och jag tror att poesi, i det här sammanhanget, betyder extraordinärt, orimligt och en plats där nyfikenheten sätter fart.

(Bilden ovan är hämtad från Paul’s Rides, som verkar vara en blogg tillhörande en av deltagarna i Miss Rockaway Armada.)

Jag tror att vi behöver kunna säga både och. När jag till exempel talar om Garbage Warrior – förra årets filmhöjdpunkt i min värld – vill jag kunna säga att jag blir inspirerad och upprymd av Jake Reynolds och hans Earthship-team och att jag blir ledsen när jag ser deras nedlåtande sätt att prata om och med människor på Andamanöarna. Hade jag använt men i stället och sagt att jag blir inspirerad, men att jag blir ledsen av deras nedlåtande ton, förlorar det förstnämnda lite av sitt värde. Jag vill att båda sakerna ska kunna vara lika sanna. De är lika sanna.

För mig är det en kärleksfull handling att byta men mot och. Det är ett förlåtande, medkännande, närvarande sätt för mig att tala om min omvärld. Jag skalar bort ett lager av värdering, jag låter företeelser vara förtjänstfulla och otillräckliga samtidigt, jag kan säga att jag känner mig bekymrad och glad.

Pröva själva.

Just nu läser jag No Logo av Naomi Klein. Klein kritiserar den globala varumärkesspridningen, menoch hon säger att det faktiskt finns (eller har funnits) sponsrade arrangemang som har lyckats upprätthålla en balans mellan kulturevenmangets/insitutuionens självständighet och sponsorns önskemål. De som kritiserar kommersialismen, skriver Klein, förbiser ofta de lyckade exemplen, “eftersom de har en olycklig benägenhet att dra all sponsring över en kam” (s 57). För min del tror jag inte bara att det är en “olycklig benägenhet” utan en etablerad diskurs. Att på ett framgångsrikt sätt kritisera någonting innebär vanligen att vi väljer en linje och håller oss till den. Flera parallella sanningar är sällan välkomna, och den som vill sälja en ståndpunkt är antagligen inte så intresserad av nyanser. Ändå är ju världen full av just nyanser, och av förändringar, och parallella skeenden och känslor som inte utesluter andra känslor. Men många av oss har lärt oss att vi ska värdera upplevelser och bestämma oss för vilken som “gäller”. En bok är antingen bra eller dålig, rolig eller tråkig. För att inte tala om hur vi mår. Bra eller dåligt? Jag svarar ibland att det är olika.

Det finns en energibevarande faktor i att byta men mot och. Det ger oss möjligheten att låta värdet av till exempel en handling finnas kvar, trots att handlingen saknar förutsättningar att lösa hela problemet. Om jag till exempel säger: Det är viktigt att göra miljömedvetna val som att äta vegetariskt och att sopsortera, men det är inte tillräckligt för att stoppa jordens temperaturhöjning, petar men:et liksom hål på det första ledet och energin rinner ur. Det förefaller med ens ganska meningslöst att göra miljömedvetna vardagsval. Säger jag i stället såhär undviker jag att nedvärdera det första ledet: Det är viktigt att göra miljömedvetna val som att äta vegetariskt och att sopsortera, och det är inte tillräckligt för att stoppa jordens temperaturhöjning. Och:et tillåter båda leden – såväl “det är viktigt att göra miljömedvetna val” som “det är inte tillräckligt” – att vara sanna. Jag tror också att den manövern ger samtalet bättre förutsättningar. Det har inte skapats någon polarisering, vi har inte hamnat i den förhållandevis fruktlösa diskussionen om vilken “åtgärd” som egentligen är viktigast: Saker som du och jag kan göra i vår vardag eller stora förändringar i “systemet”. Det är ett fiktivt “eller”. Vi behöver jobba på alla fronter samtidigt.

Jag tror att vi kan hjälpa varandra att komma ihåg att det hela tiden existerar parallella sanningar och att den ena inte utesluter den andra. Vi kan hjälpa varandra att ta bort några lager av värdering och bevara ett öppet, närvarande samtal som erkänner flera likvärdiga aspekter. Och jag tror att ett sätt att göra det är att byta men mot och.

Det första är det som Julia Zajac säger om sitt märke (dfp), att det ska vara så naivt att det inte existerar något “det går inte” eller “jag kan inte”. När jag läser det tänker jag: Vad betydelsefullt det är att höra sådana formuleringar, att någon tänder den starka lampan, och drar upp volymen, så att jag ser och hör mer av världen, så att jag kan känna att mitt rörelseutrymme växer. Det ska finnas en sån extrempunkt på skalan, den ska finnas där så att jag kan sträcka ut mig ordentligt.

Just idag blir jag också väldigt berörd av tanken på att, som Julia Zajac säger, tvätta bort den allvarliga undertonen och göra något kaotiskt och expressivt av det. (Intressant att tänka på kaotiskt som en sorts motsats till allvarligt.) Jag påminns om konstens plats i mitt liv, om friheten att lägga samman saker och arrangera om dem, jag kommer att tänka på det hektiska, det syrerika gråtandet, på det breda och glidflygande skadeskjutna hoppet, och jag kommer plötsligt ihåg att konsten kan plantera blommor i förståelsen, att den kan måla på väggarna och låta saker falla ut och förvandlas, att den kan göra plats för vansinniga mönster, plumpar och explosioner, och plötsligt kommer jag att tänka på låten Tristan av Patrick Wolf. Och när jag lyssnar på den vaknar det här perspektivet, och jag får syn det som växer trots allt; det vildsinta och obändiga, det som kanske har ett namn eller inte har ett namn, och som oavsett lever och lever och lever.

Mike Reynold bygger hus som producerar sin egen el, som försörjer sig självt på vatten och värme och som tillåter tillräckligt med odlingsmöjligheter för att hålla de som bor där mätta. Och han gör det med hjälp av lera och vatten, gamla bildäck och bortslängda flaskor.

Det här är hans definition av frihet: Att kunna vakna på morgonen, utan någon hyra att betala, utan elräkning, utan vatten- och värmeräkning, utan att behöva gå till affären. ”Du stiger upp på morgonen och äger ditt liv. Du kan göra precis vad du vill när du inte behöver göra någonting för att försörja dig.” Vad säger ni om det!

I trettio år har Mike Reynolds experimenterat med olika sätt att bygga bostadshus, han kallar dem för Earthships, och om det handlar filmen Garbage Warrior. Och så handlar den ganska mycket om misstag.

Garbage Warrior hjälper mig att förstå mer om hur jag vill relatera till misstag. Det vill säga: Inte som nödvändigt slagg som jag måste stå ut med, inte som något att skämmas över, utan som den enda vägen, den eftersträvansvärda vägen. Mike Reynolds pratar om möjligheten att göra misstag som ett slags frihet, och som vägen till ny kunskap. Vi kommer inte vidare trots att vi gör misstag, eller trots att vi måste göra justeringar, utan för att vi justerar, för att vi testar oss fram. Det finns inga färdiga handböcker eller regler för sådant som inte har gjorts förut och därför måste vi experimentera och därför kommer att det att hända en massa oväntade, inte särskilt perfekta och fantastiska saker. När vi testar oss fram lär vi oss att vissa kombinationer eller omständigheter inte fungerar i förhållande till det vi vill göra och då justerar vi och testar igen.

Och det är därför, tänker jag, som idéer föds ur andra idéer. Först efter att vi har testat något kan vi utvärdera det, och förstärka det som fungerar och ändra på det som inte gör det och upptäcka nya saker. Ingenting händer utan att vi först sätter igång någonting, vad som helst, så att vi hamnar i processen orsak och verkan. Och inom den processen bygger vi vidare, undersöker, klantar oss, sover på saken, flyttar på en grej och ser vad som händer. När vi stöter på någonting som inte fungerar tar vi reda på mer om det och hittar nya lösningar. Vi kommer inte att lära oss nya saker om vi gör som vi alltid har gjort.

Den här filmen har också lärt mig mer om att bostadshus ser likadana ut (i jämförelse med varandra och över tid), inte för att det inte finns andra sätt att konstruera dem, utan för att det saknas visioner – och för att man inte får bygga hur som helst. I filmen lägger Mike Reynolds fram ett lagförslag som ger honom rätt att experimentera inom särskilda testområden. “Det är extremt förslag. Att låta medborgarna ta ett steg utanför lagen i 5 eller 10 år. Men det är utanför lagen som den nya kunskapen finns. Och jag säger: Nu går vi och skaffar oss den kunskapen!” Det finns testområden för vapen och för bilar och för flygplan, varför inte för hus?

“Jag kan se jorden stråla av välmående, bara utifrån vad folk gör med den. Jag ser framför mig en jord som sjunger, som gör musik, i stället för skit som flyter längs med floderna och farliga kemikalier i luften och så vidare. Jag har alltid tänkt att om man gör någonting gott för människor, så kommer de att hitta en, de kommer att haka på”, säger Mike Reynolds i filmen. Jag rekommenderar den till alla som vill bli inspirerade till att göra saker:
- Garbage Warrior på Voddler. (Gratis!)

Lite andra relaterade grejer:
- Mer om de supersnygga mosaikflaskväggarna: Bottle wall
- På svenska finns det hus som kallas Jordskepp (även solskepp)
- Fönsterfarmar (Att odla ordentligt med mat hemma i köksfönstret)
- Ett annat jättesnyggt miljövänligt hus: A Low Impact Woodland Home

* Jag ska ta hand om mig själv. (För ett tag sen skrev jag en text om det med rubriken Vad hjälper?) Kan jag inför söndag kväll och måndag bulla upp med saker som jag vet får mig att må bättre? Behöver jag kanske se till att jag har choklad hemma eller lyxiga gröt-tillbehör? Vilka människor vill jag ha i min närhet? Kan vi göra upp om att höras på telefon i fall vi inte kan ses? Behöver jag göra en låtlista kanske? Arrangera en filmkväll? Planera in något som jag vet att jag mår bra av senare i veckan? Lägga fram uppbygglig litteratur? Undvika mainstreammedia? Sätta upp en stor lapp på väggen där det står något som jag mår bra av att veta? Kanske ska jag lägga in en påminnelse i mobiltelefonen som säger åt mig att ta en promenad eller dansa. Det är viktigt att jag tar hand om mig själv. (OBS! “Själv” betyder inte ensam eller på egen hand. Ett sätt att ha hand om mig själv är att be andra om hjälp.)

* Ilska och sorg är tecken på otillfredsställda behov och förlust. Jag ska ta hand om de känslorna, erkänna att de finns där. Jag kan säga: Där är sorgen. Där är ilskan. Jag ska ge mig själv utrymme att känna så, det är viktigt att jag “hedrar” mina behov av en mer solidarisk och rättvis värld. Jag tar hand om mina känslor genom att låta dem vara, det vill säga: varken jaga iväg dem eller klamra mig fast vid dem, det vill säga: inte försöka ändra på dem.

* Perspektivbyte: Vad fungerar? Det är ju också möjligt att tänka – även om det blir ytterligare en borgerlig seger – att det är något som fungerar eftersom vänstersidan ändå får många röster. Varför röstar folk fortfarande till vänster? Vi lever i nyliberalt, kallt, konstgjort strålkastarljus som har lagt en hel massa viktiga berättelser i skugga och ändå finns det i Sverige ett brett vänstermedvetande, vad beror det på? Vilka är de fungerande delarna? Kan vi jobba vidare med dem? (Det går kanske inte att tänka såhär precis de första dagarna, då gäller det kanske bara att ta hand om den akuta sorgen, men så småningom.)

* Perspektivbyte: Vi befinner oss i en epok som även den kommer att avslutas (och vi kan alla vara med och göra övergången, hur den än blir, lite bättre), och vi kan veta att vardagen är full av segrar (det är den!) och kanske använda det som Göran Greider talar om i sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010), tankefiguren “pausen”. Han menar att det har varit en vänsterpaus sen 1979. Men just en paus. Vad är det som kommer att blomma upp på andra sidan? (Kan man experimentera med tanken på att ytterligare 4 år med borgarna är vad Bush var för Obama?)

* Perspektivbyte: Om borgarna vinner beror det på att de nyliberala berättelserna om världen fortfarande dominerar och då dominerar de nyliberala berättelserna – det vill säga: Det är inte “valets fel”. Det är en effekt av många många års omorganisering av det kollektiva tankegodset. Och det vi kan konstatera då är att vi har vi arbete kvar att göra. Och det har vi även om De Rödgröna vinner. Vi fortsätter att drömma!

* Fokus på visionerna. Vad är det vi vill? Vad behöver vi? Hur ser drömmarna ut? Vad är det vi gör som förändrar världen till det bättre? Är det kanske dags att ställa till med Anarkistisk Drömverkstad medan alla andra valvakar?

OCH: Det inte färdigt än! Mycket av det jag har skrivit ovan utgår ifrån dåliga nyheter, men ingenting är klart. Jag kommer att tänka på Gudrun Schymans regeringsförklaring från förra valet. I den presenterade hon sin ministerlista (Maria-Pia Boëthius som medieminister!) och sig själv som Sveriges första kvinnliga statsminister:

I årets riksdagsval gav en stor majoritet av väljarna sitt stöd till Feministiskt initiativ och de andra partier som valt att göra [rätten att inte bli diskriminerad på grund av sitt kön] till en huvudfråga. … Därför är jag stolt och rörd över att som första kvinnliga statsminister presentera en politik och en regering vars huvuduppgift är att verka för ett samhälle där ingen kvinna längre får lägre lön, sämre karriärmöjligheter, mindre inflytande eller utsätts för våld på grund av att hon är kvinna. … De många vallöftena om jämställda löner under tidigare valrörelser har alltså inte satt några som helst spår i kvinnors lönekuvert. Regeringen kommer därför att prioritera arbetet för jämställda löner genom att inrätta en jämställdhetsfond. … Vi vänder blad i historiens bok. Om en eller två generationer kommer människor att se tillbaka på vår tid med samma undran som vi idag ser tillbaka på den tid då kvinnor saknade rösträtt. Målet är att uppnå ett samhälle där kvinnor och män behandlas helt rättvist och jämlikt. Inom vår egen livstid!

PS. Den som funderar på att rösta på F! – men är rädd att det vore att kasta sin röst i sjön – kan hålla i minnet att redan 1 % är en seger. Det innebär att F! slipper lägga ut valsedlar själva nästa år. Och 2,5 % betyder partistöd under de kommande 8 åren, vilket skulle förbättra F!s förutsättningar avsevärt. För att då inte tala om möjligheten att bilda regering. Men låt oss tala om det!

Om perfektionismen, tror jag. Jag behöver komma ihåg att drömmarna inte bara ska handla om mer och större och bättre, utan också om att klara av att befinna sig i ett skrufsigt, vickande, glappande nu. Jag kom att tänka på det när jag läste Aase Bergs essä Grizzlybjörnar och byggnadsvård från 2008, hon skriver apropå den ekonomiska krisen:

Medelklassen i Sverige kommer snart att vara pank, men knappast fattig. Det vill säga: vi kommer fortfarande att ha tankeförmågan i behåll och kan för första gången på åratal börja använda den till något vettigt: att sluta söka efter den perfekta fasaden och stå ut med det rassliga. (Uggla 2009, s 261)

Jag tänker att man kanske rent av kan sträcka sig längre så, drömma större: Att vi inte bara ska kunna stå ut med det rassliga utan kanske till och med på något sätt gilla det. (Det är en stor dröm i min bok!)

Alltså: Vilka möjligheter har jag i mötet med det rassliga? Vilka strategier hjälper när jag känner mig missnöjd, orolig eller rädd?

Just nu läser jag The Ethical Slut (andra upplagan, den från 2009) (som i mina händer blommar av visionärt tänkande). I den presenterar författarna Dossie Easton och Janet W. Hardy en övning som heter ”15 saker jag kan göra för att ta hand om mig själv” (s 125). De ger konkreta exempel, som att köpa en blomma till sig själv eller ta ett fotbad. Och de föreslår att vi frågar oss själva vad som får oss att känna oss tryggare, bättre och stabila. Vi kan skriva ner svaren på lappar och ta en ur högen när vi känner att vi behöver vara extra snälla mot oss själva. Vi kan också skriva ner sådant som våra närmaste kan göra för att vi ska känna oss mer älskade, uppmärksammade och trygga.

Vad skulle vi må bättre av? Vad behöver vi när vi känner oss ledsna, osäkra eller förvirrade? Det kan vara svårt att veta, men frågorna sätter igång tankeprocessen, och det är det viktigaste. Då är hjälpen faktiskt redan på väg.

Här kommer en liten lista över saker som jag kan ta till (när jag förmår; när jag kommer ihåg), sånt som tar bort ett eller flera lager av olika sorters våndor:
♥ Stanna upp. Lyssna. Och se om jag dessutom kan ägna en liten stund åt att glädja mig åt att jag märkte att jag var orolig, till exempel, och till på köpet kom ihåg att stanna upp. Det är bra, Camilla! Och när jag har stannat upp kan jag försöka lägga märke till om det finns en plats där jag stretar/gör motstånd/pressar på. Och därefter kan jag försöka mjukna lite grand kring den spänningen. Vilket leder mig till:
♥ Den mentala OK-stämpeln. Den kan jag alltid använda på något. Så är det faktiskt. Vad som helst egentligen. Det räcker med att OK-stämpla känslan av att ingenting är okej. Det är okej att det känns så. Och om jag då (förtvivlat, uppjagat) säger: “Nej, det är det inte!” så kan jag svara “Det är okej, att känna att det inte är okej att känna att ingenting är okej.” Ibland kan man komma längre ner i lagren och OK-stämpla till exempel nedstämdhet, förvirring, trötthet eller rädsla.
♥ En hel del vånda brukar försvinna om jag inte ägnar mig åt beskyllningar eller bedömningar. Och vad betyder det, vad kan jag göra i stället? Ett sätt är att fokusera på behov. I stället för att säga att jag får skylla mig själv för att jag tog en risk, kan jag påminna mig själv om mina intentioner, vad det var jag ville uppnå, vilka behov det var som jag ville tillfredsställa. Då har jag lättare att alliera mig med mig själv och känna empati. (Det här skriver jag på fri hand eftersom mitt exemplar av Nonviolent Communication är utlånat. I den kan jag läsa mer om hur jag kan tala till mig själv, och andra, utan att beskylla någon för något.)
♥ En annan sak som jag kan försöka med är att inte veta. Gil Fronsdal kallar det för the practice of don’t know. Det är en väldigt effektivt handling mot katastroftänkande, mot omåttligt tänkande överhuvudtaget. Särskilt när jag märker att jag försöker räkna ut eller kontrollera något kan jag använda det här. Jag kan fråga mig själv: ”Kommer jag att bli ledsen i kväll?” Och svara: ”Vet inte.” Sen kommer jag inte längre. Då blir jag tvungen att inse att jag inte kan räkna ut hur det kommer att bli, och att jag alltså både borde och har tillåtelse att lämna saken därhän.
♥ En besläktad strategi är tala om för mig själv att jag inte behöver tro på mina tankar. Tankarna klarar sig oftast alldeles utmärkt utan mig. De kan hålla på där för sig själva, medan jag fokuserar på hur det känns i magen just nu, när jag andas in. Och andas ut.
♥ Ytterligare något som jag kan göra är att vidga mitt fokus. Jag tänker på det som att jag zoomar ut, försöker låta medvetandet breda ut sig över ett större landskap. Då kan jag uppmärksamma både behagliga och obehagliga upplevelser och se att de finns där samtidigt. Allt är inte hemskt. Det kan vara såna konkreta saker som att leta efter en plats i kroppen som inte gör ont eller är spänd. Och så ta in också den kroppsdelen i medvetandet: Här är jag med min rädsla och mina oskadda, fungerande, oömma fötter.
♥ Jag kan också observera förändringar. Med ett utvidgat medvetande kan jag se att det inte är på samma sätt hela tiden. Min rädsla är inte kompakt och konstant. Sorgen är inte förlamande från 8 på morgonen till 22 på kvällen. En sak som jag brukade göra när jag cyklade till jobbet i våras och hade ont i knät, var att säga till mig själv: ”Nu känns det obehagligt. Jag försöker att inte hänga upp mig på det, för jag tror att det kommer att släppa. (Och för att min sjukgymnast har sagt till mig att jag ska skita i det.) Jag kollar igen hur det känns när jag kommer bort till trafikljuset på Dalaplan.” Sen brukade jag vanligen tänka på andra saker och när jag kom till Dalaplan lade jag märke till att jag inte hade ont i knät längre. Fördelen med att kolla igen är att jag, nästa gång jag har ont i knät när jag börjar cykla, inte bara minns att jag har haft ont förut utan också att det har släppt förut.

Ofta hjälper dessutom en promenad. Ibland hjälper en dusch. Nästan aldrig hjälper det att äta sötsaker (utom i mycket små mängder). Mat hjälper. Jag kan ”mamma” mig själv genom att se till att det finns mat hemma, mackor, fryslådor.

Det slår mig att man kan hjälpas åt att komma på såna här saker. Precis som vi kan fira möjlighetsdagar genom att träffas och prata om drömmar och möjligheter för världen, kan vi träffas och prata om hur vi gör för att ta hand om oss själva. Och om hur vi kan ta hand om varandra. Det är också visionärt. Och viktigt.

Börja med frågan om vad det spelar för roll om jag gör nåt när Alla Andra inte gör nåt – som Keri Smith skrev om på sin blogg häromdagen: a plan for change (a bit of a social rant) – och att det är en fråga som man inte kan bli av med. Som man inte kan lösa, mer än för tillfället (som om något nånsin kunde lösas permanent!) och då är vi där igen med antingen-eller-frågan. Som om det var vegetarian eller inte vegetarian (Safran Foer – frågan längst ner), när det hela tiden är fråga om en skala. Vi är alltid del av en process – en problemlösningsprocess utan utsikt att nå ett mål, dvs vi kommer inte att nå fram till Inga Problem – och vad är ett problem?

Så vi ska inte låta oss hindras av tanken på att Den Ultimata Lösningen saknas. Vi ska se om vi inte kan utvinna saker ur paradoxer och problem och svårigheter som kan göra oss upprymda, nyfikna, vaknare och mer levande.