Vad har självhjälp med aktivism att göra? Eller omformulerat: På vilka sätt behövs självkännedom i det politiska förändringsarbetet?

Ett av de svar som snabbast dyker upp för mig handlar om organisation, det vill säga tanken att många människor tillsammans kan få saker att hända. Och då verkar det viktigt att ställa frågan om vad är det som gör att grupper får saker att hända? Vad är det som gör att grupper fungerar? Vad ligger till grund för framgångsrika allianser och koalitioner? Det måste ju handla om personerna som utgör grupper och hur de relaterar till varandra och till uppgiften. Därifrån är därför steget kort till frågan om hur jag fungerar jag tillsammans med andra. Hur gör jag för att kunna bidra med mitt bästa till en grupp? Ett aktivt intresse för det egna är bästa grunden för fungerande organisationer, det är var jag tror. Intresse för frågor som till exempel: Hur rör sig min kapacitets gränser? Vad är “mina grejer” och vad är andras? Vilken dynamik får mina bästa sidor att blomma? Hur jag hanterar jag hopp och motgångar? Vad uppskattar jag mest med att arbeta i grupp? Vilka svårigheter brukar dyka upp för mig när jag engagerar mig tillsammans med andra? Vad är jag rädd för? Intresset för de här frågorna gör oss bättre rustade för att bidra med stabilitet till alla sorters gemenskaper.

Stabiliteten för mig in på mitt andra svar. Det handlar om långsiktighet. Givet att det kommer att ta tid att uppnå den förändring som jag och en hel del andra drömmer om behövs förmågan att hålla ut. Förändringsarbetet behöver ske på ett sätt som stärker oss både nu och på sikt, ett sätt som håller, och jag är väldigt intresserad av vad som håller. Om ilska är motivationen, är det en motivation som håller på lång sikt? Om platsen där vi “håller ut” är obehaglig att vara på, hur länge kommer vi att kunna stanna där? Vad behöver jag för att kunna hålla liv i mitt engagemang över tid? När jag var yngre kunde jag se hur min okontrollerade politiska ilska och förtvivlan gjorde mig utmattad och emotionellt brännskadad och jag kunde inte se några alternativ och alternativ var helt nödvändiga. Jag ville inte ge upp. Och det har jag inte gjort. Det finns alternativ.

Mitt tredje svar är en variant på frasen Det personliga är politiskt, eller: Det vi gör förändrar världen. Det vill säga: Jag ser ingen meningsbärande skillnad mellan mig själv och den så kallade stora världen. Jag vet inte riktigt vad den stora världen är? Vad är skillnaden mellan, å ena sidan, min relation till mig själv; mina känslor; hur jag förhåller mig till andra människor: nära relationer, arbetskamrater eller personer som jag träffar när jag handlar saker – och å andra sidan: den stora världen. Den kan jag inte förstå på något annat sätt än att den består av andra människor som har relationer till sig själva och till sina arbetskamrater och till personer som de träffar när de handlar saker, som tar beslut och som har ansvar. Vad är den stora världen utöver andra människor som känner oro, ilska, missmod, likgiltighet, lust och glädje, utöver andra människor som också behöver trygghet och mänsklig kontakt, till exempel, och som tar mer och mindre välgrundade beslut i försöken att tillgodose sina behov?
   Jag vet inte vad “systemet” är. Jag vet inte om jag tror att det finns något annat att förändra än hur vi relaterar till oss själva, till våra medmänniskor och till vår fysiska omvärld. Det blir med andra ord inte rimligt, eller ens egentligen begripligt, att börja “där ute”. Från det här perspektivet finns det inte något “där ute”. Alltså börjar det hos mig, med mig, i mig, varje gång, i alla situationer. Med ens är det viktigaste politiska förändringsarbetet att lära mig att känna igen mina känslor och att ge mig själv empatisk närvaro, att se vad jag behöver och veta att jag kan be om det jag önskar mig, att stanna med det som känns, och ta ansvar för det, att välja att stanna upp i stället för att attackera någon som har gjort eller sagt något som har stimulerat, men inte orsakat, mina känslor. När jag gör de här sakerna bidrar jag till en fredligare värld. Om vi alla utvecklade de här färdigheterna, och tillsammans övade oss på dem, i stället för att öva oss på att klandra och attackera, skulle inte det leda till fred på jorden? Det tror jag. (Betty Dodson tror att rättmätig respekt för klitoris leder till fred på jorden, det är en alternativ och i någon utsträckning besläktad teori.) Jag är med och arbetar för fred på jorden när jag intresserar mig för hur jag tar hand om mig själv och mina känslor och behov.

Mest koncist formulerat handlar den här frågan kanske om kartor. I boken The Ethical Slut (2009) rekommenderar Dossie Easton och Janet W. Hardy alla som vill göra svåra saker att undersöka sig själva. “Self-examination, in our opinion, is always a good idea”, skriver de (sid 62) och fortsätter: “When you are journeying without a map, having a clear picture of your internal landscape becomes essential”. Ickenormativa relationsformer, som den här boken handlar om, är ett äventyr på okänd mark, det finns inga regler och förebilderna är få och det enda sättet är att hitta på under resans gång. Och så är det ju med allt som är nytt, otestat; på experimentstadiet, och sprunget ur våra drömmar om en skönare, roligare och rättvisare värld. Nåja. Egentligen reser vi ju alla alltid utan karta: inget liv har gjorts förut. Så den mest koncisa formuleringen skulle väl egentligen vara att det är alltid är en bra idé att ha koll på sitt inre landskap punkt.

Självkännedom är en gåva som vi ger oss själva och resten av världen.

Grejen med Betty Dodson, och Carlin Ross, är att allt är okej. Det är väl egentligen bara det jag vill säga och när jag har sagt det kan jag typ inte sluta prata för att jag vill dela den fröjd som jag känner, och lättnad (tårögd), trygghet och hopp; bubblande hopp. När jag är så himla sugen på framtiden. Youtube-videorna och blogg-texterna och Bettys konst och filmklippen från exempelvis bodysexgruppen och privatsessionerna är några saker som utgör D&R-världen och där är jag välkommen.

Det som är störst för mig när jag tänker på D&R är faktiskt inte allt jag lär mig om sex, och det i sig är fantastiskt, utan frispråkigheten, den yviga livsglädjen. Carlin strålar bredvid Betty. De fnittrar och kastar huvudet bakåt, det är så mycket skratt, de är där de vill vara. Och de är ocensurerade. Det gör det själva, på det sätt som de vill göra det. De säger hur det är. De säger hur deras fittor ser ut och fungerar. De säger var de placerar vibratorn. De säger vad de fantiserar om. Det är inga hemligheter. Och det är inte porr. Och det är inte friserat. Och det är roligt. Det är för glädjes skull. För nöjes, njutning. För att de lever.

Betty drömde fram det här. Hon drömde fram sitt arbete, samarbetet med Carlin och det sammanhang som de skapar genom sin site. I fyrtio år har hon hjälpt kvinnor att komma i kontakt med sina kroppar och sexualiteter, hon har levt sin dröm, hon säger: Gor for it. Hon säger: As you experimet with new things, one of them will take you to where you want to go. Hon säger: Ge dig själv 15-20 minuter med det nya, sen kan du gå tillbaka till old faithful om du vill. Kör hårt, vännen. Det är inte farligt. You’ll get there.

Och genom Bettys och Carlins frispråkighet får jag lättare att hitta min egen röst. Säga som det är. Jag kan se en väg dit, blir mer mig själv. Och jag sitter stadigare i min glädje, i min egen största stora icke-oro.

Carlin: Whenever we get hatemail on YouTube they always say two things: either we’re lesbian dykes or…
Betty & Carlin: …we’re whores.
Carlin: So either we want no dick or we like tons of dick. Right?
Betty: Well, I think what it really means is we’re doing whatever we want.
Carlin: Which is a good sign.
Betty: Well, it is to me. I mean, obviously.

(Klicka bilden för att komma till klippet. Och gör det. Det är så lyckligt.)

Hur hänger “självhjälp” ihop med viljan att förändra/rädda världen/politisk aktivism? Det är en fråga som har varit med mig ett tag.

Medan jag filar på mina svar kommer jag att tänka på en liten text som betydde mycket för mig när jag var strax över 20 och just hade börjat lyssna på Christina Aguileras album Stripped. Texten, som fanns i min amerikanska anarkistiska almanacka, bekräftade det som jag länge hade haft på känn: att den inre kampen ibland kräver mer mod än den utåtriktade traditionella aktivistkampen, och att den är lika viktig. Den sa också någonting om uppdelningen mellan den inre kampen och den yttre, att den kanske är ganska fiktiv. Jag hade erfarenheter som sa mig att systemkritiska grupper kunde fungera på samma själsdödande sätt som de system de kritiserade. Där fanns samma uteslutningsmekanismer och samma normtryck, jag kände ibland att mitt engagemang skedde på bekostnad av mitt välbefinnande. Jag upptäckte att Stripped-låtarna, framför allt Can’t hold us down, Beautiful, Soar, The voice within och Keep on singing my song, var till större hjälp för mig i mitt frigörelseprojekt än de vänster-/hbt-/feminist-aktivistiska sammanhangen som jag fram till dess hade befunnit mig i (jag skriver hbt för att det inte fanns så värst mycket q att tala om). Och själva den handlingen, att lyssna på en kommersiell skönhetsidealposter-person som Christina Aguilera, och finna en fristad där, var en betydelsefull normbrytarövning för mig. Det var inte “rätt”. Och jag kände känner att jag har lättare att stå bredvid mig själv när jag hör Christina Aguilera sjunga att jag kan gå rak i ryggen på min egen väg, även om jag går där helt själv, och att jag har min bästa vän med mig, och att jag får använda den röst jag har.

Almanackan-texten, skriven av det anarkistiska kollektivet Slingshot, går såhär (ledigt översatt):

“Revolutionen känns ibland omöjlig. Titta åt ett håll och nåt helt sjukt händer på ett annat. Ett möte annonseras på en cool flyer, du går dit och alla som är där är konstiga och verkar smartare än du. Senare, efter att ha sett en vacker solnedgång, cyklar du inåt stan för att kolla in en möjlig plats för en aktion, och på vägen springer du in i en nerknarkad kompis.
   Även när allt verkar hopplöst finns det saker inom räckhåll. Eftersom förtrycksapparaten är så komplex, finns det värdefulla insatser att göra på alla plan, i varje situation; i arbetet med relationen till dig själv, i arbetet med relationer till nära och kära, och i avvecklingen av förtryck inom de relationerna.
   Revolution är ett mindset, ett sätt att förhålla sig till världen. Den är mycket mer än resultatet av vårt arbete – Food Not Bombs, demonstrationer, hemliga aktioner, anarkistisk dagspress, spelningar, fanzine, temadagar, läsecirklar. Alla de här grejerna, tecken på politisk aktivism, sker regelbundet på helt o-revolutionära, destruktiva och tråkiga sätt. Det är jätteviktigt att de sker, men det är lika viktigt hur de sker, hur vi förhåller oss till och tar hand om de vi arbetar tillsammans med, inklusive oss själva.
   Revolution är inte en bunt prestationer utan en process. Vi kan inte bara joina svarta blocket i en demonstration, och bocka av “politiskt engagemang” på vår Att göra-lista. Vi behöver skapa arbetsformer och sammanhang som gör oss lyckliga i stället för utbrända. Kriget som vi utkämpar på utsidan har också en front i våra egna hjärtan. Ibland krävs det mer mod att utkämpa den inre kampen än att stå framför en rad kravallpoliser, att dra upp den inre förtrycksapparaten med rötterna, att lära oss förstå och möta våra egna behov, även när de går mot strömmen i förhållande till det energiska aktivistlivet. Att vila är subversivt.
   Vi kan inte få det avklarat eller bli färdiga, för revolutionen kommer aldrig att bli klar. Naturen, och därmed mänskligheten, och därmed systemet av stater och hierarkier, har alltid förändrats. Det har aldrig funnits något ursprungligt Edens lustgårds-aktigt stadium av radikal fullkomlighet, från vilket vi alla föll ner i den här avgrunden av hierarkier och förtryck, och som vi skulle kunna återupprätta en dag om vi bara startar tillräckligt många anarkistiska bokkaféer.
   Livet är en process av ökanden och minskanden, framväxt och vissnanden, och en dag kommer USA-imperiet att falla, precis som alla andra imperier som har kommit och gått. Vi här här nu och vi gör revolutionen nu. Vi behöver hantera förändringarna, använda sprickorna i statsapparaten medan de uppstår, åldras och faller sönder, och under tiden stärka våra egna liv och våra relationer i förhållande till hotet om utbrändhet och självdestruktivitet. När allt kommer omkring utgör våra relationer till andra människor stommen för en värld byggd på hopp, tillit och kärlek. De är vårt starkaste revolutionära verktyg.”

(Här också en påminnelse till mig själv om att skriva mer om revolutionen som en önskan som produceras av ett system centrerat kring våld, resultat-effektivitet och snabba puckar.)

På Slingshot-hemsidan, längst ner, finns texten från 2010 års almanacka och eftersom jag är på riktigt gråter jag när jag läser sista stycket. Jag ska försöka orka fortsätta tro på att det är vad världen behöver.

“Det häftigaste med att dyka upp i en sån här farkost är att folk blir helt vimmelkantiga”, berättar konstnären Callie Curry (som också kallas Swoon). “De bara stirrar på en och utbrister: Vad är ni för nåt?!”

Svaret på den frågan verkar vara, till exempel: en idé, ett konstnärskollektiv, och ett antal hejdlösa flottar, tillverkade och bebodda av ca 25 personer under namnet Miss Rockaway Armada. Från 2006 och ungefär 4 år framåt byggde Callie Curry och hennes vänner flottar som sjösattes och tog sig fram på Mississippifloden, på Hudsonfloden och i Adriatiska havet. Det berättar hon om i sin TEDxBrooklyn-föreläsning (via gatukonst.se).

“En sak som jag har kommit fram till under de här åren”, säger Callie Curry om flottprojektet, “är att om du kan göra något som folk aldrig hade kunnat föreställa sig, på en plats där de aldrig hade väntat sig att få se något liknande, så öppnar sig något i dem. De börjar plötsligt tänka att det händer många betydligt märkvärdigare saker i den här världen än de hade trott. Och den där tanken, den där platsen i oss där vi kan föreställa oss möjligheternas oändlighet, för mig är den platsen förändringens utgångspunkt. För mig är det en plats där jag kan tro att de olyckliga sluten är möjliga att undvika, det är en plats där jag kan föreställa mig något annat, där jag kan ladda om och försöka på nytt, med nya vägar, nya lösningar.”

Callie Curry pratar om orimligheter (improbabilities) som förändringens startpunkt. Och för min del tror jag att orimligheter är en energikälla. Det bör ha med nyfikenhet att göra. Det är svårt för mig att känna mig trött och missmodig och samtidigt nyfiken. Jag tror att det som händer när jag ser något som verkar orimligt, eller hör talas om det, eller är med om det, är att det slår hål på tanken att orimligt=omöjligt.

På samma tema vill jag nämna filmen Piren. I Malmös hamn fanns ett tag ett vardagsrum under en pir. Snickaren Erik Vestman och fotografen Nils-Petter Löfstedt skapade rummet i en hålighet som de hade hittat, de grävde bort grus och tång, målade väggarna vita och la in parkettgolv. Dokumentärfilmen Piren handlar det arbetet, och om invigningsfesten då de överlämnade rummet till allmänheten och vädret. Filmen finns att se på SVT Play fram t o m den 15 februari. Jag gillar inledningen. Erik Vestman säger: “Det var nåt som hände med mig när jag kröp in där första gången. Det var så tydligt. Allt går att förändra. Allt kan bli poesi.”

Och jag tror att poesi, i det här sammanhanget, betyder extraordinärt, orimligt och en plats där nyfikenheten sätter fart.

(Bilden ovan är hämtad från Paul’s Rides, som verkar vara en blogg tillhörande en av deltagarna i Miss Rockaway Armada.)

För en tid sen pratade jag och en vän om Göran Greiders bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010). Den handlar om vänstern i relation till finans- och klimatkrisen. Vad tyckte vi om den egentligen? Hissa eller dissa? Var inte det lite svårt? Och på vilket sätt kunde vi förhålla oss till Greiders påståenden om “motståndsgrupper” som han egentligen kanske inte har så stor koll på (feminism, queer)? Jag föreslog att vi kunde säga att Greider är kunnig och viktig och inte fullkomlig.

Jag tror att vi behöver kunna säga både och. När jag till exempel talar om Garbage Warrior – förra årets filmhöjdpunkt i min värld – vill jag kunna säga att jag blir inspirerad och upprymd av Jake Reynolds och hans Earthship-team och att jag blir ledsen när jag ser deras nedlåtande sätt att prata om och med människor på Andamanöarna. Hade jag använt men i stället och sagt att jag blir inspirerad, men att jag blir ledsen av deras nedlåtande ton, förlorar det förstnämnda lite av sitt värde. Jag vill att båda sakerna ska kunna vara lika sanna. De är lika sanna.

För mig är det en kärleksfull handling att byta men mot och. Det är ett förlåtande, medkännande, närvarande sätt för mig att tala om min omvärld. Jag skalar bort ett lager av värdering, jag låter företeelser vara förtjänstfulla och otillräckliga samtidigt, jag kan säga att jag känner mig bekymrad och glad.

Pröva själva.

Just nu läser jag No Logo av Naomi Klein. Klein kritiserar den globala varumärkesspridningen, menoch hon säger att det faktiskt finns (eller har funnits) sponsrade arrangemang som har lyckats upprätthålla en balans mellan kulturevenmangets/insitutuionens självständighet och sponsorns önskemål. De som kritiserar kommersialismen, skriver Klein, förbiser ofta de lyckade exemplen, “eftersom de har en olycklig benägenhet att dra all sponsring över en kam” (s 57). För min del tror jag inte bara att det är en “olycklig benägenhet” utan en etablerad diskurs. Att på ett framgångsrikt sätt kritisera någonting innebär vanligen att vi väljer en linje och håller oss till den. Flera parallella sanningar är sällan välkomna, och den som vill sälja en ståndpunkt är antagligen inte så intresserad av nyanser. Ändå är ju världen full av just nyanser, och av förändringar, och parallella skeenden och känslor som inte utesluter andra känslor. Men många av oss har lärt oss att vi ska värdera upplevelser och bestämma oss för vilken som “gäller”. En bok är antingen bra eller dålig, rolig eller tråkig. För att inte tala om hur vi mår. Bra eller dåligt? Jag svarar ibland att det är olika.

Det finns en energibevarande faktor i att byta men mot och. Det ger oss möjligheten att låta värdet av till exempel en handling finnas kvar, trots att handlingen saknar förutsättningar att lösa hela problemet. Om jag till exempel säger: Det är viktigt att göra miljömedvetna val som att äta vegetariskt och att sopsortera, men det är inte tillräckligt för att stoppa jordens temperaturhöjning, petar men:et liksom hål på det första ledet och energin rinner ur. Det förefaller med ens ganska meningslöst att göra miljömedvetna vardagsval. Säger jag i stället såhär undviker jag att nedvärdera det första ledet: Det är viktigt att göra miljömedvetna val som att äta vegetariskt och att sopsortera, och det är inte tillräckligt för att stoppa jordens temperaturhöjning. Och:et tillåter båda leden – såväl “det är viktigt att göra miljömedvetna val” som “det är inte tillräckligt” – att vara sanna. Jag tror också att den manövern ger samtalet bättre förutsättningar. Det har inte skapats någon polarisering, vi har inte hamnat i den förhållandevis fruktlösa diskussionen om vilken “åtgärd” som egentligen är viktigast: Saker som du och jag kan göra i vår vardag eller stora förändringar i “systemet”. Det är ett fiktivt “eller”. Vi behöver jobba på alla fronter samtidigt.

Jag tror att vi kan hjälpa varandra att komma ihåg att det hela tiden existerar parallella sanningar och att den ena inte utesluter den andra. Vi kan hjälpa varandra att ta bort några lager av värdering och bevara ett öppet, närvarande samtal som erkänner flera likvärdiga aspekter. Och jag tror att ett sätt att göra det är att byta men mot och.