Jag tänker högt. Jag tänker att jag vill undersöka hur det kommer sig att jag har fastnat vid principer om icke-våld i mitt kunskapande kring det visionära tänkandet. Vad ledde mig hit? Hur hör fälten ihop?

Några punkter:

- Den våldsamma revolutionen framstår som en tankefigur hämtad ur det system som jag vill bli av med; som reproducerar det system som jag vill bli av med. Om jag längtar efter en helomvändning – det som brukar betecknas revolution – får jag söka efter det våldsammas motsats, det som vänder våldet ryggen.

- Journalisten Maria-Pia Boëthius har skrivit flera böcker om “världens minst bevakade supermakt”, massmedia, och om hur denna nästan självlevande organism regisserar Berättelsen Om Livet så att kamp om dominans och våld förefaller “naturligt”. I Mediatan (Leopard förlag, 2007) skriver hon: “Det är jag, det är vi i medievärlden som har i uppgift att inseminera varje embryo till samtal med våld och rekrytera två motstående sidor, för att försäkra oss om långa, lönsamma motsättningar med möjligheter till uppvigling och för att förhindra att vissa samtal någonsin uppstår eller leder någonstans” (s 106). Det finns alltså ett kapitalistiskt intresse i att upprätthålla språkvåldet. Det finns vissa skäl undra om inte Våldet är en konstruktion.
   Tillsammans med Maria Lindhgren resonerar Boëthius också kring hur myten om ondskan ställer sig i vägen för människors möjligheter att tänka visionärt, för våra möjligheter att uppfatta varandra som medresenärer och allierade (APM: Anti-patriarkalt manifest, Ordfront 2004).
   Så vilka är motberättelserna? Motspråket? Förspråket? Jag undersöker.

- Hur kan jag tala om det visionära, om min längtan efter En Annan Värld, utan att falla in i de uppkörda hjulspåren, motsättningarna, det drastiska språket; härskarteknikerna? Jag vill inte se på min framtid genom de glasögonen. Jag letar efter ett tonläge. Jag letar efter en annan farkost.

- Och inte minst det här som Gandhi sa: Be the change you want to see in the world.

* På samma sätt som man kan göra paradoxer meningsfulla (jag har skrivit om det förut på tal om Wendy Brown) har jag fått för mig att det kan vara meningsfullt att gå omkring med frågor, att det kan vara ett tecken – inte på att något är fel – utan på att jag deltar aktivt i mitt liv, att jag är närvarande. En fråga som jag har kånkat omkring på länge är hur jag bäst delar upp min tid mellan de saker som jag vill göra. Är lite bättre än inget? Vad ger mig energi, var bör mitt fokus ligga, hur kan jag ge mig själv bättre förutsättningar?

* Jag har börjat läsa om icke-aggressiv dialog i boken Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (efter tips från Inger Edelfeldt via en text som jag läste i somras: Är det konstigt att man längtar?)

* Även Antony Hegarty pratar om vikten av den hoppfulla strategin, i en tid när apokalypsen tar plats på världens förstasidor. Och om att våga stanna kvar vid sin sorg för att kunna gå vidare.
   Ane Brun gjorde nyligen en mycket fin cover på Antonys Another world tillsammans med Benny Andersson.

* Och jag finner att jag återkommer till principerna non-violence, non-passiveness & non-cooperation. Är de den framkomliga vägen? Och hur kan de konkretiseras? Hur kan de bidra till det visionära tänkandet?

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det för mig, att en av mina största önskningar är:

Det handlar om vikten av att ge rum åt den lilla stora tanken: “Det kan också vara såhär.”

I gårdagens DN pratar filmmakaren Terry Gilliam om sin nya film “The imaginarium of doctor Parnassus” och det är en riktigt fin intervju. Det som gjorde mig gladast var hans tankegångar kring vikten av det fria berättandet, den aktiverade fantasin. Massmedias berättelser tycks vara till för att skrämma oss, säger Gilliam. Själv vill han åstadkomma det motsatta. Jag tänker: Motsatsen till att skrämmas måste väl vara uppmuntran, ingjutandet av mod. Och att det, i sin tur, känns som en av de viktigaste medmänskliga uppgifterna.
– I filmen är Djävulens modell att skrämmas, säger Gilliam, som medierna gör nu och som regeringarna gärna hjälper till med därför att ju räddare vi är, desto mer benägna blir vi att vara försiktiga och sitta lugnt. Men Parnassus låter människor föreställa sig saker och ryckas med av fantasierna.

Och det här gäller ju faktiskt alla gestaltningar som inte går mainstreams ärenden. De behövs för att motverka den farliga strömlinjeformningen; upphäva tyngden av passiviserande berättelser. Och det kan alla vi som ägnar åt oss de konstnärliga verksamheterna komma ihåg när vi tvivlar på våra projekt. Att de behövs för pluraliteten. Och det ska till en sjudundrande mängd berättelser om flickors uppväxt (till exempel) för att de ens komma i närheten av en jämvikt med de (nyliberala, patriarkala, heterosexistiska) berättelser som dominerar vår omgivning. Så det vi håller på med är ganska långt ifrån överflödigt.

En av de saker som jag tycker allra bäst om hos Utah Phillips är hans starka tro på berättelsens sprängkraft. En stor del av sitt liv reste han runt i USA och spred arbetarrörelsernas berättelser och sånger, han visste att de inte fanns med i skolornas historieböcker och att ingen institution skulle svara för att bevara dem i det kollektiva minnet. Det krävdes en insats. Eller krävdes och krävdes, förresten – krävs, i presens. Det vet vi ju, att det finns mängder av viktiga berättelser som har fallit i glömska och därmed inte längre utgör en del av det kollektiva minnet. Saker som vi borde veta med inte vet.
   Ibland känner jag fantomsmärtor på de platser där de här minnena borde finnas. Jag borde veta hur mina föregångare har arbetat, jag borde känna till hur de gick samman, firade, bildade koalitioner, tog sig upp på morgnarna, somnade på kvällarna, vad de önskade sig för framtiden, eller åtminstone vad de hette.

Något annat som jag gillar med Utah Phillips är hans osentimentala tonfall, hans humor och patos. Han vet att den kunskap som han förmedlar genom berättelserna är viktig. Viktig, men inte tillspetsad, eller partikulär. Han gör inte sina kamraters kamp till en Story Med Stråkar i Bakgrunden, det är inte fråga om ett romantiserade enskilda livsöden, inget Nervkittlande Drama Som Fladdrar Upp Ur Historiens Dimmor för att sedan singla ner igen, medan vi torkar tårarna och lämnar biografen. Utah Phillips vet att de här berättelserna är lika relevanta idag som de var för hundra år sedan, att de angår oss, att de bidrar till vår syn på nuet och framtiden, och att de inte slutar att göra det bara för att det har passerat ett antal år sedan Mother Jones organiserade demonstrationer mot barnarbete och vid 83 års ålder blev kallad Amerikas farligaste kvinna.

Klicka på playknappen för att höra protestsången Dump The Bosses (1:14 min). Jag har lagt till ytterligare några favoriter för den som är sugen på att fortsätta lyssna.

Utah Phillips föddes 1935 i Ohio, USA, och var bland annat verksam som folksångare, låtskrivare, poet, pacifist, anarkist och facklig företrädare. Han dog 2008. Ani DiFranco samarbetade med honom på två utmärkta skivor: Fellow Workers och The Past Didn’t Go Anywhere.