Självhjälp och politisk aktivism (del 2)
Vad har självhjälp med aktivism att göra? Eller omformulerat: På vilka sätt behövs självkännedom i det politiska förändringsarbetet?
Ett av de svar som snabbast dyker upp för mig handlar om organisation, det vill säga tanken att många människor tillsammans kan få saker att hända. Och då verkar det viktigt att ställa frågan om vad är det som gör att grupper får saker att hända? Vad är det som gör att grupper fungerar? Vad ligger till grund för framgångsrika allianser och koalitioner? Det måste ju handla om personerna som utgör grupper och hur de relaterar till varandra och till uppgiften. Därifrån är därför steget kort till frågan om hur jag fungerar jag tillsammans med andra. Hur gör jag för att kunna bidra med mitt bästa till en grupp? Ett aktivt intresse för det egna är bästa grunden för fungerande organisationer, det är var jag tror. Intresse för frågor som till exempel: Hur rör sig min kapacitets gränser? Vad är “mina grejer” och vad är andras? Vilken dynamik får mina bästa sidor att blomma? Hur jag hanterar jag hopp och motgångar? Vad uppskattar jag mest med att arbeta i grupp? Vilka svårigheter brukar dyka upp för mig när jag engagerar mig tillsammans med andra? Vad är jag rädd för? Intresset för de här frågorna gör oss bättre rustade för att bidra med stabilitet till alla sorters gemenskaper.
Stabiliteten för mig in på mitt andra svar. Det handlar om långsiktighet. Givet att det kommer att ta tid att uppnå den förändring som jag och en hel del andra drömmer om behövs förmågan att hålla ut. Förändringsarbetet behöver ske på ett sätt som stärker oss både nu och på sikt, ett sätt som håller, och jag är väldigt intresserad av vad som håller. Om ilska är motivationen, är det en motivation som håller på lång sikt? Om platsen där vi “håller ut” är obehaglig att vara på, hur länge kommer vi att kunna stanna där? Vad behöver jag för att kunna hålla liv i mitt engagemang över tid? När jag var yngre kunde jag se hur min okontrollerade politiska ilska och förtvivlan gjorde mig utmattad och emotionellt brännskadad och jag kunde inte se några alternativ och alternativ var helt nödvändiga. Jag ville inte ge upp. Och det har jag inte gjort. Det finns alternativ.
Mitt tredje svar är en variant på frasen Det personliga är politiskt, eller: Det vi gör förändrar världen. Det vill säga: Jag ser ingen meningsbärande skillnad mellan mig själv och den så kallade stora världen. Jag vet inte riktigt vad den stora världen är? Vad är skillnaden mellan, å ena sidan, min relation till mig själv; mina känslor; hur jag förhåller mig till andra människor: nära relationer, arbetskamrater eller personer som jag träffar när jag handlar saker – och å andra sidan: den stora världen. Den kan jag inte förstå på något annat sätt än att den består av andra människor som har relationer till sig själva och till sina arbetskamrater och till personer som de träffar när de handlar saker, som tar beslut och som har ansvar. Vad är den stora världen utöver andra människor som känner oro, ilska, missmod, likgiltighet, lust och glädje, utöver andra människor som också behöver trygghet och mänsklig kontakt, till exempel, och som tar mer och mindre välgrundade beslut i försöken att tillgodose sina behov?
Jag vet inte vad “systemet” är. Jag vet inte om jag tror att det finns något annat att förändra än hur vi relaterar till oss själva, till våra medmänniskor och till vår fysiska omvärld. Det blir med andra ord inte rimligt, eller ens egentligen begripligt, att börja “där ute”. Från det här perspektivet finns det inte något “där ute”. Alltså börjar det hos mig, med mig, i mig, varje gång, i alla situationer. Med ens är det viktigaste politiska förändringsarbetet att lära mig att känna igen mina känslor och att ge mig själv empatisk närvaro, att se vad jag behöver och veta att jag kan be om det jag önskar mig, att stanna med det som känns, och ta ansvar för det, att välja att stanna upp i stället för att attackera någon som har gjort eller sagt något som har stimulerat, men inte orsakat, mina känslor. När jag gör de här sakerna bidrar jag till en fredligare värld. Om vi alla utvecklade de här färdigheterna, och tillsammans övade oss på dem, i stället för att öva oss på att klandra och attackera, skulle inte det leda till fred på jorden? Det tror jag. (Betty Dodson tror att rättmätig respekt för klitoris leder till fred på jorden, det är en alternativ och i någon utsträckning besläktad teori.) Jag är med och arbetar för fred på jorden när jag intresserar mig för hur jag tar hand om mig själv och mina känslor och behov.
Mest koncist formulerat handlar den här frågan kanske om kartor. I boken The Ethical Slut (2009) rekommenderar Dossie Easton och Janet W. Hardy alla som vill göra svåra saker att undersöka sig själva. “Self-examination, in our opinion, is always a good idea”, skriver de (sid 62) och fortsätter: “When you are journeying without a map, having a clear picture of your internal landscape becomes essential”. Ickenormativa relationsformer, som den här boken handlar om, är ett äventyr på okänd mark, det finns inga regler och förebilderna är få och det enda sättet är att hitta på under resans gång. Och så är det ju med allt som är nytt, otestat; på experimentstadiet, och sprunget ur våra drömmar om en skönare, roligare och rättvisare värld. Nåja. Egentligen reser vi ju alla alltid utan karta: inget liv har gjorts förut. Så den mest koncisa formuleringen skulle väl egentligen vara att det är alltid är en bra idé att ha koll på sitt inre landskap punkt.
Självkännedom är en gåva som vi ger oss själva och resten av världen.



