Dagen efter riksdagsvalet var jag förvånansvärt pepp. Det regnade den dagen och jättemånga människor hade röstat på ett främlingsfientligt parti och det skulle bli ytterligare fyra år med den borgerliga alliansen och jag hade energi, jag tänkte: Såhär är det. Hur gör vi nu? Problem→möjligheter!

Senare på dagen fylldes Möllevångstorget av människor som ville protestera mot valresultatet. Demonstrationen hade dragits ihop så snabbt att det varken fanns tillstånd eller högtalarsystem och folk gick upp på den lilla scenen (Arbetes söner) och höll spontana, korta tal i megafonen. Någon sa: “Det sägs att extremhögern är på frammarsch, men det är vi också!” Så kändes det! Så många människor, så mycket förändringsvilja. Och jag tänkte mycket på vikten av att samlas, av att ha en plats att hämta energi ifrån, och vad det betyder att se varandra, att vi är många, och på frammarsch.

Och nu vill jag säga någonting om Möllevången. Det här blir mitt korta, spontana tal till en stadsdel som gör mig till en kreativare och tryggare person; som gör mig mer förväntansfull och mer möjlighetstänkande, än jag hade varit om jag till exempel hade bott kvar i Stockholm.

I veckan som gick fick Malmö en ny stad i staden. På ödetomten vid Folkets park – där PEAB planerar att bygga dyra bostadsrätter – har det genomförts ett politiskt konstprojekt som heter Stad Solidar. Alla som har velat har kunnat engagera sig; människor har byggt kojor och mindre hus, gjort planteringar, anlagt en lekplats, målat, dekorerat, skyltat, umgåtts och samarbetat. Jag har inte deltagit i det konkreta arbetet, och ändå har Stad Solidar betytt väldigt mycket för mig. Bland alla saker som projektet har lett till – till exempel en större allmänmedvetenhet om gentrifieringen och dess effekter – har det fått mig att tänka på vad Möllan betyder för mig.

Möllan är för mig en frizon. Här finns möjligheter att skapa och hålla igång de viktiga sociala och politiska rörelser som vår tid behöver. Det finns ett DIY-patos och en kunskap som gör att saker händer.

Idag blev jag glad när jag läste det här, på Stad Soldiar-bloggen, som så väl beskriver något av det som gör Möllan till, ja, jag känner så, Sveriges bästa stadsdel:

”[V]em tror Peab skapar den här speciella charmen, livet, rörelsen, och myllret av människor som de lockar med i sin reklam? Vem håller nattöppet på Bagdad? Vem plockar glas på Babel både på julafton och under ramadan? Vem köper kaffe och bacontoast på Simpan varje dag? Vem är det som plockat sprutor i sandlådorna, tagit initsiativet till Möllevångsskolan, pimpat julgran på torget, skapat karnevalståg och haft viktiga möten på Glassfabriken i alla år? Och vem har hela tiden ackompanjerat detta med underbara toner, medryckande rytmer och sinnrika texter? Jasså, det kan de inte svara på? Men det kan vi! Ska inte vi kunna bo kvar här nu? Ska vi göra ett område dugligt, tryggt, charmigt och trevligt för att sedan maka på oss för en överklass som bara bidrar till högre priser, fula hus, segregering, osolidariska värderingar, uteslutning och en icke hållbar livsstil? Det är inte det vi byggt Möllan av. Det är inte det vi vill bygga vår värld av.
…
Möllan har i många sammanhang, vid flera tillfällen lyfts fram som ett område som går mot strömmen och lever sitt eget liv. Låt oss fortsätta att göra det och låt oss hamna på kartan som stadsdelen som stoppade gentrifieringen oxå!”

Möllan gör det möjligt för mig att tro på samarbete, visioner och kreativt förändringsarbete. Och det är ju det som behövs nu.

Hur kan jag skydda mina möjlighetskänslor inför valdagen? Och vad kan jag ta till när hjärtat snörps åt vid tanken på ytterligare 4 år med den borgerliga alliansen? En skiss:

* Jag ska ta hand om mig själv. (För ett tag sen skrev jag en text om det med rubriken Vad hjälper?) Kan jag inför söndag kväll och måndag bulla upp med saker som jag vet får mig att må bättre? Behöver jag kanske se till att jag har choklad hemma eller lyxiga gröt-tillbehör? Vilka människor vill jag ha i min närhet? Kan vi göra upp om att höras på telefon i fall vi inte kan ses? Behöver jag göra en låtlista kanske? Arrangera en filmkväll? Planera in något som jag vet att jag mår bra av senare i veckan? Lägga fram uppbygglig litteratur? Undvika mainstreammedia? Sätta upp en stor lapp på väggen där det står något som jag mår bra av att veta? Kanske ska jag lägga in en påminnelse i mobiltelefonen som säger åt mig att ta en promenad eller dansa. Det är viktigt att jag tar hand om mig själv. (OBS! “Själv” betyder inte ensam eller på egen hand. Ett sätt att ha hand om mig själv är att be andra om hjälp.)

* Ilska och sorg är tecken på otillfredsställda behov och förlust. Jag ska ta hand om de känslorna, erkänna att de finns där. Jag kan säga: Där är sorgen. Där är ilskan. Jag ska ge mig själv utrymme att känna så, det är viktigt att jag “hedrar” mina behov av en mer solidarisk och rättvis värld. Jag tar hand om mina känslor genom att låta dem vara, det vill säga: varken jaga iväg dem eller klamra mig fast vid dem, det vill säga: inte försöka ändra på dem.

* Perspektivbyte: Vad fungerar? Det är ju också möjligt att tänka – även om det blir ytterligare en borgerlig seger – att det är något som fungerar eftersom vänstersidan ändå får många röster. Varför röstar folk fortfarande till vänster? Vi lever i nyliberalt, kallt, konstgjort strålkastarljus som har lagt en hel massa viktiga berättelser i skugga och ändå finns det i Sverige ett brett vänstermedvetande, vad beror det på? Vilka är de fungerande delarna? Kan vi jobba vidare med dem? (Det går kanske inte att tänka såhär precis de första dagarna, då gäller det kanske bara att ta hand om den akuta sorgen, men så småningom.)

* Perspektivbyte: Vi befinner oss i en epok som även den kommer att avslutas (och vi kan alla vara med och göra övergången, hur den än blir, lite bättre), och vi kan veta att vardagen är full av segrar (det är den!) och kanske använda det som Göran Greider talar om i sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010), tankefiguren “pausen”. Han menar att det har varit en vänsterpaus sen 1979. Men just en paus. Vad är det som kommer att blomma upp på andra sidan? (Kan man experimentera med tanken på att ytterligare 4 år med borgarna är vad Bush var för Obama?)

* Perspektivbyte: Om borgarna vinner beror det på att de nyliberala berättelserna om världen fortfarande dominerar och då dominerar de nyliberala berättelserna – det vill säga: Det är inte “valets fel”. Det är en effekt av många många års omorganisering av det kollektiva tankegodset. Och det vi kan konstatera då är att vi har vi arbete kvar att göra. Och det har vi även om De Rödgröna vinner. Vi fortsätter att drömma!

* Fokus på visionerna. Vad är det vi vill? Vad behöver vi? Hur ser drömmarna ut? Vad är det vi gör som förändrar världen till det bättre? Är det kanske dags att ställa till med Anarkistisk Drömverkstad medan alla andra valvakar?

OCH: Det inte färdigt än! Mycket av det jag har skrivit ovan utgår ifrån dåliga nyheter, men ingenting är klart. Jag kommer att tänka på Gudrun Schymans regeringsförklaring från förra valet. I den presenterade hon sin ministerlista (Maria-Pia Boëthius som medieminister!) och sig själv som Sveriges första kvinnliga statsminister:

I årets riksdagsval gav en stor majoritet av väljarna sitt stöd till Feministiskt initiativ och de andra partier som valt att göra [rätten att inte bli diskriminerad på grund av sitt kön] till en huvudfråga. … Därför är jag stolt och rörd över att som första kvinnliga statsminister presentera en politik och en regering vars huvuduppgift är att verka för ett samhälle där ingen kvinna längre får lägre lön, sämre karriärmöjligheter, mindre inflytande eller utsätts för våld på grund av att hon är kvinna. … De många vallöftena om jämställda löner under tidigare valrörelser har alltså inte satt några som helst spår i kvinnors lönekuvert. Regeringen kommer därför att prioritera arbetet för jämställda löner genom att inrätta en jämställdhetsfond. … Vi vänder blad i historiens bok. Om en eller två generationer kommer människor att se tillbaka på vår tid med samma undran som vi idag ser tillbaka på den tid då kvinnor saknade rösträtt. Målet är att uppnå ett samhälle där kvinnor och män behandlas helt rättvist och jämlikt. Inom vår egen livstid!

PS. Den som funderar på att rösta på F! – men är rädd att det vore att kasta sin röst i sjön – kan hålla i minnet att redan 1 % är en seger. Det innebär att F! slipper lägga ut valsedlar själva nästa år. Och 2,5 % betyder partistöd under de kommande 8 åren, vilket skulle förbättra F!s förutsättningar avsevärt. För att då inte tala om möjligheten att bilda regering. Men låt oss tala om det!

På tal om odling och Tillfälligt Autonoma Zoner; fritänkande här&nu-lösningar: Jag råkade idag till min förtjusning ramla in i något som kallas för windowfarms. På svenska antar jag att man får säga fönsterjordbruk, eller översätta rakt av till fönsterfarm. Det är alltså mer än en liten kruka med krasse, vi pratar möjligheter att odla mat hemma i stan i hyfsat stor skala.

Det här är den inspirerande YouTube-videon:

Initiativet Caresumers planerar att bygga en fönsterfarm på offentlig plats i Stockholm. (Det här med översättningar roar mig. Kan caresumer kanske heta kramsument på svenska? Nja.)

Rutsch-kane-åkandet, dansen, viljan att känna på en yta för att känna hur den känns; nyfikenheten, kalejdoskop, flashmobs, deathgame, när man testar ett eko i en tunnel, jag vill sätta allt det här under kategorin självändamål. Det är handlingar som inte ska bli något annat än det de redan är, det är inte frågan om att uppnå ett resultat eller Få Något Ur Världen. Handlingen i sig är poängen. Jag nämner det här för att jag har på känn att självändamålen är en sorts meningen med livet. Jag tror att man gör klokt i att ägna sig ganska mycket åt dem. (Det är även på förslag att självändamål av den här sorten kan vara en motsats till kapitalism.)

Det är också någonting med beteendet som förändringens startpunkt. Det vill säga: Det är svårt att ändra på sina känslor och tankar, men det är möjligt att ändra sitt beteende. Och den förändringen kan i sin tur kan påverka både känslor och tankar. Så kanske kan man råda bot på de cyniska, uppgivna och svartsynta tankarna (gällande både den privata framtiden och världens) genom en beteendeförändring. Genom ett fokus på handlingar som gör en upprymd, vaken och närvarande, sådant som inte är nödvändiga ont utan självändamål (med eventuell bonus).

Alltså: Saker som gör en upprymd. Sådant som gör en sugen på att testa saker, göra med händerna, smaka, sånt som man inte kan räkna ut. Och knäppa saker! Till exempel parkour (som är ett sätt att så snabbt och smidigt som möjligt förflytta sig raka vägen från punkt A till B med endast kroppen som hjälpmedel – det kan betyda över stock och sten eller hustak och stolpar). Lekar. Verklighetsspel.

Förra sommaren blev jag tipsad om Interacting Arts (tack Li, för det och för så mycket annat) och därifrån rutschade jag ner i verklighetsspelens fantasieggande värld. Verklighetsspel är en sorts utvidgade rollspel, iscensatta experiment, ett sätt att leka fram en ny verklighet, med nya sociala överenskommelser. Ett exempel är verklighetsspelet Möjligheternas labyrint:

Spelets första scen är viktig för att sätta en stämning och skapa engagemang bland spelarna. Till exempel:

Någon har lämnat en lapp i skolbänken/skåpet
Någon har glömt ett papper i kopiatorn på jobbet
Spelaren anmäler sig till en kurs
Spelaren blir medlem i en organisation
En hemlighet avslöjas

Kanske initieras spel bäst genom mänsklig kontakt. Ett knastrigt telefonsamtal eller en okänd filur som söker kontakt.

En annan rubrik är Fejkade organisationer. Ett exempel på en fejkad organisation är Störningsjouren:

Störningsjouren är en ny revolutionerande tjänst där vem som helst kan begära en störning – av den allmänna ordningen, av en viss situation, av en person – helt enkelt en intervention i verklighetens olidliga tråkighet genom tillförandet av humor, kaos och förvirring.

Sånt här gör mig prilligt pepp och lite övertygad om att allt är möjligt.

Ghandi sa en gång: “Det finns ingen väg till freden. Freden är vägen.” En alternativ variant kunde vara: “Det finns ingen väg till En Bättre Värld. En Bättre Värld är vägen.” Det ska betyda något i stil med att jag inte kan tråka mig fram till något roligt. Eller att det är viktigt att hitta praktiker/övningar som låter mig leva min drömvärld redan idag.

Och det här är ytterligare en aspekt av det som jag vill kalla hållbar aktivism. Ett sätt arbeta för En Bättre Värld med den bättre världens verktyg. Kan man säga så? Jag testar att säga så.

Man ska inte jobba på tvärs mot sig själv. Det blir ohållbart att i längden engagera sig på ett sätt som hela tiden är lite obehagligt. (Och de som ändå står ut med det drivs kanske inte av rätt sorts motivation, tänker jag.) Det bästa måste vara att delta/bidra på ett sätt som gör en sugen på själva aktionen och inte bara på det som aktionen ska leda fram till.

Ett sätt att jobba i linje med sig själv kan vara att ta fasta på sina så kallade svagheter, och jobba med dem i stället för mot dem. Jag tänker på det förträffliga citatet: If you can’t fix it, feature it. Konkreta exempel på det finns i Ingvar Bratts bok Mot rädslan (citerad i Lena Kjersén Edmans fina bok Godheten i litteraturen och i livet från 2009):

“Om du till exempel har svårt att samarbeta, så tar du på dig självständiga uppgifter. Om du har behov av beröm, måla då om föreningslokalen eller baka bullar. Om det är viktigt för dig att lyckas, ge dig då på säkra projekt! Gillar du pengar? Ta betalt! För det är jätteviktigt att du tycker att det är just roligt det du gör. Hur ska man annars orka med det?”

Jag tror såhär: Vi är här för att delta. För att känna, uppleva och försöka. Inte för att pressa oss tvärsigenom oss själva. Inte heller för att göra rätt. Inte för att uppoffra oss. Och inte för att vinna. Jag vill hitta sätt att ta mig fram på, som både är ansvarsfulla i förhållande till min omvärld, och som gör vägen lika skön som målet.

Börja med frågan om vad det spelar för roll om jag gör nåt när Alla Andra inte gör nåt – som Keri Smith skrev om på sin blogg häromdagen: a plan for change (a bit of a social rant) – och att det är en fråga som man inte kan bli av med. Som man inte kan lösa, mer än för tillfället (som om något nånsin kunde lösas permanent!) och då är vi där igen med antingen-eller-frågan. Som om det var vegetarian eller inte vegetarian (Safran Foer – frågan längst ner), när det hela tiden är fråga om en skala. Vi är alltid del av en process – en problemlösningsprocess utan utsikt att nå ett mål, dvs vi kommer inte att nå fram till Inga Problem – och vad är ett problem?

Så vi ska inte låta oss hindras av tanken på att Den Ultimata Lösningen saknas. Vi ska se om vi inte kan utvinna saker ur paradoxer och problem och svårigheter som kan göra oss upprymda, nyfikna, vaknare och mer levande.