Det här är den inspirerande YouTube-videon:

Initiativet Caresumers planerar att bygga en fönsterfarm på offentlig plats i Stockholm. (Det här med översättningar roar mig. Kan caresumer kanske heta kramsument på svenska? Nja.)

Det är också någonting med beteendet som förändringens startpunkt. Det vill säga: Det är svårt att ändra på sina känslor och tankar, men det är möjligt att ändra sitt beteende. Och den förändringen kan i sin tur kan påverka både känslor och tankar. Så kanske kan man råda bot på de cyniska, uppgivna och svartsynta tankarna (gällande både den privata framtiden och världens) genom en beteendeförändring. Genom ett fokus på handlingar som gör en upprymd, vaken och närvarande, sådant som inte är nödvändiga ont utan självändamål (med eventuell bonus).

Alltså: Saker som gör en upprymd. Sådant som gör en sugen på att testa saker, göra med händerna, smaka, sånt som man inte kan räkna ut. Och knäppa saker! Till exempel parkour (som är ett sätt att så snabbt och smidigt som möjligt förflytta sig raka vägen från punkt A till B med endast kroppen som hjälpmedel – det kan betyda över stock och sten eller hustak och stolpar). Lekar. Verklighetsspel.

Förra sommaren blev jag tipsad om Interacting Arts (tack Li, för det och för så mycket annat) och därifrån rutschade jag ner i verklighetsspelens fantasieggande värld. Verklighetsspel är en sorts utvidgade rollspel, iscensatta experiment, ett sätt att leka fram en ny verklighet, med nya sociala överenskommelser. Ett exempel är verklighetsspelet Möjligheternas labyrint:

Spelets första scen är viktig för att sätta en stämning och skapa engagemang bland spelarna. Till exempel:

Någon har lämnat en lapp i skolbänken/skåpet
Någon har glömt ett papper i kopiatorn på jobbet
Spelaren anmäler sig till en kurs
Spelaren blir medlem i en organisation
En hemlighet avslöjas

Kanske initieras spel bäst genom mänsklig kontakt. Ett knastrigt telefonsamtal eller en okänd filur som söker kontakt.

En annan rubrik är Fejkade organisationer. Ett exempel på en fejkad organisation är Störningsjouren:

Störningsjouren är en ny revolutionerande tjänst där vem som helst kan begära en störning – av den allmänna ordningen, av en viss situation, av en person – helt enkelt en intervention i verklighetens olidliga tråkighet genom tillförandet av humor, kaos och förvirring.

Sånt här gör mig prilligt pepp och lite övertygad om att allt är möjligt.

Ghandi sa en gång: “Det finns ingen väg till freden. Freden är vägen.” En alternativ variant kunde vara: “Det finns ingen väg till En Bättre Värld. En Bättre Värld är vägen.” Det ska betyda något i stil med att jag inte kan tråka mig fram till något roligt. Eller att det är viktigt att hitta praktiker/övningar som låter mig leva min drömvärld redan idag.

Och det här är ytterligare en aspekt av det som jag vill kalla hållbar aktivism. Ett sätt arbeta för En Bättre Värld med den bättre världens verktyg. Kan man säga så? Jag testar att säga så.

Man ska inte jobba på tvärs mot sig själv. Det blir ohållbart att i längden engagera sig på ett sätt som hela tiden är lite obehagligt. (Och de som ändå står ut med det drivs kanske inte av rätt sorts motivation, tänker jag.) Det bästa måste vara att delta/bidra på ett sätt som gör en sugen på själva aktionen och inte bara på det som aktionen ska leda fram till.

Ett sätt att jobba i linje med sig själv kan vara att ta fasta på sina så kallade svagheter, och jobba med dem i stället för mot dem. Jag tänker på det förträffliga citatet: If you can’t fix it, feature it. Konkreta exempel på det finns i Ingvar Bratts bok Mot rädslan (citerad i Lena Kjersén Edmans fina bok Godheten i litteraturen och i livet från 2009):

“Om du till exempel har svårt att samarbeta, så tar du på dig självständiga uppgifter. Om du har behov av beröm, måla då om föreningslokalen eller baka bullar. Om det är viktigt för dig att lyckas, ge dig då på säkra projekt! Gillar du pengar? Ta betalt! För det är jätteviktigt att du tycker att det är just roligt det du gör. Hur ska man annars orka med det?”

Jag tror såhär: Vi är här för att delta. För att känna, uppleva och försöka. Inte för att pressa oss tvärsigenom oss själva. Inte heller för att göra rätt. Inte för att uppoffra oss. Och inte för att vinna. Jag vill hitta sätt att ta mig fram på, som både är ansvarsfulla i förhållande till min omvärld, och som gör vägen lika skön som målet.

Börja med frågan om vad det spelar för roll om jag gör nåt när Alla Andra inte gör nåt – som Keri Smith skrev om på sin blogg häromdagen: a plan for change (a bit of a social rant) – och att det är en fråga som man inte kan bli av med. Som man inte kan lösa, mer än för tillfället (som om något nånsin kunde lösas permanent!) och då är vi där igen med antingen-eller-frågan. Som om det var vegetarian eller inte vegetarian (Safran Foer – frågan längst ner), när det hela tiden är fråga om en skala. Vi är alltid del av en process – en problemlösningsprocess utan utsikt att nå ett mål, dvs vi kommer inte att nå fram till Inga Problem – och vad är ett problem?

Så vi ska inte låta oss hindras av tanken på att Den Ultimata Lösningen saknas. Vi ska se om vi inte kan utvinna saker ur paradoxer och problem och svårigheter som kan göra oss upprymda, nyfikna, vaknare och mer levande.

Jag kom att tänka på Tara Brach, amerikansk buddhist och fredsaktivist, och hennes uppdelning mellan yttre och inre acceptans. I en dharmaföreläsning säger hon att det inte är fråga om att acceptera destruktiva handlingar; hon ger inte grönt ljus åt sådant som bryter ner och förstör. Det som kan accepteras är det här ögonblickets upplevelse, det som händer inom oss. Hon fortsätter såhär (i min översättning):

“Vissa dagar läser jag tidningen och känner hur jag drar mig samman till en plats full av ilska, beskyllningar och självgodhet.
   Det jag gör då är att jag lägger ner tidningen, slutar läsa, och ställer mig själv frågan: Vad är det som pågår i detta ögonblick? Så jag stannar upp. Och observerar. Och noterar ilska.
   Jag försöker vara kvar i den stunden, med ilskan, och rikta acceptans mot den. Jag släpper berättelsen, det som fick ilskan att blossa upp, och bara känner känslan i kroppen. Och när jag låter ilskan vara där den är, uppenbarar sig den underliggande känslan, nämligen rädsla. Jag är rädd att världen håller på att förstöras. Och om jag då tillåter rädslan att finnas i kroppen, om jag stannar vid den och låter den vara där den är, i strupen, i hjärtat, i magen, brukar även den ge vika och lämna rum åt en underliggande känsla, nämligen omsorg, att jag bryr mig om världen. Och när jag har landat i den känslan kan jag fortsätta läsa tidningen. Då tar jag in nyheterna jag från en annan plats. Jag svarar på det jag läser med omsorg i stället för med ilska och beskyllningar.
   Ghandi sa: Var den förändring som du vill se i världen. Det är inte förrän vi accepterar det här ögonblicket precis som det är, som vi är fria att förflytta oss in i nästa ögonblick med klarsyn och deltagande, empati och vänlighet. Annars går vi in i ögonblicket med ett slutet hjärta och fortsätter på det sättet att delta i de cykler av ilska, våld och hat som bryter ner världen.”

Jag skulle vilja kalla det här för hållbar aktivism. Hållbar aktivism är för mig ett engagemang som inte bryter ner mig; ett deltagande som jag kan upprätthålla på lång sikt. Det är inte en reaktion, inte ett otyglat vredesutbrott, inte en blind och fäktande förtvivlan.

Tara Brach skriver i en artikel med titeln Creating Peace by Letting Go of Blame om det mod som krävs för att släppa vanan att skuldbelägga sig själv och andra. Det handlar om djupt rotade mönster och det är läskigt att släppa taget om välbekanta referenspunkter. Men genom att släppa beskyllningarna kan vi lämna berättelsen om mig själv och andra, berättelsen om det goda självet och det dåliga självet, och i stället ta in den vidsträckta och ömma upplevelsen av att leva.
   Att skuldbelägga oss själva och andra skapar distans. Acceptans leder till närhet. Och den närheten, den känslan av omsorg, gör det möjligt att förändra oss själva och världen på djupet.

Man kan lyssna på Tara Brachs dharmaföreläsning här: Radical Acceptance.

Det finns inget naturgivet samband mellan 40-timmarsveckan och våra grundläggande behov. (Jag kom inte på något lämpligare sätt att börja, så jag dyker rätt in.) Och:

Jag är nyfiken på vad som händer om vi för ett ögonblick skalar bort lönearbetet – och utsläppsrätterna och gymen och facebook och pensionsmyndigheten; alla specifika manifestationer av nuvarande strukturer. I stället för att justera en given uppsättning metoder, skulle vi börja från början – med våra behov.

En skiss kunde se ut såhär. Vi behöver:
- Tak över huvudet (skydd mot väder och vind)
- Mat (luft, vatten)
- Röra på kroppen
- Gemenskap, uppskattning, kärlek, samhörighet
- Meningsfull tid
- Trygghet (frihet från oro)
- Något att se fram emot
- Utlopp för vår nyfikenhet/vilja att lära
- Lek, inspiration, kreativitet

De här behoven är desamma som de alltid har varit, de har inte ändrats bara för att (delar av) mänskligheten har fått tillgång till iPhone-applikationer och GI-bantning. Jag roar mig ibland med att tänka på vad en del av samtidsprylarna fyller för behov. En platt-teve till exempel, vilka grundläggande behov tillfredsställer den? En gissning skulle vara uppskattning och gemenskap (den ger status i många kretsar), inspiration i någon mån (det kan kännas spännande att se på film etc på en större skärm än man har varit van vid) och något att se fram emot (då tänker jag på distraktionen och nöjet i att se på teve eller film). Men de här behoven skulle ju kunna uppfyllas på tusen andra sätt (med andra konsekvenser än de som kommer med produktionen, distributionen och konsumtionen av platt-teven). (Det finns förstås mer extrema exempel: Strömförande häftapparat från Teknikmagasinet. Eller en slangbellsapa som gallskrikande flyger fram genom luften (64,90 kr). Ångestladdad gris med poppiga ögon (59,90 kr). Vilka grundläggande behov fyller de?)

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, skriver idag i Sydsvenskan om det svenska utbildningssystemet. Han konstaterar att det inte finns någon forskning som säger att den nuvarande strukturen med läroplaner, scheman och lektioner är den bästa för inlärningsprocessen.
   ”Hur skulle vi göra om vi fick designa ett utbildningssystem helt från början? Hur mycket av det gamla skulle finnas kvar?” frågar han sig. I sin artikel beskriver han två grundläggande förutsättningar för framgångsrikt lärande, nämligen motivation och förståelse. Han är alltså, som jag ser det, nere på behovsnivå. Han talar inte om betygens vara eller icke vara, om lektionernas längd eller om behöriga eller obehöriga lärare – utan om skolan yttersta uppgift. Hur vill vi att en struktur byggd på de här förutsättningarna ska se ut?

Om någon ber mig lista konkreta saker som skulle ingå i min (förmodade) samhällsvision har jag oftast svårt att svara. Jag vet för lite om hur kommuner och infrastruktur fungerar, jag kan inte “vinna” en detaljerad diskussion om biståndspolitik eller primärvård. Men jag vet vad jag behöver. Och jag vill delta i samtal om det.

När jag tänker på hur många av oss som avstår från att formulera våra behov, bara för att vi inte kan ge exakta svar på frågan hur blir jag orolig. Och angelägen om att göra vad jag kan för att vrida om problemformuleringen, så att den i mindre utsträckning handlar om justeringar i befintliga institutioner (som ofta bara kan diskuteras av sakkunniga personer inom respektive område) och mer om allas våra grundläggande behov.

Slutligen vill jag nämna kanadensiska tänkaren/konstnären Keri Smith som liksom Peter Gärdenfors är inne på en förändring av (det amerikanska) skolsystemet. Hon publicerade nyligen ett inlägg på sin blogg där hon skriver om det och tipsar alla som är inne på samma linje om boken Walking on Water av Derrick Jensen.

Tidigare i veckan lyssnade jag på P1:s serie Matens pris och blev väldigt illa berörd. Till exempel besökte reportrarna (i sändningen från den 14 mars) ett enormt växthus i Holland där man odlar de paprikor som säljs här på ICA eller Coop. Det framkom att de odlas med en fullständigt häpnadsväckande förbrukning av fossil energi. Och med konstgödsel. Och gifter. Och robotar. Och global uppvärmning som följd. Enda anledningen till att de klarar konkurrensen från bättre lämpade odlingsplatser är att de skattesubventioneras från EU.
   En sak som jag verkligen fäste mig vid i reportaget var den fråga som reportern Daniel Öhman ställer sig: “Är färska paprikor och tomater något som vi absolut måste äta året runt?” Svaret är ju nej. För vad kostar det egentligen? Jag har i alla fall inte råd med sådana paprikor.

Även Ekobanken skriver om “billig” mat inom citattecken i sin årsredovisning för 2009. Det gör mig jäkligt glad. Jag tror att citattecknen är en nyckel till den fokusförskjutning som behövs i det offentliga samtalet kring matpriser.

Om det är någonting som jag verkligen önskar mig så är det vetskapen om att mitt välstånd inte bygger på någon annans lidande. Jag vill att vi blir fler som ser att vår livsföring kostar. Och jag vill att vi ser att det inte bara är människor i andra länder, djur och miljö som betalar priset – utan också vi, i form av skuldkänslor eller avstängdhet. Jag vill inte ha några skuldkänslor. Och jag vill inte vara avstängd.
   Vad det handlar om, när allt kommer omkring, är att vi behöver nya kostnadskalkyler, där de ekonomiska utgifterna och inkomsterna bara är två kolumner bland flera.

Jag tror att vi kan lära oss. Jag tror att vi kan och behöver göra världen till en vänligare plats för att vi ska orka göra de där andra sakerna; för att ens känna att vi bryr oss tillräckligt mycket om världen för att vilja “rädda” den.
   Jag kommer att tänka på ett samtal som jag hade för ett par veckor sedan. En kvinna berättade om en väninnas son som var vuxen och bodde hemma och som satt uppe vid datorn hela nätterna och sov sig igenom dagarna. Hon tyckte att såna som han borde piskas ut på arbetsmarknaden, att han skulle skärpa sig. Jag sa att jag trodde han kanske tvärtom behövde motiveras, att han kanske behövde uppmuntran; skäl att vilja delta i världen. Det hade hon inte tänkt på. Och det är lätt hänt.

Nyss fick jag upp ögonen för en härlig site som heter We Are What We Do. Det är ett projekt som tror på Den Vanliga Människans förändringskapacitet. Sidan består av en mängd förslag på hur man med små medel kan göra världen bättre. Det som jag först fastnade för var denna rubrik: Make someone’s day. Där finns förslag som:
* Tacka
* Le och le tillbaka
* Ta dig tid att lyssna
* Skriv till någon som har inspirerat dig
* Ring IT-supporten bara för att fråga hur de har det

Det finns förstås många, många fler sätt att göra våra medmänniskors liv lättare att leva – jag blir sugen på att skriva om mer subtila men lika verkningsfulla vänligheter – men det här får vara en början.

Eftersom berättelser påverkar vår syn på omgivningen borde det finnas stora möjligheter att inspirera till nya sätt att knyta an till det offentliga rummet, till de platser där vi rör oss i vår vardag. Det är ju inget som hindrar en från att själv spela in guidningar/berättelser/ljudkompositioner som knyter an till en viss plats.

Det första jag tänker på är möjligheten att göra lyssnaren uppmärksam på detaljer som vanligen går oss förbi. Man kan tänka sig berättelser som presenterar nya sätt att göra en viss plats meningsfull, som väcker eller förflyttar lyssnarens uppmärksamhet. Huset rakt fram, tredje radens fönster, visst är gardinerna i fönstret längst till höger märkliga? Eller: Titta på trädet bredvid ICA, vid cykelstället, grenarna bildar bokstäver! Berättelsen kunde uppmana lyssnaren att känna på ytor, material, lukta, lyssna, ställa sig på en bänk och upptäcka att man då ser ovansidan på ett litet skjul. (Vad vet jag!)

En annan möjlighet är förstås den visionära. Med berättelsens hjälp finns ju också chans att låta lyssnaren måla upp en inre bild av Platsen som icke är. Hur vore det till exempel att placera lyssnaren på Möllevångstorget och be henne föreställa sig att det till större del bestod av planteringar, bänkar och konstinstallationer. Vid statyn finns en storbildskärm som visar människor på andra torg i världen. Du kan vinka till dem och de vinkar tillbaka. Och hur skulle det vara om man stängde av Ystadsgatan för biltrafik? Lyssna. Vad tyst det är.

Utopisk mp3-guidning. Vore det nåt?

Förra lördagen skrev Kajsa Ekis Ekman i DN om “Rebellerna – en historiebok om Ian Wachtmeister”, det är den sistnämndes memoarer. Får man tro recensionen är boken till stor del en “berlusconihumoristisk” exposé över olika spex som Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus har ägnat sig åt under sitt liv. Wachtmeister är tydligen personlig vän med George W Bush och när han betraktar de samhälleliga skeendena handlar det inte om strömningar eller om förskjutningar i strukturer, skriver Ekman, utom om enskilda människors agerande, ofta personer som Wacthmeister själv har direktkontakt med. “Allt är en fråga om ‘eminenta’ och ‘inte riktigt kloka’ personer”, skriver Ekman. “Jag får en känsla av att befinna mig på en bergstopp, där makthavarna är så nära och systemet så långt bort.”
   Där fastnade jag. Tillsammans med Wachtmeister och hans polare, högt uppe på bergstoppen. Jag såg deras yra gester, hur de berättar för varandra om ett nytt projekt i kategorin Rajtan-Tajtan eller om ett företag som de funderar på att okynnesköpa – jag kommer att tänka på en serieruta i DN för ett tag sen, far till son: “Pappa har så ont i huvudet. Vill du springa iväg och köpa ett apotek?” – de bekymmerlösa leendena, Ekman skriver: “‘Politik? Vi rafsar ihop ett parti bara, det är ingen konst! Rör om i grytan lite! Det krävs en driftig person med hårda nypor!’” Och det som orsakade min svindel var utsikten: Långt där nere står du och jag. Avståndet är så stort att man inte kan urskilja våra ansikten.

Den andra massmediala incidenten utgjordes av en intervju jag läste med skådespelaren John Cusak, huvudrollsinnehavaren i nya undergångsfilmen 2012. Orsaken till apokalypsen är i denna film tydligen inte miljöförstöring, men delar av intervjun handlar ändå om det. Cusack säger att han tror att planeten antagligen kommer att fortsätta existera, “men människorna kommer att dö ut av global uppvärmning eller kärnvapenkrig”. Tidigare skulle en film som 2012 ha betraktats som ren science fiction, men idag är det ett tänkbart scenario. Ändå tror inte Cusack på film som ett subversivt verktyg:
 - Jag tror varken människor i allmänhet eller filmskapare kan förändra något. Du kan göra vilka filmer som helst, försöka få folk att tänka eller underhålla dem när de är trötta på att tänka, men ska förändringar verkligen genomföras måste det ske på en politisk nivå.
   Okej, men nu pausar vi. Det här är ju en berättelse som har en motberättelse. Och för att komma in i motberättelsen räcker det med att ställa några frågor. Till exempel: Hur uppnår man förändring på politisk nivå? Och vad är politisk nivå? Och om jag inte tror att det finns någonting jag kan göra -

Det gör det ju. Har jag inte redan sagt att det mest effektiva som Makten kan göra för att hålla oss i schack, är att få oss att tro att vi är betydelselösa. Att det inte inte är någon idé. Och att vi inte ens syns från den höjd där de befinner sig.

Och så började jag klättra ner från den där höjden. Svindeln gav med sig. I dess ställe började upptäckarglädjen gro och den växte med den kraft som kommer när man för en stund lyckas se igenom de internaliserade väggarna av regler och självbegränsningar. Jag har ju två händer. Jag har ett huvud och ett hjärta.

I vilken utsträckning en film som 2012 kan göra göra världen till en bättre plats, ska jag låta vara osagt, men jag kan varken gå med på att människor i allmänhet står utan möjlighet att göra någonting eller att konsten gör det. Ett tecken på det är, för mig, det faktum att det i Helsingborg just nu pågår ett försök med “kultur utskrivet på recept”, detta enligt Region Skånes informationstidning Hälsa & Vård 2/2009. “Forskning visar att kulturen har en läkande kraft”, står det i notisen. Under försöksperioden kommer vissa patientgrupper kunna få “kulturrecept” på till exempel teaterbesök, körsång eller en målerikurs. Om kulturrecepten ger goda resultat kan försöket få spridning till andra delar av landet.

I Stockholm pågår just nu en festival med läkande egenskaper, nämligen Stockholms filmfestival. I lördagens DN Kultur kunde man läsa om dokumentärfilmen The cove som handlar om hur man slaktar delfiner i den japanska kuststaden Taiji och, i ett större perspektiv, om ett växande miljöproblem. I slutet av intervjun säger regissören Louis Psihoyos att det som behövs är folk som gör något, att det egentligen inte finns något energiproblem, det som saknas är uppfinnare. Lösningarna finns.
 - Filmens hoppfulla budskap är att en enda person kan göra skillnad och att ett gäng likasinnade kan förändra världen.

Så vad är det jag hör? Jag hör olika berättelser.
   Slutsatsen måste bli att jag inte kan välja vilja berättelser som tar sig in i mitt medvetande, men jag kan flytta mitt fokus. Jag kan välja vilka berättelser jag vill tro på. En sak förefaller ju så oerhört säker: Om vi inte gör någonting kommer ingenting att förändras. Och om vi vill ha en förändring kan vi bara chansa på att vi besitter tillräckligt av det som krävs. Och det enda sättet att få reda på om det räcker, är att försöka.

PS. Vad är en vanlig människa?

Det är de frågorna, kärnan. Och det är i de frågorna vi får lov att befinna oss.

Igår började jag skissa på en text om lek och med risk för att gå händelserna i förväg vill jag nu, på tal om de här frågorna – samtidens maktlösa vånda, revolutionens död – dela med mig av följande lilla utdrag om Tillfälliga Autonoma Zoner. En tillfällig autonom zon är enligt John Green och Andie Nordgren “en gerilla-operation som befriar ett område (en plats, en tidsrymd eller fantasin)” utan anspråk på varaktighet. De skriver: “Det handlar om att hacka verkligheten, om att alltid ha en hemlig plan, om att flyga under radarn.” Det här stycket fick mig på mycket gott humör:

När en TAZ ska skapas kan vi lägga undan sega debatter om hur samhället och revolutionen borde organiseras. Vi planerar inte för framtiden och evigheten, utan bara för vår nuvarande TAZ som kommer upplösas, förändras och explodera i en spektakulär död eller dyka under ytan obemärkt igen inom en snar framtid. En TAZ är inte bara en tillfällig frizon, det är också en övning inför kommande frizoner. Genom att tänka TAZ istället för revolution slipper vi försöka skapa något perfekt och kan istället kavla upp ärmarna och sätta igång direkt med det som skapar frihet för oss utifrån de fysiska och mentala platser vi är på idag.

Jag tänker mig att detta kan vara ett av alla tillfälliga (!) svar på frågorna om vad och hur.