Make Courageous Organizations! Not War

Tusentals människor har slagit läger i New York City’s finanskvarter. Platsen kallas Liberty Square eller Liberty Plaza. Rörelsen är inne på sin nionde dag. De säger: vi är massan, vi är 99 %, vi tolererar inte längre girigheten och korruptionen hos den styrande enda procenten. Det kallas #OCCUPYWALLSTREET och rörelsen har hämtat inspiration bland annat från egyptiska Tahirtorget och den den arabiska våren. De sänder live från lägret. Massmedia har ännu inte riktigt hakat på, så vitt jag har förstått.

Min favoritrapport såhär långt är videon Nobody Can Predict The Moment of Revolution som är högst upp i det här blogginlägget, Block By Block, City By City. Cirka 5 minuter in säger en person om Liberty Square att platsen inte ska uppfattas så mycket som en protest mot någonting som för något annat, som ett sätt att formulera något nytt. “It’s model for a new society.” En annan person pratar vikten av att nå varandra, trots väggarna vi sätter upp, så att vi kan prata om gemensamma problem och gemensamma förändringar.

Det jag hör, mest av allt, är ett om-berättande av vad det innebär att leva i USA. Ett starkt nej till de berättelser som privatiserar kollektiva problem och ett starkt ja till samarbete och samtal. #OCCUPYWALLSTREET är ett ickevåldsinitiativ och en övning i levande demokrati. Så ser det ut för mig i alla fall, på avstånd. Delar av det framstår som revolutionsromantiskt på ett sätt som oroar mig, men det är ju också precis som det ska vara, nämligen olika. Och ofullkomligt. Poängen är inte att komma överens utan att samtala.

Grejen med Betty Dodson, och Carlin Ross, är att allt är okej. Det är väl egentligen bara det jag vill säga och när jag har sagt det kan jag typ inte sluta prata för att jag vill dela den fröjd som jag känner, och lättnad (tårögd), trygghet och hopp; bubblande hopp. När jag är så himla sugen på framtiden. Youtube-videorna och blogg-texterna och Bettys konst och filmklippen från exempelvis bodysexgruppen och privatsessionerna är några saker som utgör D&R-världen och där är jag välkommen.

Det som är störst för mig när jag tänker på D&R är faktiskt inte allt jag lär mig om sex, och det i sig är fantastiskt, utan frispråkigheten, den yviga livsglädjen. Carlin strålar bredvid Betty. De fnittrar och kastar huvudet bakåt, det är så mycket skratt, de är där de vill vara. Och de är ocensurerade. Det gör det själva, på det sätt som de vill göra det. De säger hur det är. De säger hur deras fittor ser ut och fungerar. De säger var de placerar vibratorn. De säger vad de fantiserar om. Det är inga hemligheter. Och det är inte porr. Och det är inte friserat. Och det är roligt. Det är för glädjes skull. För nöjes, njutning. För att de lever.

Betty drömde fram det här. Hon drömde fram sitt arbete, samarbetet med Carlin och det sammanhang som de skapar genom sin site. I fyrtio år har hon hjälpt kvinnor att komma i kontakt med sina kroppar och sexualiteter, hon har levt sin dröm, hon säger: Gor for it. Hon säger: As you experimet with new things, one of them will take you to where you want to go. Hon säger: Ge dig själv 15-20 minuter med det nya, sen kan du gå tillbaka till old faithful om du vill. Kör hårt, vännen. Det är inte farligt. You’ll get there.

Och genom Bettys och Carlins frispråkighet får jag lättare att hitta min egen röst. Säga som det är. Jag kan se en väg dit, blir mer mig själv. Och jag sitter stadigare i min glädje, i min egen största stora icke-oro.

Carlin: Whenever we get hatemail on YouTube they always say two things: either we’re lesbian dykes or…
Betty & Carlin: …we’re whores.
Carlin: So either we want no dick or we like tons of dick. Right?
Betty: Well, I think what it really means is we’re doing whatever we want.
Carlin: Which is a good sign.
Betty: Well, it is to me. I mean, obviously.

(Klicka bilden för att komma till klippet. Och gör det. Det är så lyckligt.)

Hur hänger “självhjälp” ihop med viljan att förändra/rädda världen/politisk aktivism? Det är en fråga som har varit med mig ett tag.

Medan jag filar på mina svar kommer jag att tänka på en liten text som betydde mycket för mig när jag var strax över 20 och just hade börjat lyssna på Christina Aguileras album Stripped. Texten, som fanns i min amerikanska anarkistiska almanacka, bekräftade det som jag länge hade haft på känn: att den inre kampen ibland kräver mer mod än den utåtriktade traditionella aktivistkampen, och att den är lika viktig. Den sa också någonting om uppdelningen mellan den inre kampen och den yttre, att den kanske är ganska fiktiv. Jag hade erfarenheter som sa mig att systemkritiska grupper kunde fungera på samma själsdödande sätt som de system de kritiserade. Där fanns samma uteslutningsmekanismer och samma normtryck, jag kände ibland att mitt engagemang skedde på bekostnad av mitt välbefinnande. Jag upptäckte att Stripped-låtarna, framför allt Can’t hold us down, Beautiful, Soar, The voice within och Keep on singing my song, var till större hjälp för mig i mitt frigörelseprojekt än de vänster-/hbt-/feminist-aktivistiska sammanhangen som jag fram till dess hade befunnit mig i (jag skriver hbt för att det inte fanns så värst mycket q att tala om). Och själva den handlingen, att lyssna på en kommersiell skönhetsidealposter-person som Christina Aguilera, och finna en fristad där, var en betydelsefull normbrytarövning för mig. Det var inte “rätt”. Och jag kände känner att jag har lättare att stå bredvid mig själv när jag hör Christina Aguilera sjunga att jag kan gå rak i ryggen på min egen väg, även om jag går där helt själv, och att jag har min bästa vän med mig, och att jag får använda den röst jag har.

Almanackan-texten, skriven av det anarkistiska kollektivet Slingshot, går såhär (ledigt översatt):

“Revolutionen känns ibland omöjlig. Titta åt ett håll och nåt helt sjukt händer på ett annat. Ett möte annonseras på en cool flyer, du går dit och alla som är där är konstiga och verkar smartare än du. Senare, efter att ha sett en vacker solnedgång, cyklar du inåt stan för att kolla in en möjlig plats för en aktion, och på vägen springer du in i en nerknarkad kompis.
   Även när allt verkar hopplöst finns det saker inom räckhåll. Eftersom förtrycksapparaten är så komplex, finns det värdefulla insatser att göra på alla plan, i varje situation; i arbetet med relationen till dig själv, i arbetet med relationer till nära och kära, och i avvecklingen av förtryck inom de relationerna.
   Revolution är ett mindset, ett sätt att förhålla sig till världen. Den är mycket mer än resultatet av vårt arbete – Food Not Bombs, demonstrationer, hemliga aktioner, anarkistisk dagspress, spelningar, fanzine, temadagar, läsecirklar. Alla de här grejerna, tecken på politisk aktivism, sker regelbundet på helt o-revolutionära, destruktiva och tråkiga sätt. Det är jätteviktigt att de sker, men det är lika viktigt hur de sker, hur vi förhåller oss till och tar hand om de vi arbetar tillsammans med, inklusive oss själva.
   Revolution är inte en bunt prestationer utan en process. Vi kan inte bara joina svarta blocket i en demonstration, och bocka av “politiskt engagemang” på vår Att göra-lista. Vi behöver skapa arbetsformer och sammanhang som gör oss lyckliga i stället för utbrända. Kriget som vi utkämpar på utsidan har också en front i våra egna hjärtan. Ibland krävs det mer mod att utkämpa den inre kampen än att stå framför en rad kravallpoliser, att dra upp den inre förtrycksapparaten med rötterna, att lära oss förstå och möta våra egna behov, även när de går mot strömmen i förhållande till det energiska aktivistlivet. Att vila är subversivt.
   Vi kan inte få det avklarat eller bli färdiga, för revolutionen kommer aldrig att bli klar. Naturen, och därmed mänskligheten, och därmed systemet av stater och hierarkier, har alltid förändrats. Det har aldrig funnits något ursprungligt Edens lustgårds-aktigt stadium av radikal fullkomlighet, från vilket vi alla föll ner i den här avgrunden av hierarkier och förtryck, och som vi skulle kunna återupprätta en dag om vi bara startar tillräckligt många anarkistiska bokkaféer.
   Livet är en process av ökanden och minskanden, framväxt och vissnanden, och en dag kommer USA-imperiet att falla, precis som alla andra imperier som har kommit och gått. Vi här här nu och vi gör revolutionen nu. Vi behöver hantera förändringarna, använda sprickorna i statsapparaten medan de uppstår, åldras och faller sönder, och under tiden stärka våra egna liv och våra relationer i förhållande till hotet om utbrändhet och självdestruktivitet. När allt kommer omkring utgör våra relationer till andra människor stommen för en värld byggd på hopp, tillit och kärlek. De är vårt starkaste revolutionära verktyg.”

(Här också en påminnelse till mig själv om att skriva mer om revolutionen som en önskan som produceras av ett system centrerat kring våld, resultat-effektivitet och snabba puckar.)

På Slingshot-hemsidan, längst ner, finns texten från 2010 års almanacka och eftersom jag är på riktigt gråter jag när jag läser sista stycket. Jag ska försöka orka fortsätta tro på att det är vad världen behöver.

Framför allt två saker piggar upp mig när jag läser det här reportaget i Sydsvenskan, Designer gör kollektioner av utopier.

Det första är det som Julia Zajac säger om sitt märke (dfp), att det ska vara så naivt att det inte existerar något “det går inte” eller “jag kan inte”. När jag läser det tänker jag: Vad betydelsefullt det är att höra sådana formuleringar, att någon tänder den starka lampan, och drar upp volymen, så att jag ser och hör mer av världen, så att jag kan känna att mitt rörelseutrymme växer. Det ska finnas en sån extrempunkt på skalan, den ska finnas där så att jag kan sträcka ut mig ordentligt.

Just idag blir jag också väldigt berörd av tanken på att, som Julia Zajac säger, tvätta bort den allvarliga undertonen och göra något kaotiskt och expressivt av det. (Intressant att tänka på kaotiskt som en sorts motsats till allvarligt.) Jag påminns om konstens plats i mitt liv, om friheten att lägga samman saker och arrangera om dem, jag kommer att tänka på det hektiska, det syrerika gråtandet, på det breda och glidflygande skadeskjutna hoppet, och jag kommer plötsligt ihåg att konsten kan plantera blommor i förståelsen, att den kan måla på väggarna och låta saker falla ut och förvandlas, att den kan göra plats för vansinniga mönster, plumpar och explosioner, och plötsligt kommer jag att tänka på låten Tristan av Patrick Wolf. Och när jag lyssnar på den vaknar det här perspektivet, och jag får syn det som växer trots allt; det vildsinta och obändiga, det som kanske har ett namn eller inte har ett namn, och som oavsett lever och lever och lever.

Den som till äventyrs suktar efter världens antagligen enda almanacka med Internationella möjlighetsdagen utmärkt den 21 juni kan ta sig en titt på Illustrerad Almanacka för 2011. Jag och ett gäng andra illustratörer står för allsköns ögongodis, se hemsidan för fler bilder.