* På samma sätt som man kan göra paradoxer meningsfulla (jag har skrivit om det förut på tal om Wendy Brown) har jag fått för mig att det kan vara meningsfullt att gå omkring med frågor, att det kan vara ett tecken – inte på att något är fel – utan på att jag deltar aktivt i mitt liv, att jag är närvarande. En fråga som jag har kånkat omkring på länge är hur jag bäst delar upp min tid mellan de saker som jag vill göra. Är lite bättre än inget? Vad ger mig energi, var bör mitt fokus ligga, hur kan jag ge mig själv bättre förutsättningar?

* Jag har börjat läsa om icke-aggressiv dialog i boken Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (efter tips från Inger Edelfeldt via en text som jag läste i somras: Är det konstigt att man längtar?)

* Även Antony Hegarty pratar om vikten av den hoppfulla strategin, i en tid när apokalypsen tar plats på världens förstasidor. Och om att våga stanna kvar vid sin sorg för att kunna gå vidare.
   Ane Brun gjorde nyligen en mycket fin cover på Antonys Another world tillsammans med Benny Andersson.

* Och jag finner att jag återkommer till principerna non-violence, non-passiveness & non-cooperation. Är de den framkomliga vägen? Och hur kan de konkretiseras? Hur kan de bidra till det visionära tänkandet?

Malmö stad erbjuder gratis nerladdning av ljudfiler som berättar om specifika platser i staden. Mp3-guidning kan man kanske kalla det. Det finns också en guidad “ljuspromenad” som ska avlyssnas när det är mörkt ute. Det är bara att lägga filerna på sin mp3-spelare och gå ut. Gött, tänker jag. Och: Vilka andra möjligheter erbjuder det här konceptet?

Eftersom berättelser påverkar vår syn på omgivningen borde det finnas stora möjligheter att inspirera till nya sätt att knyta an till det offentliga rummet, till de platser där vi rör oss i vår vardag. Det är ju inget som hindrar en från att själv spela in guidningar/berättelser/ljudkompositioner som knyter an till en viss plats.

Det första jag tänker på är möjligheten att göra lyssnaren uppmärksam på detaljer som vanligen går oss förbi. Man kan tänka sig berättelser som presenterar nya sätt att göra en viss plats meningsfull, som väcker eller förflyttar lyssnarens uppmärksamhet. Huset rakt fram, tredje radens fönster, visst är gardinerna i fönstret längst till höger märkliga? Eller: Titta på trädet bredvid ICA, vid cykelstället, grenarna bildar bokstäver! Berättelsen kunde uppmana lyssnaren att känna på ytor, material, lukta, lyssna, ställa sig på en bänk och upptäcka att man då ser ovansidan på ett litet skjul. (Vad vet jag!)

En annan möjlighet är förstås den visionära. Med berättelsens hjälp finns ju också chans att låta lyssnaren måla upp en inre bild av Platsen som icke är. Hur vore det till exempel att placera lyssnaren på Möllevångstorget och be henne föreställa sig att det till större del bestod av planteringar, bänkar och konstinstallationer. Vid statyn finns en storbildskärm som visar människor på andra torg i världen. Du kan vinka till dem och de vinkar tillbaka. Och hur skulle det vara om man stängde av Ystadsgatan för biltrafik? Lyssna. Vad tyst det är.

Utopisk mp3-guidning. Vore det nåt?

En av de saker som jag tycker allra bäst om hos Utah Phillips är hans starka tro på berättelsens sprängkraft. En stor del av sitt liv reste han runt i USA och spred arbetarrörelsernas berättelser och sånger, han visste att de inte fanns med i skolornas historieböcker och att ingen institution skulle svara för att bevara dem i det kollektiva minnet. Det krävdes en insats. Eller krävdes och krävdes, förresten – krävs, i presens. Det vet vi ju, att det finns mängder av viktiga berättelser som har fallit i glömska och därmed inte längre utgör en del av det kollektiva minnet. Saker som vi borde veta med inte vet.
   Ibland känner jag fantomsmärtor på de platser där de här minnena borde finnas. Jag borde veta hur mina föregångare har arbetat, jag borde känna till hur de gick samman, firade, bildade koalitioner, tog sig upp på morgnarna, somnade på kvällarna, vad de önskade sig för framtiden, eller åtminstone vad de hette.

Något annat som jag gillar med Utah Phillips är hans osentimentala tonfall, hans humor och patos. Han vet att den kunskap som han förmedlar genom berättelserna är viktig. Viktig, men inte tillspetsad, eller partikulär. Han gör inte sina kamraters kamp till en Story Med Stråkar i Bakgrunden, det är inte fråga om ett romantiserade enskilda livsöden, inget Nervkittlande Drama Som Fladdrar Upp Ur Historiens Dimmor för att sedan singla ner igen, medan vi torkar tårarna och lämnar biografen. Utah Phillips vet att de här berättelserna är lika relevanta idag som de var för hundra år sedan, att de angår oss, att de bidrar till vår syn på nuet och framtiden, och att de inte slutar att göra det bara för att det har passerat ett antal år sedan Mother Jones organiserade demonstrationer mot barnarbete och vid 83 års ålder blev kallad Amerikas farligaste kvinna.

Klicka på playknappen för att höra protestsången Dump The Bosses (1:14 min). Jag har lagt till ytterligare några favoriter för den som är sugen på att fortsätta lyssna.

Utah Phillips föddes 1935 i Ohio, USA, och var bland annat verksam som folksångare, låtskrivare, poet, pacifist, anarkist och facklig företrädare. Han dog 2008. Ani DiFranco samarbetade med honom på två utmärkta skivor: Fellow Workers och The Past Didn’t Go Anywhere.