Häromveckan såg jag Cecilia Neant Falks nya film Your Mind is Bigger than All the Supermarkets in the World. Samtalet efteråt handlade till stor del om buddhistisk filosofi och praktik och vid ett tillfälle kom det upp en fråga om konflikten mellan politiskt aktivism och acceptans. Hur kan man både vilja förändra världen och samtidigt acceptera den?

Jag kom att tänka på Tara Brach, amerikansk buddhist och fredsaktivist, och hennes uppdelning mellan yttre och inre acceptans. I en dharmaföreläsning säger hon att det inte är fråga om att acceptera destruktiva handlingar; hon ger inte grönt ljus åt sådant som bryter ner och förstör. Det som kan accepteras är det här ögonblickets upplevelse, det som händer inom oss. Hon fortsätter såhär (i min översättning):

“Vissa dagar läser jag tidningen och känner hur jag drar mig samman till en plats full av ilska, beskyllningar och självgodhet.
   Det jag gör då är att jag lägger ner tidningen, slutar läsa, och ställer mig själv frågan: Vad är det som pågår i detta ögonblick? Så jag stannar upp. Och observerar. Och noterar ilska.
   Jag försöker vara kvar i den stunden, med ilskan, och rikta acceptans mot den. Jag släpper berättelsen, det som fick ilskan att blossa upp, och bara känner känslan i kroppen. Och när jag låter ilskan vara där den är, uppenbarar sig den underliggande känslan, nämligen rädsla. Jag är rädd att världen håller på att förstöras. Och om jag då tillåter rädslan att finnas i kroppen, om jag stannar vid den och låter den vara där den är, i strupen, i hjärtat, i magen, brukar även den ge vika och lämna rum åt en underliggande känsla, nämligen omsorg, att jag bryr mig om världen. Och när jag har landat i den känslan kan jag fortsätta läsa tidningen. Då tar jag in nyheterna jag från en annan plats. Jag svarar på det jag läser med omsorg i stället för med ilska och beskyllningar.
   Ghandi sa: Var den förändring som du vill se i världen. Det är inte förrän vi accepterar det här ögonblicket precis som det är, som vi är fria att förflytta oss in i nästa ögonblick med klarsyn och deltagande, empati och vänlighet. Annars går vi in i ögonblicket med ett slutet hjärta och fortsätter på det sättet att delta i de cykler av ilska, våld och hat som bryter ner världen.”

Jag skulle vilja kalla det här för hållbar aktivism. Hållbar aktivism är för mig ett engagemang som inte bryter ner mig; ett deltagande som jag kan upprätthålla på lång sikt. Det är inte en reaktion, inte ett otyglat vredesutbrott, inte en blind och fäktande förtvivlan.

Tara Brach skriver i en artikel med titeln Creating Peace by Letting Go of Blame om det mod som krävs för att släppa vanan att skuldbelägga sig själv och andra. Det handlar om djupt rotade mönster och det är läskigt att släppa taget om välbekanta referenspunkter. Men genom att släppa beskyllningarna kan vi lämna berättelsen om mig själv och andra, berättelsen om det goda självet och det dåliga självet, och i stället ta in den vidsträckta och ömma upplevelsen av att leva.
   Att skuldbelägga oss själva och andra skapar distans. Acceptans leder till närhet. Och den närheten, den känslan av omsorg, gör det möjligt att förändra oss själva och världen på djupet.

Man kan lyssna på Tara Brachs dharmaföreläsning här: Radical Acceptance.

“Har du inte råd med rättvisemärkt choklad så har du inte råd med choklad.” Det är en mening som har följt mig sedan jag läste Mattias Flisings inlägg på Dyrare mat, NU!. Tesen som han, och resten av bloggen/tankesmedjan/initiativet, driver är att det inte finns någon billig mat. Att köpa dåliga “billiga” varor handlar ytterst om att låta någon annan betala det som vi själva inte tycker oss ha råd med. Arbetarna betalar med brist på fackliga rättigheter, med odrägliga levnadsförhållanden, med sjukdomar och död på grund av gifter i produktionen; djuren betalar med sina liv; och produktionen kostar oss vår framtid – med klimatförändringar och nedsmutsning av naturen. Ju mer jag tänker på det desto mer sprängkraft får de här två citattecknen kring ordet “billig”. Finns “billigt”?
   Flising understryker i sin text att alla val inte kan vara medvetna, vi kan inte vara helt igenom konsekventa. Och jag tänker att det här handlar mindre om den enskilda “konsumentmakten” och mer om de stora systemen (Flising knyter också sitt inlägg till postkolonialismen). Det han vill åt är argumentationen. Det är inte försvarbart att lägga kostnaden på andra.

Tidigare i veckan lyssnade jag på P1:s serie Matens pris och blev väldigt illa berörd. Till exempel besökte reportrarna (i sändningen från den 14 mars) ett enormt växthus i Holland där man odlar de paprikor som säljs här på ICA eller Coop. Det framkom att de odlas med en fullständigt häpnadsväckande förbrukning av fossil energi. Och med konstgödsel. Och gifter. Och robotar. Och global uppvärmning som följd. Enda anledningen till att de klarar konkurrensen från bättre lämpade odlingsplatser är att de skattesubventioneras från EU.
   En sak som jag verkligen fäste mig vid i reportaget var den fråga som reportern Daniel Öhman ställer sig: “Är färska paprikor och tomater något som vi absolut måste äta året runt?” Svaret är ju nej. För vad kostar det egentligen? Jag har i alla fall inte råd med sådana paprikor.

Även Ekobanken skriver om “billig” mat inom citattecken i sin årsredovisning för 2009. Det gör mig jäkligt glad. Jag tror att citattecknen är en nyckel till den fokusförskjutning som behövs i det offentliga samtalet kring matpriser.

Om det är någonting som jag verkligen önskar mig så är det vetskapen om att mitt välstånd inte bygger på någon annans lidande. Jag vill att vi blir fler som ser att vår livsföring kostar. Och jag vill att vi ser att det inte bara är människor i andra länder, djur och miljö som betalar priset – utan också vi, i form av skuldkänslor eller avstängdhet. Jag vill inte ha några skuldkänslor. Och jag vill inte vara avstängd.
   Vad det handlar om, när allt kommer omkring, är att vi behöver nya kostnadskalkyler, där de ekonomiska utgifterna och inkomsterna bara är två kolumner bland flera.

* På samma sätt som man kan göra paradoxer meningsfulla (jag har skrivit om det förut på tal om Wendy Brown) har jag fått för mig att det kan vara meningsfullt att gå omkring med frågor, att det kan vara ett tecken – inte på att något är fel – utan på att jag deltar aktivt i mitt liv, att jag är närvarande. En fråga som jag har kånkat omkring på länge är hur jag bäst delar upp min tid mellan de saker som jag vill göra. Är lite bättre än inget? Vad ger mig energi, var bör mitt fokus ligga, hur kan jag ge mig själv bättre förutsättningar?

* Jag har börjat läsa om icke-aggressiv dialog i boken Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (efter tips från Inger Edelfeldt via en text som jag läste i somras: Är det konstigt att man längtar?)

* Även Antony Hegarty pratar om vikten av den hoppfulla strategin, i en tid när apokalypsen tar plats på världens förstasidor. Och om att våga stanna kvar vid sin sorg för att kunna gå vidare.
   Ane Brun gjorde nyligen en mycket fin cover på Antonys Another world tillsammans med Benny Andersson.

* Och jag finner att jag återkommer till principerna non-violence, non-passiveness & non-cooperation. Är de den framkomliga vägen? Och hur kan de konkretiseras? Hur kan de bidra till det visionära tänkandet?

Malmö stad erbjuder gratis nerladdning av ljudfiler som berättar om specifika platser i staden. Mp3-guidning kan man kanske kalla det. Det finns också en guidad “ljuspromenad” som ska avlyssnas när det är mörkt ute. Det är bara att lägga filerna på sin mp3-spelare och gå ut. Gött, tänker jag. Och: Vilka andra möjligheter erbjuder det här konceptet?

Eftersom berättelser påverkar vår syn på omgivningen borde det finnas stora möjligheter att inspirera till nya sätt att knyta an till det offentliga rummet, till de platser där vi rör oss i vår vardag. Det är ju inget som hindrar en från att själv spela in guidningar/berättelser/ljudkompositioner som knyter an till en viss plats.

Det första jag tänker på är möjligheten att göra lyssnaren uppmärksam på detaljer som vanligen går oss förbi. Man kan tänka sig berättelser som presenterar nya sätt att göra en viss plats meningsfull, som väcker eller förflyttar lyssnarens uppmärksamhet. Huset rakt fram, tredje radens fönster, visst är gardinerna i fönstret längst till höger märkliga? Eller: Titta på trädet bredvid ICA, vid cykelstället, grenarna bildar bokstäver! Berättelsen kunde uppmana lyssnaren att känna på ytor, material, lukta, lyssna, ställa sig på en bänk och upptäcka att man då ser ovansidan på ett litet skjul. (Vad vet jag!)

En annan möjlighet är förstås den visionära. Med berättelsens hjälp finns ju också chans att låta lyssnaren måla upp en inre bild av Platsen som icke är. Hur vore det till exempel att placera lyssnaren på Möllevångstorget och be henne föreställa sig att det till större del bestod av planteringar, bänkar och konstinstallationer. Vid statyn finns en storbildskärm som visar människor på andra torg i världen. Du kan vinka till dem och de vinkar tillbaka. Och hur skulle det vara om man stängde av Ystadsgatan för biltrafik? Lyssna. Vad tyst det är.

Utopisk mp3-guidning. Vore det nåt?

En av de saker som jag tycker allra bäst om hos Utah Phillips är hans starka tro på berättelsens sprängkraft. En stor del av sitt liv reste han runt i USA och spred arbetarrörelsernas berättelser och sånger, han visste att de inte fanns med i skolornas historieböcker och att ingen institution skulle svara för att bevara dem i det kollektiva minnet. Det krävdes en insats. Eller krävdes och krävdes, förresten – krävs, i presens. Det vet vi ju, att det finns mängder av viktiga berättelser som har fallit i glömska och därmed inte längre utgör en del av det kollektiva minnet. Saker som vi borde veta med inte vet.
   Ibland känner jag fantomsmärtor på de platser där de här minnena borde finnas. Jag borde veta hur mina föregångare har arbetat, jag borde känna till hur de gick samman, firade, bildade koalitioner, tog sig upp på morgnarna, somnade på kvällarna, vad de önskade sig för framtiden, eller åtminstone vad de hette.

Något annat som jag gillar med Utah Phillips är hans osentimentala tonfall, hans humor och patos. Han vet att den kunskap som han förmedlar genom berättelserna är viktig. Viktig, men inte tillspetsad, eller partikulär. Han gör inte sina kamraters kamp till en Story Med Stråkar i Bakgrunden, det är inte fråga om ett romantiserade enskilda livsöden, inget Nervkittlande Drama Som Fladdrar Upp Ur Historiens Dimmor för att sedan singla ner igen, medan vi torkar tårarna och lämnar biografen. Utah Phillips vet att de här berättelserna är lika relevanta idag som de var för hundra år sedan, att de angår oss, att de bidrar till vår syn på nuet och framtiden, och att de inte slutar att göra det bara för att det har passerat ett antal år sedan Mother Jones organiserade demonstrationer mot barnarbete och vid 83 års ålder blev kallad Amerikas farligaste kvinna.

Klicka på playknappen för att höra protestsången Dump The Bosses (1:14 min). Jag har lagt till ytterligare några favoriter för den som är sugen på att fortsätta lyssna.

Utah Phillips föddes 1935 i Ohio, USA, och var bland annat verksam som folksångare, låtskrivare, poet, pacifist, anarkist och facklig företrädare. Han dog 2008. Ani DiFranco samarbetade med honom på två utmärkta skivor: Fellow Workers och The Past Didn’t Go Anywhere.