We want freedom. We want joy.
We want connection.
We want clarity. We want a light heart. We want openness.
We want to be interested in life. We wanna be vital.

We don’t wanna be judging, and frustrated, and angry, and critical, and blaming, and comparing and competitive.

So we have to practice what we wanna be. If we practice being critical, how can we be free? We want to do our practice the way we’re wanting to be. Kind. Patient. Interested. Accepting. Realistic.

For me, if I can tune into the attitude that’s in my body, to whether I’m tilted forward, or I’m like “Oh, no!”, fighting against something, if there’s struggling going on, I’m not mimicing freedom. I’m mimicing more frustration. Whatever we do, we are getting better at it. Everything we do, every moment of any attitude, we are cultivating that, we’re practicing. Everything we do is practice. So what are you practicing?

Heather Martin: Trusting Yourself

Framför allt två saker piggar upp mig när jag läser det här reportaget i Sydsvenskan, Designer gör kollektioner av utopier.

Det första är det som Julia Zajac säger om sitt märke (dfp), att det ska vara så naivt att det inte existerar något “det går inte” eller “jag kan inte”. När jag läser det tänker jag: Vad betydelsefullt det är att höra sådana formuleringar, att någon tänder den starka lampan, och drar upp volymen, så att jag ser och hör mer av världen, så att jag kan känna att mitt rörelseutrymme växer. Det ska finnas en sån extrempunkt på skalan, den ska finnas där så att jag kan sträcka ut mig ordentligt.

Just idag blir jag också väldigt berörd av tanken på att, som Julia Zajac säger, tvätta bort den allvarliga undertonen och göra något kaotiskt och expressivt av det. (Intressant att tänka på kaotiskt som en sorts motsats till allvarligt.) Jag påminns om konstens plats i mitt liv, om friheten att lägga samman saker och arrangera om dem, jag kommer att tänka på det hektiska, det syrerika gråtandet, på det breda och glidflygande skadeskjutna hoppet, och jag kommer plötsligt ihåg att konsten kan plantera blommor i förståelsen, att den kan måla på väggarna och låta saker falla ut och förvandlas, att den kan göra plats för vansinniga mönster, plumpar och explosioner, och plötsligt kommer jag att tänka på låten Tristan av Patrick Wolf. Och när jag lyssnar på den vaknar det här perspektivet, och jag får syn det som växer trots allt; det vildsinta och obändiga, det som kanske har ett namn eller inte har ett namn, och som oavsett lever och lever och lever.

Häromveckan såg jag Cecilia Neant Falks nya film Your Mind is Bigger than All the Supermarkets in the World. Samtalet efteråt handlade till stor del om buddhistisk filosofi och praktik och vid ett tillfälle kom det upp en fråga om konflikten mellan politiskt aktivism och acceptans. Hur kan man både vilja förändra världen och samtidigt acceptera den?

Jag kom att tänka på Tara Brach, amerikansk buddhist och fredsaktivist, och hennes uppdelning mellan yttre och inre acceptans. I en dharmaföreläsning säger hon att det inte är fråga om att acceptera destruktiva handlingar; hon ger inte grönt ljus åt sådant som bryter ner och förstör. Det som kan accepteras är det här ögonblickets upplevelse, det som händer inom oss. Hon fortsätter såhär (i min översättning):

“Vissa dagar läser jag tidningen och känner hur jag drar mig samman till en plats full av ilska, beskyllningar och självgodhet.
   Det jag gör då är att jag lägger ner tidningen, slutar läsa, och ställer mig själv frågan: Vad är det som pågår i detta ögonblick? Så jag stannar upp. Och observerar. Och noterar ilska.
   Jag försöker vara kvar i den stunden, med ilskan, och rikta acceptans mot den. Jag släpper berättelsen, det som fick ilskan att blossa upp, och bara känner känslan i kroppen. Och när jag låter ilskan vara där den är, uppenbarar sig den underliggande känslan, nämligen rädsla. Jag är rädd att världen håller på att förstöras. Och om jag då tillåter rädslan att finnas i kroppen, om jag stannar vid den och låter den vara där den är, i strupen, i hjärtat, i magen, brukar även den ge vika och lämna rum åt en underliggande känsla, nämligen omsorg, att jag bryr mig om världen. Och när jag har landat i den känslan kan jag fortsätta läsa tidningen. Då tar jag in nyheterna jag från en annan plats. Jag svarar på det jag läser med omsorg i stället för med ilska och beskyllningar.
   Ghandi sa: Var den förändring som du vill se i världen. Det är inte förrän vi accepterar det här ögonblicket precis som det är, som vi är fria att förflytta oss in i nästa ögonblick med klarsyn och deltagande, empati och vänlighet. Annars går vi in i ögonblicket med ett slutet hjärta och fortsätter på det sättet att delta i de cykler av ilska, våld och hat som bryter ner världen.”

Jag skulle vilja kalla det här för hållbar aktivism. Hållbar aktivism är för mig ett engagemang som inte bryter ner mig; ett deltagande som jag kan upprätthålla på lång sikt. Det är inte en reaktion, inte ett otyglat vredesutbrott, inte en blind och fäktande förtvivlan.

Tara Brach skriver i en artikel med titeln Creating Peace by Letting Go of Blame om det mod som krävs för att släppa vanan att skuldbelägga sig själv och andra. Det handlar om djupt rotade mönster och det är läskigt att släppa taget om välbekanta referenspunkter. Men genom att släppa beskyllningarna kan vi lämna berättelsen om mig själv och andra, berättelsen om det goda självet och det dåliga självet, och i stället ta in den vidsträckta och ömma upplevelsen av att leva.
   Att skuldbelägga oss själva och andra skapar distans. Acceptans leder till närhet. Och den närheten, den känslan av omsorg, gör det möjligt att förändra oss själva och världen på djupet.

Man kan lyssna på Tara Brachs dharmaföreläsning här: Radical Acceptance.

“Har du inte råd med rättvisemärkt choklad så har du inte råd med choklad.” Det är en mening som har följt mig sedan jag läste Mattias Flisings inlägg på Dyrare mat, NU!. Tesen som han, och resten av bloggen/tankesmedjan/initiativet, driver är att det inte finns någon billig mat. Att köpa dåliga “billiga” varor handlar ytterst om att låta någon annan betala det som vi själva inte tycker oss ha råd med. Arbetarna betalar med brist på fackliga rättigheter, med odrägliga levnadsförhållanden, med sjukdomar och död på grund av gifter i produktionen; djuren betalar med sina liv; och produktionen kostar oss vår framtid – med klimatförändringar och nedsmutsning av naturen. Ju mer jag tänker på det desto mer sprängkraft får de här två citattecknen kring ordet “billig”. Finns “billigt”?
   Flising understryker i sin text att alla val inte kan vara medvetna, vi kan inte vara helt igenom konsekventa. Och jag tänker att det här handlar mindre om den enskilda “konsumentmakten” och mer om de stora systemen (Flising knyter också sitt inlägg till postkolonialismen). Det han vill åt är argumentationen. Det är inte försvarbart att lägga kostnaden på andra.

Tidigare i veckan lyssnade jag på P1:s serie Matens pris och blev väldigt illa berörd. Till exempel besökte reportrarna (i sändningen från den 14 mars) ett enormt växthus i Holland där man odlar de paprikor som säljs här på ICA eller Coop. Det framkom att de odlas med en fullständigt häpnadsväckande förbrukning av fossil energi. Och med konstgödsel. Och gifter. Och robotar. Och global uppvärmning som följd. Enda anledningen till att de klarar konkurrensen från bättre lämpade odlingsplatser är att de skattesubventioneras från EU.
   En sak som jag verkligen fäste mig vid i reportaget var den fråga som reportern Daniel Öhman ställer sig: “Är färska paprikor och tomater något som vi absolut måste äta året runt?” Svaret är ju nej. För vad kostar det egentligen? Jag har i alla fall inte råd med sådana paprikor.

Även Ekobanken skriver om “billig” mat inom citattecken i sin årsredovisning för 2009. Det gör mig jäkligt glad. Jag tror att citattecknen är en nyckel till den fokusförskjutning som behövs i det offentliga samtalet kring matpriser.

Om det är någonting som jag verkligen önskar mig så är det vetskapen om att mitt välstånd inte bygger på någon annans lidande. Jag vill att vi blir fler som ser att vår livsföring kostar. Och jag vill att vi ser att det inte bara är människor i andra länder, djur och miljö som betalar priset – utan också vi, i form av skuldkänslor eller avstängdhet. Jag vill inte ha några skuldkänslor. Och jag vill inte vara avstängd.
   Vad det handlar om, när allt kommer omkring, är att vi behöver nya kostnadskalkyler, där de ekonomiska utgifterna och inkomsterna bara är två kolumner bland flera.

* På samma sätt som man kan göra paradoxer meningsfulla (jag har skrivit om det förut på tal om Wendy Brown) har jag fått för mig att det kan vara meningsfullt att gå omkring med frågor, att det kan vara ett tecken – inte på att något är fel – utan på att jag deltar aktivt i mitt liv, att jag är närvarande. En fråga som jag har kånkat omkring på länge är hur jag bäst delar upp min tid mellan de saker som jag vill göra. Är lite bättre än inget? Vad ger mig energi, var bör mitt fokus ligga, hur kan jag ge mig själv bättre förutsättningar?

* Jag har börjat läsa om icke-aggressiv dialog i boken Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (efter tips från Inger Edelfeldt via en text som jag läste i somras: Är det konstigt att man längtar?)

* Även Antony Hegarty pratar om vikten av den hoppfulla strategin, i en tid när apokalypsen tar plats på världens förstasidor. Och om att våga stanna kvar vid sin sorg för att kunna gå vidare.
   Ane Brun gjorde nyligen en mycket fin cover på Antonys Another world tillsammans med Benny Andersson.

* Och jag finner att jag återkommer till principerna non-violence, non-passiveness & non-cooperation. Är de den framkomliga vägen? Och hur kan de konkretiseras? Hur kan de bidra till det visionära tänkandet?