Läser i Sydsvenskan om dokumentären Konsten att vara människa. Den hade premiär i Johanneskyrkan (!) i Malmö i torsdags och går i kväll på SVT2 kl 20 (med flera reprisdatum). Såhär skriver Andreas Ekström i Sydsvenskans kulturdel:

“Konsten att vara människa behandlar samtidens rakaste och viktigaste frågor. Vi får det materiellt bättre, men mår sämre. Många, i alla fall. Varför det? Ska man göra något åt det? Och hur? Vad händer när vi blir sjuka? Vad händer när viljan försvinner? Varför ska man arbeta? Vad sker i en människa, en parkeringsvakt, som får hat och hot inbyggt i sin arbetsbeskrivning? Vad händer när en älskad pappa och make dör? …
   Jag förstår inte alla sambanden, men det spelar ingen som helst roll. Sveriges Television i kväll. Se, och formulera din protest.”

Mest av allt som en påminnelse till mig själv, men även ett tips till andra: Den här boken verkar så hejdundrande viktig: “Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”, utgiven på Karneval förlag. Ulrika Kärnborg skriver om den i dagens DN. Boken är skriven av två välrenommerade forskare i epidemiologi och kärnbudskapet är att “alla mår bättre av jämlikhet”.

Några rader som jag särskilt fäste mig vid:
“Under en period på 40 år ökade amerikanarnas oro konstant. Vid slutet av 80-talet kände det genomsnittliga barnet i USA större oro än de som var psykiatriska patienter på 50-talet.”

Jag kommer att tänka på Michael Moores film Bowling for Columbine och dess resonemang kring den eskalerande rädslan i samhället (som han förstås knyter till kapitalistiska intressen).

Recensionen slutar på ett sätt som får mig att tro att det kan finnas visst visionärt sprängstoff i den här boken. Kärnborg säger att hon hoppas att så många politiker som möjligt ska läsa den. “Budskapet om att det går att vända den negativa spiral som våra moderna samhällen befinner sig i är helt enkelt för hoppfullt för att de ska ha råd att missa det.”

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det för mig, att en av mina största önskningar är:

Det handlar om vikten av att ge rum åt den lilla stora tanken: “Det kan också vara såhär.”

I gårdagens DN pratar filmmakaren Terry Gilliam om sin nya film “The imaginarium of doctor Parnassus” och det är en riktigt fin intervju. Det som gjorde mig gladast var hans tankegångar kring vikten av det fria berättandet, den aktiverade fantasin. Massmedias berättelser tycks vara till för att skrämma oss, säger Gilliam. Själv vill han åstadkomma det motsatta. Jag tänker: Motsatsen till att skrämmas måste väl vara uppmuntran, ingjutandet av mod. Och att det, i sin tur, känns som en av de viktigaste medmänskliga uppgifterna.
– I filmen är Djävulens modell att skrämmas, säger Gilliam, som medierna gör nu och som regeringarna gärna hjälper till med därför att ju räddare vi är, desto mer benägna blir vi att vara försiktiga och sitta lugnt. Men Parnassus låter människor föreställa sig saker och ryckas med av fantasierna.

Och det här gäller ju faktiskt alla gestaltningar som inte går mainstreams ärenden. De behövs för att motverka den farliga strömlinjeformningen; upphäva tyngden av passiviserande berättelser. Och det kan alla vi som ägnar åt oss de konstnärliga verksamheterna komma ihåg när vi tvivlar på våra projekt. Att de behövs för pluraliteten. Och det ska till en sjudundrande mängd berättelser om flickors uppväxt (till exempel) för att de ens komma i närheten av en jämvikt med de (nyliberala, patriarkala, heterosexistiska) berättelser som dominerar vår omgivning. Så det vi håller på med är ganska långt ifrån överflödigt.

“Min instinkt säger mig
att mitt huvud
är ett organ
att gräva med”

Henry David Thoreau, ur Walden s 124 (Natur & Kultur, 2006).
Raderna förekommer också väldigt fint i filmen Man tänker sitt.

Nyligen fann jag själv mig stående på Ian Wachtmeisters bergstopp med svindel. Och med en jämngrå infektion dessutom, simmig och bedövande, närmast orsakad av yttrandet att vanliga människor inte kan göra någonting för att förändra världen. Och inte konsten heller.

Förra lördagen skrev Kajsa Ekis Ekman i DN om “Rebellerna – en historiebok om Ian Wachtmeister”, det är den sistnämndes memoarer. Får man tro recensionen är boken till stor del en “berlusconihumoristisk” exposé över olika spex som Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus har ägnat sig åt under sitt liv. Wachtmeister är tydligen personlig vän med George W Bush och när han betraktar de samhälleliga skeendena handlar det inte om strömningar eller om förskjutningar i strukturer, skriver Ekman, utom om enskilda människors agerande, ofta personer som Wacthmeister själv har direktkontakt med. “Allt är en fråga om ‘eminenta’ och ‘inte riktigt kloka’ personer”, skriver Ekman. “Jag får en känsla av att befinna mig på en bergstopp, där makthavarna är så nära och systemet så långt bort.”
   Där fastnade jag. Tillsammans med Wachtmeister och hans polare, högt uppe på bergstoppen. Jag såg deras yra gester, hur de berättar för varandra om ett nytt projekt i kategorin Rajtan-Tajtan eller om ett företag som de funderar på att okynnesköpa – jag kommer att tänka på en serieruta i DN för ett tag sen, far till son: “Pappa har så ont i huvudet. Vill du springa iväg och köpa ett apotek?” – de bekymmerlösa leendena, Ekman skriver: “‘Politik? Vi rafsar ihop ett parti bara, det är ingen konst! Rör om i grytan lite! Det krävs en driftig person med hårda nypor!’” Och det som orsakade min svindel var utsikten: Långt där nere står du och jag. Avståndet är så stort att man inte kan urskilja våra ansikten.

Den andra massmediala incidenten utgjordes av en intervju jag läste med skådespelaren John Cusak, huvudrollsinnehavaren i nya undergångsfilmen 2012. Orsaken till apokalypsen är i denna film tydligen inte miljöförstöring, men delar av intervjun handlar ändå om det. Cusack säger att han tror att planeten antagligen kommer att fortsätta existera, “men människorna kommer att dö ut av global uppvärmning eller kärnvapenkrig”. Tidigare skulle en film som 2012 ha betraktats som ren science fiction, men idag är det ett tänkbart scenario. Ändå tror inte Cusack på film som ett subversivt verktyg:
 - Jag tror varken människor i allmänhet eller filmskapare kan förändra något. Du kan göra vilka filmer som helst, försöka få folk att tänka eller underhålla dem när de är trötta på att tänka, men ska förändringar verkligen genomföras måste det ske på en politisk nivå.
   Okej, men nu pausar vi. Det här är ju en berättelse som har en motberättelse. Och för att komma in i motberättelsen räcker det med att ställa några frågor. Till exempel: Hur uppnår man förändring på politisk nivå? Och vad är politisk nivå? Och om jag inte tror att det finns någonting jag kan göra -

Det gör det ju. Har jag inte redan sagt att det mest effektiva som Makten kan göra för att hålla oss i schack, är att få oss att tro att vi är betydelselösa. Att det inte inte är någon idé. Och att vi inte ens syns från den höjd där de befinner sig.

Och så började jag klättra ner från den där höjden. Svindeln gav med sig. I dess ställe började upptäckarglädjen gro och den växte med den kraft som kommer när man för en stund lyckas se igenom de internaliserade väggarna av regler och självbegränsningar. Jag har ju två händer. Jag har ett huvud och ett hjärta.

I vilken utsträckning en film som 2012 kan göra göra världen till en bättre plats, ska jag låta vara osagt, men jag kan varken gå med på att människor i allmänhet står utan möjlighet att göra någonting eller att konsten gör det. Ett tecken på det är, för mig, det faktum att det i Helsingborg just nu pågår ett försök med “kultur utskrivet på recept”, detta enligt Region Skånes informationstidning Hälsa & Vård 2/2009. “Forskning visar att kulturen har en läkande kraft”, står det i notisen. Under försöksperioden kommer vissa patientgrupper kunna få “kulturrecept” på till exempel teaterbesök, körsång eller en målerikurs. Om kulturrecepten ger goda resultat kan försöket få spridning till andra delar av landet.

I Stockholm pågår just nu en festival med läkande egenskaper, nämligen Stockholms filmfestival. I lördagens DN Kultur kunde man läsa om dokumentärfilmen The cove som handlar om hur man slaktar delfiner i den japanska kuststaden Taiji och, i ett större perspektiv, om ett växande miljöproblem. I slutet av intervjun säger regissören Louis Psihoyos att det som behövs är folk som gör något, att det egentligen inte finns något energiproblem, det som saknas är uppfinnare. Lösningarna finns.
 - Filmens hoppfulla budskap är att en enda person kan göra skillnad och att ett gäng likasinnade kan förändra världen.

Så vad är det jag hör? Jag hör olika berättelser.
   Slutsatsen måste bli att jag inte kan välja vilja berättelser som tar sig in i mitt medvetande, men jag kan flytta mitt fokus. Jag kan välja vilka berättelser jag vill tro på. En sak förefaller ju så oerhört säker: Om vi inte gör någonting kommer ingenting att förändras. Och om vi vill ha en förändring kan vi bara chansa på att vi besitter tillräckligt av det som krävs. Och det enda sättet att få reda på om det räcker, är att försöka.

PS. Vad är en vanlig människa?