Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det för mig, att en av mina största önskningar är:

Det handlar om vikten av att ge rum åt den lilla stora tanken: “Det kan också vara såhär.”
I gårdagens DN pratar filmmakaren Terry Gilliam om sin nya film “The imaginarium of doctor Parnassus” och det är en riktigt fin intervju. Det som gjorde mig gladast var hans tankegångar kring vikten av det fria berättandet, den aktiverade fantasin. Massmedias berättelser tycks vara till för att skrämma oss, säger Gilliam. Själv vill han åstadkomma det motsatta. Jag tänker: Motsatsen till att skrämmas måste väl vara uppmuntran, ingjutandet av mod. Och att det, i sin tur, känns som en av de viktigaste medmänskliga uppgifterna.
– I filmen är Djävulens modell att skrämmas, säger Gilliam, som medierna gör nu och som regeringarna gärna hjälper till med därför att ju räddare vi är, desto mer benägna blir vi att vara försiktiga och sitta lugnt. Men Parnassus låter människor föreställa sig saker och ryckas med av fantasierna.
Och det här gäller ju faktiskt alla gestaltningar som inte går mainstreams ärenden. De behövs för att motverka den farliga strömlinjeformningen; upphäva tyngden av passiviserande berättelser. Och det kan alla vi som ägnar åt oss de konstnärliga verksamheterna komma ihåg när vi tvivlar på våra projekt. Att de behövs för pluraliteten. Och det ska till en sjudundrande mängd berättelser om flickors uppväxt (till exempel) för att de ens komma i närheten av en jämvikt med de (nyliberala, patriarkala, heterosexistiska) berättelser som dominerar vår omgivning. Så det vi håller på med är ganska långt ifrån överflödigt.