“Har du inte råd med rättvisemärkt choklad så har du inte råd med choklad.” Det är en mening som har följt mig sedan jag läste Mattias Flisings inlägg på Dyrare mat, NU!. Tesen som han, och resten av bloggen/tankesmedjan/initiativet, driver är att det inte finns någon billig mat. Att köpa dåliga “billiga” varor handlar ytterst om att låta någon annan betala det som vi själva inte tycker oss ha råd med. Arbetarna betalar med brist på fackliga rättigheter, med odrägliga levnadsförhållanden, med sjukdomar och död på grund av gifter i produktionen; djuren betalar med sina liv; och produktionen kostar oss vår framtid – med klimatförändringar och nedsmutsning av naturen. Ju mer jag tänker på det desto mer sprängkraft får de här två citattecknen kring ordet “billig”. Finns “billigt”?
   Flising understryker i sin text att alla val inte kan vara medvetna, vi kan inte vara helt igenom konsekventa. Och jag tänker att det här handlar mindre om den enskilda “konsumentmakten” och mer om de stora systemen (Flising knyter också sitt inlägg till postkolonialismen). Det han vill åt är argumentationen. Det är inte försvarbart att lägga kostnaden på andra.

Tidigare i veckan lyssnade jag på P1:s serie Matens pris och blev väldigt illa berörd. Till exempel besökte reportrarna (i sändningen från den 14 mars) ett enormt växthus i Holland där man odlar de paprikor som säljs här på ICA eller Coop. Det framkom att de odlas med en fullständigt häpnadsväckande förbrukning av fossil energi. Och med konstgödsel. Och gifter. Och robotar. Och global uppvärmning som följd. Enda anledningen till att de klarar konkurrensen från bättre lämpade odlingsplatser är att de skattesubventioneras från EU.
   En sak som jag verkligen fäste mig vid i reportaget var den fråga som reportern Daniel Öhman ställer sig: “Är färska paprikor och tomater något som vi absolut måste äta året runt?” Svaret är ju nej. För vad kostar det egentligen? Jag har i alla fall inte råd med sådana paprikor.

Även Ekobanken skriver om “billig” mat inom citattecken i sin årsredovisning för 2009. Det gör mig jäkligt glad. Jag tror att citattecknen är en nyckel till den fokusförskjutning som behövs i det offentliga samtalet kring matpriser.

Om det är någonting som jag verkligen önskar mig så är det vetskapen om att mitt välstånd inte bygger på någon annans lidande. Jag vill att vi blir fler som ser att vår livsföring kostar. Och jag vill att vi ser att det inte bara är människor i andra länder, djur och miljö som betalar priset – utan också vi, i form av skuldkänslor eller avstängdhet. Jag vill inte ha några skuldkänslor. Och jag vill inte vara avstängd.
   Vad det handlar om, när allt kommer omkring, är att vi behöver nya kostnadskalkyler, där de ekonomiska utgifterna och inkomsterna bara är två kolumner bland flera.

När jag var 20 var jag arg. Vass och attackerande. Jag stod i mitten av ett feministiskt och vänsterpolitiskt uppvaknande och jag vevade förtvivlat med nävarna i alla riktningar. Det språk som jag hade lärt mig att använda för de erfarenheter som jag gjorde med mina nya glasögon var indränkt i bedömningar, krav, jämförelser, våld och en sugande känsla av underläge och otillräcklighet. Ju längre tid som gick desto starkare blev känslan av att ilskan var ohållbar i längden, den hotade med utbrändhet. De alternativ som jag kunde se var uppgiven, blasé eller försonad. Jag ville inte bli något av det.

Läsningen av Nonviolent communication av Marshall B. Rosenberg har fått mig att tänka en hel del på det språk som användes i min feminist- och vänsteraktivistomgivning, nämligen det krigsmetaforiska kampspråket. Det handlade hela tiden om att bekämpa, krossa och göra motstånd. Ilskan ansågs vara den energi som behövs för att föra rörelsen framåt, det var den som skulle göra oss engagerade och locka nya människor till fronten. Krigsmetaforen fronten.

Jag älskar att Rosenberg erkänner den tvekan som jag har känt, och fortfarande ibland spontant känner, inför ickevålds-principen. Han säger: Grupper som ofta har upplevt förtryck och diskriminering känner sig oroliga över förhållningssätt som ser deras ilska som en oönskad egenskap som ska motarbetas. Vi har så ofta blivit uppmanade att tygla upprördheten, att lugna ner oss och godta sakernas ordning. Men om vi är riktigt arga, skriver Rosenberg, behöver vi kraftfullare sätt att uttrycka oss på än våld. NVC innebär nämligen inte att vi struntar i ilskan – och verkligen inte heller att vi godtar ett oacceptabelt sakernas tillstånd – utan om att uttrycka ilskans innersta kärna, nämligen behovet inunder (s 167).

Som jag förstår det är ilskan, som känsla, till för att göra oss uppmärksamma på att vi befinner oss i en situation där våra behov är akut otillfredsställda. Ilskan kan vara en väckarklocka, ett larm. Och när vi känner av det larmet, kan vi välja mellan att rikta energin mot andra människor och viljan att straffa dem eller att använda den till att uttrycka och tillgodose våra behov. Rosenberg är övertygad om att det senare valet är mest effektivt om vi vill uppnå förändring. Inte minst för att det håller kommunikationsvägarna öppna; ilska låser nästan alltid positionerna. Han föreslår att vi ersätter uttrycket “Jag är arg, för att de…” med “Jag är arg, för att jag behöver…” (s 170).

För mig låter det här som hållbar aktivism; som ett sätt att delta och känna politiskt engagemang utan att riskera den utbrändhet som ilskan hotar med. Det är ju som det buddhistiska talesättet säger: Ilska är att plocka upp en glödande kolbit för att kasta på någon annan. Det vill säga: Vår avsikt är att skada den andra personen, men vi skadar oss själva först.

Alternativet, att undersöka vad som finns under ilskan, förefaller mycket mer konstruktivt. Om jag kan se att det under den larmande känslan finns ett otillfredsställt behov, blir det lättare att gå direkt till de känslorna och ge dem den uppmärksamhet som de behöver. Här är sorgen. Här är rädslan. Här är den förtvivlan jag känner när jag läser att den psykiska ohälsan bland Sveriges gymnasieungdomar har tredubblades sedan 1988. Om jag kan gå direkt till de känslorna och bemöta dem med empati, undviker jag att mitt hjärta drar ihop sig och stängs; att jag släpper kontakten med mina behov och andras.

Jag vill inte att mina behov ska skymmas av den inlärda reaktionen att straffa och hämnas. Jag säger: Jag är förtvivlad över hur världen ser ut därför att jag behöver rättvisa, jämlikhet, skönhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande, harmoni med naturen och meningsfull sysselsättning. Jag kämpar inte i huvudsak mot de personer, företag och institutioner som står i vägen för detta, utan för de saker som jag är absolut övertygad om att vi alla behöver.

Jag tänker högt. Jag tänker att jag vill undersöka hur det kommer sig att jag har fastnat vid principer om icke-våld i mitt kunskapande kring det visionära tänkandet. Vad ledde mig hit? Hur hör fälten ihop?

Några punkter:

- Den våldsamma revolutionen framstår som en tankefigur hämtad ur det system som jag vill bli av med; som reproducerar det system som jag vill bli av med. Om jag längtar efter en helomvändning – det som brukar betecknas revolution – får jag söka efter det våldsammas motsats, det som vänder våldet ryggen.

- Journalisten Maria-Pia Boëthius har skrivit flera böcker om “världens minst bevakade supermakt”, massmedia, och om hur denna nästan självlevande organism regisserar Berättelsen Om Livet så att kamp om dominans och våld förefaller “naturligt”. I Mediatan (Leopard förlag, 2007) skriver hon: “Det är jag, det är vi i medievärlden som har i uppgift att inseminera varje embryo till samtal med våld och rekrytera två motstående sidor, för att försäkra oss om långa, lönsamma motsättningar med möjligheter till uppvigling och för att förhindra att vissa samtal någonsin uppstår eller leder någonstans” (s 106). Det finns alltså ett kapitalistiskt intresse i att upprätthålla språkvåldet. Det finns vissa skäl undra om inte Våldet är en konstruktion.
   Tillsammans med Maria Lindhgren resonerar Boëthius också kring hur myten om ondskan ställer sig i vägen för människors möjligheter att tänka visionärt, för våra möjligheter att uppfatta varandra som medresenärer och allierade (APM: Anti-patriarkalt manifest, Ordfront 2004).
   Så vilka är motberättelserna? Motspråket? Förspråket? Jag undersöker.

- Hur kan jag tala om det visionära, om min längtan efter En Annan Värld, utan att falla in i de uppkörda hjulspåren, motsättningarna, det drastiska språket; härskarteknikerna? Jag vill inte se på min framtid genom de glasögonen. Jag letar efter ett tonläge. Jag letar efter en annan farkost.

- Och inte minst det här som Gandhi sa: Be the change you want to see in the world.

Vad är det vi behöver?

Om vi vill känna större samhörighet och mindre rädsla är det den frågan vi bör ställa oss.

Så uppfattar jag kärnpunkten i den bok som jag håller på och läser just nu, Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (Friare Liv konsult, 2003). Den handlar om hur man med hjälp av vissa principer kan lära sig att se bortom det som sägs i en specifik situation och lyssna efter vilka behov som uttrycks. Jag önskar att boken hade varit bättre korrläst och översatt, eftersom bristerna gör det svårare att koncentrera sig på innehållet, men trots det känns den redan smått oumbärlig. Rosenberg är konkret och pedagogisk. Det finns till och med övningar efter varje avsnitt – “Ringa in de alternativ där talaren tar ansvar för sina egna känslor och uttrycker ett behov” – och det gör mig upprymd att få möjlighet att omedelbart använda den kunskap som jag har fått i läsningen. Och jag blir glad över att det erkänner hur svårt det kan vara att känna igen ett behov.
   Boken är också full av gestaltande exempel:

Jag ombads medla i konflikten mellan några jordägare och gästarbetare i södra Kalifornien. Motsättningarna hade blivit alltmer fientliga och våldsamma. Jag började mötet med att ställa två frågor: “Vad är det var och en av er behöver?” och “Vad vill ni be er motpart om, när det gäller detta?” “Problemet är att dom där är rasister!” skrek en arbetare. “Problemet är att dom där inte respekterar lag och ordning!” skrek en jordägare ännu högre. Precis som ofta är fallet, var båda de här grupperna duktigare på att analysera de fel de upplevde hos andra, än att tydligt uttrycka sina egna behov (s 75).

Är inte detta, slog det mig mitt i läsningen, ett sätt att uttrycka just det som jag har formulerat som en utgånsgpunkt för Möjlighetsdagen? Nämligen vikten av att fokusera det som vi jobbar för, med andra ord: det vi behöver, i stället för det som vi jobbar emot, med andra ord: det som är fel.

“Om och om igen har jag gjort den erfarenheten,” skriver Rosenberg, “att från det ögonblick när människor börjar uttrycka vad de behöver, i stället för att berätta vad som är fel med de andra, ökar chanserna betydligt för att de ska komma fram till hur allas behov ska kunna tillgodoses” (s 76).

Man skulle kunna säga: När vi koncentrerar oss på våra behov och önskningar är det lättare för oss att mötas. Rosenberg skriver: “Jag tror att vi upplever människor som mindre hotfulla om vi uppfattar vad de behöver, i stället för vad de tycker om oss.” Tanken svindlar när jag föreställer mig ett samtal (bara det, inte en debatt!) mellan olika politiska partier som fokuserar behov och önskningar i stället för personangrepp, bedömningar och analyser av vad de andra gör för fel.

Och är det inte mer raka vägen? Det finns ju ett behov under alla ilskna utbrott, under varje cynisk utläggning och uppgiven suck.
   För att nu inte tala om att det läcker energi. För den här frågan ställer ju alldeles nya, underbara krav på vår uppmärksamhet och koncentration. Vad är det vi behöver?

Mest av allt som en påminnelse till mig själv, men även ett tips till andra: Den här boken verkar så hejdundrande viktig: “Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”, utgiven på Karneval förlag. Ulrika Kärnborg skriver om den i dagens DN. Boken är skriven av två välrenommerade forskare i epidemiologi och kärnbudskapet är att “alla mår bättre av jämlikhet”.

Några rader som jag särskilt fäste mig vid:
“Under en period på 40 år ökade amerikanarnas oro konstant. Vid slutet av 80-talet kände det genomsnittliga barnet i USA större oro än de som var psykiatriska patienter på 50-talet.”

Jag kommer att tänka på Michael Moores film Bowling for Columbine och dess resonemang kring den eskalerande rädslan i samhället (som han förstås knyter till kapitalistiska intressen).

Recensionen slutar på ett sätt som får mig att tro att det kan finnas visst visionärt sprängstoff i den här boken. Kärnborg säger att hon hoppas att så många politiker som möjligt ska läsa den. “Budskapet om att det går att vända den negativa spiral som våra moderna samhällen befinner sig i är helt enkelt för hoppfullt för att de ska ha råd att missa det.”