We want freedom. We want joy.
We want connection.
We want clarity. We want a light heart. We want openness.
We want to be interested in life. We wanna be vital.

We don’t wanna be judging, and frustrated, and angry, and critical, and blaming, and comparing and competitive.

So we have to practice what we wanna be. If we practice being critical, how can we be free? We want to do our practice the way we’re wanting to be. Kind. Patient. Interested. Accepting. Realistic.

For me, if I can tune into the attitude that’s in my body, to whether I’m tilted forward, or I’m like “Oh, no!”, fighting against something, if there’s struggling going on, I’m not mimicing freedom. I’m mimicing more frustration. Whatever we do, we are getting better at it. Everything we do, every moment of any attitude, we are cultivating that, we’re practicing. Everything we do is practice. So what are you practicing?

Heather Martin: Trusting Yourself

Ett av de svar som snabbast dyker upp för mig handlar om organisation, det vill säga tanken att många människor tillsammans kan få saker att hända. Och då verkar det viktigt att ställa frågan om vad är det som gör att grupper får saker att hända? Vad är det som gör att grupper fungerar? Vad ligger till grund för framgångsrika allianser och koalitioner? Det måste ju handla om personerna som utgör grupper och hur de relaterar till varandra och till uppgiften. Därifrån är därför steget kort till frågan om hur jag fungerar jag tillsammans med andra. Hur gör jag för att kunna bidra med mitt bästa till en grupp? Ett aktivt intresse för det egna är bästa grunden för fungerande organisationer, det är var jag tror. Intresse för frågor som till exempel: Hur rör sig min kapacitets gränser? Vad är “mina grejer” och vad är andras? Vilken dynamik får mina bästa sidor att blomma? Hur jag hanterar jag hopp och motgångar? Vad uppskattar jag mest med att arbeta i grupp? Vilka svårigheter brukar dyka upp för mig när jag engagerar mig tillsammans med andra? Vad är jag rädd för? Intresset för de här frågorna gör oss bättre rustade för att bidra med stabilitet till alla sorters gemenskaper.

Stabiliteten för mig in på mitt andra svar. Det handlar om långsiktighet. Givet att det kommer att ta tid att uppnå den förändring som jag och en hel del andra drömmer om behövs förmågan att hålla ut. Förändringsarbetet behöver ske på ett sätt som stärker oss både nu och på sikt, ett sätt som håller, och jag är väldigt intresserad av vad som håller. Om ilska är motivationen, är det en motivation som håller på lång sikt? Om platsen där vi “håller ut” är obehaglig att vara på, hur länge kommer vi att kunna stanna där? Vad behöver jag för att kunna hålla liv i mitt engagemang över tid? När jag var yngre kunde jag se hur min okontrollerade politiska ilska och förtvivlan gjorde mig utmattad och emotionellt brännskadad och jag kunde inte se några alternativ och alternativ var helt nödvändiga. Jag ville inte ge upp. Och det har jag inte gjort. Det finns alternativ.

Mitt tredje svar är en variant på frasen Det personliga är politiskt, eller: Det vi gör förändrar världen. Det vill säga: Jag ser ingen meningsbärande skillnad mellan mig själv och den så kallade stora världen. Jag vet inte riktigt vad den stora världen är? Vad är skillnaden mellan, å ena sidan, min relation till mig själv; mina känslor; hur jag förhåller mig till andra människor: nära relationer, arbetskamrater eller personer som jag träffar när jag handlar saker – och å andra sidan: den stora världen. Den kan jag inte förstå på något annat sätt än att den består av andra människor som har relationer till sig själva och till sina arbetskamrater och till personer som de träffar när de handlar saker, som tar beslut och som har ansvar. Vad är den stora världen utöver andra människor som känner oro, ilska, missmod, likgiltighet, lust och glädje, utöver andra människor som också behöver trygghet och mänsklig kontakt, till exempel, och som tar mer och mindre välgrundade beslut i försöken att tillgodose sina behov?
   Jag vet inte vad “systemet” är. Jag vet inte om jag tror att det finns något annat att förändra än hur vi relaterar till oss själva, till våra medmänniskor och till vår fysiska omvärld. Det blir med andra ord inte rimligt, eller ens egentligen begripligt, att börja “där ute”. Från det här perspektivet finns det inte något “där ute”. Alltså börjar det hos mig, med mig, i mig, varje gång, i alla situationer. Med ens är det viktigaste politiska förändringsarbetet att lära mig att känna igen mina känslor och att ge mig själv empatisk närvaro, att se vad jag behöver och veta att jag kan be om det jag önskar mig, att stanna med det som känns, och ta ansvar för det, att välja att stanna upp i stället för att attackera någon som har gjort eller sagt något som har stimulerat, men inte orsakat, mina känslor. När jag gör de här sakerna bidrar jag till en fredligare värld. Om vi alla utvecklade de här färdigheterna, och tillsammans övade oss på dem, i stället för att öva oss på att klandra och attackera, skulle inte det leda till fred på jorden? Det tror jag. (Betty Dodson tror att rättmätig respekt för klitoris leder till fred på jorden, det är en alternativ och i någon utsträckning besläktad teori.) Jag är med och arbetar för fred på jorden när jag intresserar mig för hur jag tar hand om mig själv och mina känslor och behov.

Mest koncist formulerat handlar den här frågan kanske om kartor. I boken The Ethical Slut (2009) rekommenderar Dossie Easton och Janet W. Hardy alla som vill göra svåra saker att undersöka sig själva. “Self-examination, in our opinion, is always a good idea”, skriver de (sid 62) och fortsätter: “When you are journeying without a map, having a clear picture of your internal landscape becomes essential”. Ickenormativa relationsformer, som den här boken handlar om, är ett äventyr på okänd mark, det finns inga regler och förebilderna är få och det enda sättet är att hitta på under resans gång. Och så är det ju med allt som är nytt, otestat; på experimentstadiet, och sprunget ur våra drömmar om en skönare, roligare och rättvisare värld. Nåja. Egentligen reser vi ju alla alltid utan karta: inget liv har gjorts förut. Så den mest koncisa formuleringen skulle väl egentligen vara att det är alltid är en bra idé att ha koll på sitt inre landskap punkt.

Självkännedom är en gåva som vi ger oss själva och resten av världen.

Det som är störst för mig när jag tänker på D&R är faktiskt inte allt jag lär mig om sex, och det i sig är fantastiskt, utan frispråkigheten, den yviga livsglädjen. Carlin strålar bredvid Betty. De fnittrar och kastar huvudet bakåt, det är så mycket skratt, de är där de vill vara. Och de är ocensurerade. Det gör det själva, på det sätt som de vill göra det. De säger hur det är. De säger hur deras fittor ser ut och fungerar. De säger var de placerar vibratorn. De säger vad de fantiserar om. Det är inga hemligheter. Och det är inte porr. Och det är inte friserat. Och det är roligt. Det är för glädjes skull. För nöjes, njutning. För att de lever.

Betty drömde fram det här. Hon drömde fram sitt arbete, samarbetet med Carlin och det sammanhang som de skapar genom sin site. I fyrtio år har hon hjälpt kvinnor att komma i kontakt med sina kroppar och sexualiteter, hon har levt sin dröm, hon säger: Gor for it. Hon säger: As you experimet with new things, one of them will take you to where you want to go. Hon säger: Ge dig själv 15-20 minuter med det nya, sen kan du gå tillbaka till old faithful om du vill. Kör hårt, vännen. Det är inte farligt. You’ll get there.

Och genom Bettys och Carlins frispråkighet får jag lättare att hitta min egen röst. Säga som det är. Jag kan se en väg dit, blir mer mig själv. Och jag sitter stadigare i min glädje, i min egen största stora icke-oro.

Carlin: Whenever we get hatemail on YouTube they always say two things: either we’re lesbian dykes or…
Betty & Carlin: …we’re whores.
Carlin: So either we want no dick or we like tons of dick. Right?
Betty: Well, I think what it really means is we’re doing whatever we want.
Carlin: Which is a good sign.
Betty: Well, it is to me. I mean, obviously.

(Klicka bilden för att komma till klippet. Och gör det. Det är så lyckligt.)

Medan jag filar på mina svar kommer jag att tänka på en liten text som betydde mycket för mig när jag var strax över 20 och just hade börjat lyssna på Christina Aguileras album Stripped. Texten, som fanns i min amerikanska anarkistiska almanacka, bekräftade det som jag länge hade haft på känn: att den inre kampen ibland kräver mer mod än den utåtriktade traditionella aktivistkampen, och att den är lika viktig. Den sa också någonting om uppdelningen mellan den inre kampen och den yttre, att den kanske är ganska fiktiv. Jag hade erfarenheter som sa mig att systemkritiska grupper kunde fungera på samma själsdödande sätt som de system de kritiserade. Där fanns samma uteslutningsmekanismer och samma normtryck, jag kände ibland att mitt engagemang skedde på bekostnad av mitt välbefinnande. Jag upptäckte att Stripped-låtarna, framför allt Can’t hold us down, Beautiful, Soar, The voice within och Keep on singing my song, var till större hjälp för mig i mitt frigörelseprojekt än de vänster-/hbt-/feminist-aktivistiska sammanhangen som jag fram till dess hade befunnit mig i (jag skriver hbt för att det inte fanns så värst mycket q att tala om). Och själva den handlingen, att lyssna på en kommersiell skönhetsidealposter-person som Christina Aguilera, och finna en fristad där, var en betydelsefull normbrytarövning för mig. Det var inte “rätt”. Och jag kände känner att jag har lättare att stå bredvid mig själv när jag hör Christina Aguilera sjunga att jag kan gå rak i ryggen på min egen väg, även om jag går där helt själv, och att jag har min bästa vän med mig, och att jag får använda den röst jag har.

Almanackan-texten, skriven av det anarkistiska kollektivet Slingshot, går såhär (ledigt översatt):

“Revolutionen känns ibland omöjlig. Titta åt ett håll och nåt helt sjukt händer på ett annat. Ett möte annonseras på en cool flyer, du går dit och alla som är där är konstiga och verkar smartare än du. Senare, efter att ha sett en vacker solnedgång, cyklar du inåt stan för att kolla in en möjlig plats för en aktion, och på vägen springer du in i en nerknarkad kompis.
   Även när allt verkar hopplöst finns det saker inom räckhåll. Eftersom förtrycksapparaten är så komplex, finns det värdefulla insatser att göra på alla plan, i varje situation; i arbetet med relationen till dig själv, i arbetet med relationer till nära och kära, och i avvecklingen av förtryck inom de relationerna.
   Revolution är ett mindset, ett sätt att förhålla sig till världen. Den är mycket mer än resultatet av vårt arbete – Food Not Bombs, demonstrationer, hemliga aktioner, anarkistisk dagspress, spelningar, fanzine, temadagar, läsecirklar. Alla de här grejerna, tecken på politisk aktivism, sker regelbundet på helt o-revolutionära, destruktiva och tråkiga sätt. Det är jätteviktigt att de sker, men det är lika viktigt hur de sker, hur vi förhåller oss till och tar hand om de vi arbetar tillsammans med, inklusive oss själva.
   Revolution är inte en bunt prestationer utan en process. Vi kan inte bara joina svarta blocket i en demonstration, och bocka av “politiskt engagemang” på vår Att göra-lista. Vi behöver skapa arbetsformer och sammanhang som gör oss lyckliga i stället för utbrända. Kriget som vi utkämpar på utsidan har också en front i våra egna hjärtan. Ibland krävs det mer mod att utkämpa den inre kampen än att stå framför en rad kravallpoliser, att dra upp den inre förtrycksapparaten med rötterna, att lära oss förstå och möta våra egna behov, även när de går mot strömmen i förhållande till det energiska aktivistlivet. Att vila är subversivt.
   Vi kan inte få det avklarat eller bli färdiga, för revolutionen kommer aldrig att bli klar. Naturen, och därmed mänskligheten, och därmed systemet av stater och hierarkier, har alltid förändrats. Det har aldrig funnits något ursprungligt Edens lustgårds-aktigt stadium av radikal fullkomlighet, från vilket vi alla föll ner i den här avgrunden av hierarkier och förtryck, och som vi skulle kunna återupprätta en dag om vi bara startar tillräckligt många anarkistiska bokkaféer.
   Livet är en process av ökanden och minskanden, framväxt och vissnanden, och en dag kommer USA-imperiet att falla, precis som alla andra imperier som har kommit och gått. Vi här här nu och vi gör revolutionen nu. Vi behöver hantera förändringarna, använda sprickorna i statsapparaten medan de uppstår, åldras och faller sönder, och under tiden stärka våra egna liv och våra relationer i förhållande till hotet om utbrändhet och självdestruktivitet. När allt kommer omkring utgör våra relationer till andra människor stommen för en värld byggd på hopp, tillit och kärlek. De är vårt starkaste revolutionära verktyg.”

(Här också en påminnelse till mig själv om att skriva mer om revolutionen som en önskan som produceras av ett system centrerat kring våld, resultat-effektivitet och snabba puckar.)

På Slingshot-hemsidan, längst ner, finns texten från 2010 års almanacka och eftersom jag är på riktigt gråter jag när jag läser sista stycket. Jag ska försöka orka fortsätta tro på att det är vad världen behöver.

Anteckningar från en föreläsning med rubriken Att lära genom att göra. Jag tänker på hur kunskap och färdigheter hör ihop med misslyckanden och misstag. Jag tror till och med att jag drömde om det i natt. Någonting med ett “schemalagt” utrymme för att misslyckas (“Och nu kommer vi till punkten där det hela havererar”), under vänlig, tålmodig uppsikt. Jag minns en tacksamhetskänsla.

“Det häftigaste med att dyka upp i en sån här farkost är att folk blir helt vimmelkantiga”, berättar konstnären Callie Curry (som också kallas Swoon). “De bara stirrar på en och utbrister: Vad är ni för nåt?!”

Svaret på den frågan verkar vara, till exempel: en idé, ett konstnärskollektiv, och ett antal hejdlösa flottar, tillverkade och bebodda av ca 25 personer under namnet Miss Rockaway Armada. Från 2006 och ungefär 4 år framåt byggde Callie Curry och hennes vänner flottar som sjösattes och tog sig fram på Mississippifloden, på Hudsonfloden och i Adriatiska havet. Det berättar hon om i sin TEDxBrooklyn-föreläsning (via gatukonst.se).

“En sak som jag har kommit fram till under de här åren”, säger Callie Curry om flottprojektet, “är att om du kan göra något som folk aldrig hade kunnat föreställa sig, på en plats där de aldrig hade väntat sig att få se något liknande, så öppnar sig något i dem. De börjar plötsligt tänka att det händer många betydligt märkvärdigare saker i den här världen än de hade trott. Och den där tanken, den där platsen i oss där vi kan föreställa oss möjligheternas oändlighet, för mig är den platsen förändringens utgångspunkt. För mig är det en plats där jag kan tro att de olyckliga sluten är möjliga att undvika, det är en plats där jag kan föreställa mig något annat, där jag kan ladda om och försöka på nytt, med nya vägar, nya lösningar.”

Callie Curry pratar om orimligheter (improbabilities) som förändringens startpunkt. Och för min del tror jag att orimligheter är en energikälla. Det bör ha med nyfikenhet att göra. Det är svårt för mig att känna mig trött och missmodig och samtidigt nyfiken. Jag tror att det som händer när jag ser något som verkar orimligt, eller hör talas om det, eller är med om det, är att det slår hål på tanken att orimligt=omöjligt.

På samma tema vill jag nämna filmen Piren. I Malmös hamn fanns ett tag ett vardagsrum under en pir. Snickaren Erik Vestman och fotografen Nils-Petter Löfstedt skapade rummet i en hålighet som de hade hittat, de grävde bort grus och tång, målade väggarna vita och la in parkettgolv. Dokumentärfilmen Piren handlar det arbetet, och om invigningsfesten då de överlämnade rummet till allmänheten och vädret. Filmen finns att se på SVT Play fram t o m den 15 februari. Jag gillar inledningen. Erik Vestman säger: “Det var nåt som hände med mig när jag kröp in där första gången. Det var så tydligt. Allt går att förändra. Allt kan bli poesi.”

Och jag tror att poesi, i det här sammanhanget, betyder extraordinärt, orimligt och en plats där nyfikenheten sätter fart.

(Bilden ovan är hämtad från Paul’s Rides, som verkar vara en blogg tillhörande en av deltagarna i Miss Rockaway Armada.)

Mike Reynold bygger hus som producerar sin egen el, som försörjer sig självt på vatten och värme och som tillåter tillräckligt med odlingsmöjligheter för att hålla de som bor där mätta. Och han gör det med hjälp av lera och vatten, gamla bildäck och bortslängda flaskor.

Det här är hans definition av frihet: Att kunna vakna på morgonen, utan någon hyra att betala, utan elräkning, utan vatten- och värmeräkning, utan att behöva gå till affären. ”Du stiger upp på morgonen och äger ditt liv. Du kan göra precis vad du vill när du inte behöver göra någonting för att försörja dig.” Vad säger ni om det!

I trettio år har Mike Reynolds experimenterat med olika sätt att bygga bostadshus, han kallar dem för Earthships, och om det handlar filmen Garbage Warrior. Och så handlar den ganska mycket om misstag.

Garbage Warrior hjälper mig att förstå mer om hur jag vill relatera till misstag. Det vill säga: Inte som nödvändigt slagg som jag måste stå ut med, inte som något att skämmas över, utan som den enda vägen, den eftersträvansvärda vägen. Mike Reynolds pratar om möjligheten att göra misstag som ett slags frihet, och som vägen till ny kunskap. Vi kommer inte vidare trots att vi gör misstag, eller trots att vi måste göra justeringar, utan för att vi justerar, för att vi testar oss fram. Det finns inga färdiga handböcker eller regler för sådant som inte har gjorts förut och därför måste vi experimentera och därför kommer att det att hända en massa oväntade, inte särskilt perfekta och fantastiska saker. När vi testar oss fram lär vi oss att vissa kombinationer eller omständigheter inte fungerar i förhållande till det vi vill göra och då justerar vi och testar igen.

Och det är därför, tänker jag, som idéer föds ur andra idéer. Först efter att vi har testat något kan vi utvärdera det, och förstärka det som fungerar och ändra på det som inte gör det och upptäcka nya saker. Ingenting händer utan att vi först sätter igång någonting, vad som helst, så att vi hamnar i processen orsak och verkan. Och inom den processen bygger vi vidare, undersöker, klantar oss, sover på saken, flyttar på en grej och ser vad som händer. När vi stöter på någonting som inte fungerar tar vi reda på mer om det och hittar nya lösningar. Vi kommer inte att lära oss nya saker om vi gör som vi alltid har gjort.

Den här filmen har också lärt mig mer om att bostadshus ser likadana ut (i jämförelse med varandra och över tid), inte för att det inte finns andra sätt att konstruera dem, utan för att det saknas visioner – och för att man inte får bygga hur som helst. I filmen lägger Mike Reynolds fram ett lagförslag som ger honom rätt att experimentera inom särskilda testområden. “Det är extremt förslag. Att låta medborgarna ta ett steg utanför lagen i 5 eller 10 år. Men det är utanför lagen som den nya kunskapen finns. Och jag säger: Nu går vi och skaffar oss den kunskapen!” Det finns testområden för vapen och för bilar och för flygplan, varför inte för hus?

“Jag kan se jorden stråla av välmående, bara utifrån vad folk gör med den. Jag ser framför mig en jord som sjunger, som gör musik, i stället för skit som flyter längs med floderna och farliga kemikalier i luften och så vidare. Jag har alltid tänkt att om man gör någonting gott för människor, så kommer de att hitta en, de kommer att haka på”, säger Mike Reynolds i filmen. Jag rekommenderar den till alla som vill bli inspirerade till att göra saker:
- Garbage Warrior på Voddler. (Gratis!)

Lite andra relaterade grejer:
- Mer om de supersnygga mosaikflaskväggarna: Bottle wall
- På svenska finns det hus som kallas Jordskepp (även solskepp)
- Fönsterfarmar (Att odla ordentligt med mat hemma i köksfönstret)
- Ett annat jättesnyggt miljövänligt hus: A Low Impact Woodland Home

Senare på dagen fylldes Möllevångstorget av människor som ville protestera mot valresultatet. Demonstrationen hade dragits ihop så snabbt att det varken fanns tillstånd eller högtalarsystem och folk gick upp på den lilla scenen (Arbetes söner) och höll spontana, korta tal i megafonen. Någon sa: “Det sägs att extremhögern är på frammarsch, men det är vi också!” Så kändes det! Så många människor, så mycket förändringsvilja. Och jag tänkte mycket på vikten av att samlas, av att ha en plats att hämta energi ifrån, och vad det betyder att se varandra, att vi är många, och på frammarsch.

Och nu vill jag säga någonting om Möllevången. Det här blir mitt korta, spontana tal till en stadsdel som gör mig till en kreativare och tryggare person; som gör mig mer förväntansfull och mer möjlighetstänkande, än jag hade varit om jag till exempel hade bott kvar i Stockholm.

I veckan som gick fick Malmö en ny stad i staden. På ödetomten vid Folkets park – där PEAB planerar att bygga dyra bostadsrätter – har det genomförts ett politiskt konstprojekt som heter Stad Solidar. Alla som har velat har kunnat engagera sig; människor har byggt kojor och mindre hus, gjort planteringar, anlagt en lekplats, målat, dekorerat, skyltat, umgåtts och samarbetat. Jag har inte deltagit i det konkreta arbetet, och ändå har Stad Solidar betytt väldigt mycket för mig. Bland alla saker som projektet har lett till – till exempel en större allmänmedvetenhet om gentrifieringen och dess effekter – har det fått mig att tänka på vad Möllan betyder för mig.

Möllan är för mig en frizon. Här finns möjligheter att skapa och hålla igång de viktiga sociala och politiska rörelser som vår tid behöver. Det finns ett DIY-patos och en kunskap som gör att saker händer.

Idag blev jag glad när jag läste det här, på Stad Soldiar-bloggen, som så väl beskriver något av det som gör Möllan till, ja, jag känner så, Sveriges bästa stadsdel:

”[V]em tror Peab skapar den här speciella charmen, livet, rörelsen, och myllret av människor som de lockar med i sin reklam? Vem håller nattöppet på Bagdad? Vem plockar glas på Babel både på julafton och under ramadan? Vem köper kaffe och bacontoast på Simpan varje dag? Vem är det som plockat sprutor i sandlådorna, tagit initsiativet till Möllevångsskolan, pimpat julgran på torget, skapat karnevalståg och haft viktiga möten på Glassfabriken i alla år? Och vem har hela tiden ackompanjerat detta med underbara toner, medryckande rytmer och sinnrika texter? Jasså, det kan de inte svara på? Men det kan vi! Ska inte vi kunna bo kvar här nu? Ska vi göra ett område dugligt, tryggt, charmigt och trevligt för att sedan maka på oss för en överklass som bara bidrar till högre priser, fula hus, segregering, osolidariska värderingar, uteslutning och en icke hållbar livsstil? Det är inte det vi byggt Möllan av. Det är inte det vi vill bygga vår värld av.
…
Möllan har i många sammanhang, vid flera tillfällen lyfts fram som ett område som går mot strömmen och lever sitt eget liv. Låt oss fortsätta att göra det och låt oss hamna på kartan som stadsdelen som stoppade gentrifieringen oxå!”

Möllan gör det möjligt för mig att tro på samarbete, visioner och kreativt förändringsarbete. Och det är ju det som behövs nu.