Jag tänker högt. Jag tänker att jag vill undersöka hur det kommer sig att jag har fastnat vid principer om icke-våld i mitt kunskapande kring det visionära tänkandet. Vad ledde mig hit? Hur hör fälten ihop?

Några punkter:

- Den våldsamma revolutionen framstår som en tankefigur hämtad ur det system som jag vill bli av med; som reproducerar det system som jag vill bli av med. Om jag längtar efter en helomvändning – det som brukar betecknas revolution – får jag söka efter det våldsammas motsats, det som vänder våldet ryggen.

- Journalisten Maria-Pia Boëthius har skrivit flera böcker om “världens minst bevakade supermakt”, massmedia, och om hur denna nästan självlevande organism regisserar Berättelsen Om Livet så att kamp om dominans och våld förefaller “naturligt”. I Mediatan (Leopard förlag, 2007) skriver hon: “Det är jag, det är vi i medievärlden som har i uppgift att inseminera varje embryo till samtal med våld och rekrytera två motstående sidor, för att försäkra oss om långa, lönsamma motsättningar med möjligheter till uppvigling och för att förhindra att vissa samtal någonsin uppstår eller leder någonstans” (s 106). Det finns alltså ett kapitalistiskt intresse i att upprätthålla språkvåldet. Det finns vissa skäl undra om inte Våldet är en konstruktion.
   Tillsammans med Maria Lindhgren resonerar Boëthius också kring hur myten om ondskan ställer sig i vägen för människors möjligheter att tänka visionärt, för våra möjligheter att uppfatta varandra som medresenärer och allierade (APM: Anti-patriarkalt manifest, Ordfront 2004).
   Så vilka är motberättelserna? Motspråket? Förspråket? Jag undersöker.

- Hur kan jag tala om det visionära, om min längtan efter En Annan Värld, utan att falla in i de uppkörda hjulspåren, motsättningarna, det drastiska språket; härskarteknikerna? Jag vill inte se på min framtid genom de glasögonen. Jag letar efter ett tonläge. Jag letar efter en annan farkost.

- Och inte minst det här som Gandhi sa: Be the change you want to see in the world.

Vad är det vi behöver?

Om vi vill känna större samhörighet och mindre rädsla är det den frågan vi bör ställa oss.

Så uppfattar jag kärnpunkten i den bok som jag håller på och läser just nu, Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (Friare Liv konsult, 2003). Den handlar om hur man med hjälp av vissa principer kan lära sig att se bortom det som sägs i en specifik situation och lyssna efter vilka behov som uttrycks. Jag önskar att boken hade varit bättre korrläst och översatt, eftersom bristerna gör det svårare att koncentrera sig på innehållet, men trots det känns den redan smått oumbärlig. Rosenberg är konkret och pedagogisk. Det finns till och med övningar efter varje avsnitt – “Ringa in de alternativ där talaren tar ansvar för sina egna känslor och uttrycker ett behov” – och det gör mig upprymd att få möjlighet att omedelbart använda den kunskap som jag har fått i läsningen. Och jag blir glad över att det erkänner hur svårt det kan vara att känna igen ett behov.
   Boken är också full av gestaltande exempel:

Jag ombads medla i konflikten mellan några jordägare och gästarbetare i södra Kalifornien. Motsättningarna hade blivit alltmer fientliga och våldsamma. Jag började mötet med att ställa två frågor: “Vad är det var och en av er behöver?” och “Vad vill ni be er motpart om, när det gäller detta?” “Problemet är att dom där är rasister!” skrek en arbetare. “Problemet är att dom där inte respekterar lag och ordning!” skrek en jordägare ännu högre. Precis som ofta är fallet, var båda de här grupperna duktigare på att analysera de fel de upplevde hos andra, än att tydligt uttrycka sina egna behov (s 75).

Är inte detta, slog det mig mitt i läsningen, ett sätt att uttrycka just det som jag har formulerat som en utgånsgpunkt för Möjlighetsdagen? Nämligen vikten av att fokusera det som vi jobbar för, med andra ord: det vi behöver, i stället för det som vi jobbar emot, med andra ord: det som är fel.

“Om och om igen har jag gjort den erfarenheten,” skriver Rosenberg, “att från det ögonblick när människor börjar uttrycka vad de behöver, i stället för att berätta vad som är fel med de andra, ökar chanserna betydligt för att de ska komma fram till hur allas behov ska kunna tillgodoses (s 76).

Man skulle kunna säga: När vi koncentrerar oss på våra behov och önskningar är det lättare för oss att mötas. Rosenberg skriver: “Jag tror att vi upplever människor som mindre hotfulla om vi uppfattar vad de behöver, i stället för vad de tycker om oss.” Tanken svindlar när jag föreställer mig ett samtal (bara det, inte en debatt!) mellan olika politiska partier som fokuserar behov och önskningar i stället för personangrepp, bedömningar och analyser av vad de andra gör för fel.

Och är det inte mer raka vägen? Det finns ju ett behov under alla ilskna utbrott, under varje cynisk utläggning och uppgiven suck.
   För att nu inte tala om att det läcker energi. För den här frågan ställer ju alldeles nya, underbara krav på vår uppmärksamhet och koncentration. Vad är det vi behöver?

Mest av allt som en påminnelse till mig själv, men även ett tips till andra: Den här boken verkar så hejdundrande viktig: “Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”, utgiven på Karneval förlag. Ulrika Kärnborg skriver om den i dagens DN. Boken är skriven av två välrenommerade forskare i epidemiologi och kärnbudskapet är att “alla mår bättre av jämlikhet”.

Några rader som jag särskilt fäste mig vid:
“Under en period på 40 år ökade amerikanarnas oro konstant. Vid slutet av 80-talet kände det genomsnittliga barnet i USA större oro än de som var psykiatriska patienter på 50-talet.”

Jag kommer att tänka på Michael Moores film Bowling for Columbine och dess resonemang kring den eskalerande rädslan i samhället (som han förstås knyter till kapitalistiska intressen).

Recensionen slutar på ett sätt som får mig att tro att det kan finnas visst visionärt sprängstoff i den här boken. Kärnborg säger att hon hoppas att så många politiker som möjligt ska läsa den. “Budskapet om att det går att vända den negativa spiral som våra moderna samhällen befinner sig i är helt enkelt för hoppfullt för att de ska ha råd att missa det.”

Nyligen fann jag själv mig stående på Ian Wachtmeisters bergstopp med svindel. Och med en jämngrå infektion dessutom, simmig och bedövande, närmast orsakad av yttrandet att vanliga människor inte kan göra någonting för att förändra världen. Och inte konsten heller.

Förra lördagen skrev Kajsa Ekis Ekman i DN om “Rebellerna – en historiebok om Ian Wachtmeister”, det är den sistnämndes memoarer. Får man tro recensionen är boken till stor del en “berlusconihumoristisk” exposé över olika spex som Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus har ägnat sig åt under sitt liv. Wachtmeister är tydligen personlig vän med George W Bush och när han betraktar de samhälleliga skeendena handlar det inte om strömningar eller om förskjutningar i strukturer, skriver Ekman, utom om enskilda människors agerande, ofta personer som Wacthmeister själv har direktkontakt med. “Allt är en fråga om ‘eminenta’ och ‘inte riktigt kloka’ personer”, skriver Ekman. “Jag får en känsla av att befinna mig på en bergstopp, där makthavarna är så nära och systemet så långt bort.”
   Där fastnade jag. Tillsammans med Wachtmeister och hans polare, högt uppe på bergstoppen. Jag såg deras yra gester, hur de berättar för varandra om ett nytt projekt i kategorin Rajtan-Tajtan eller om ett företag som de funderar på att okynnesköpa – jag kommer att tänka på en serieruta i DN för ett tag sen, far till son: “Pappa har så ont i huvudet. Vill du springa iväg och köpa ett apotek?” – de bekymmerlösa leendena, Ekman skriver: “‘Politik? Vi rafsar ihop ett parti bara, det är ingen konst! Rör om i grytan lite! Det krävs en driftig person med hårda nypor!’” Och det som orsakade min svindel var utsikten: Långt där nere står du och jag. Avståndet är så stort att man inte kan urskilja våra ansikten.

Den andra massmediala incidenten utgjordes av en intervju jag läste med skådespelaren John Cusak, huvudrollsinnehavaren i nya undergångsfilmen 2012. Orsaken till apokalypsen är i denna film tydligen inte miljöförstöring, men delar av intervjun handlar ändå om det. Cusack säger att han tror att planeten antagligen kommer att fortsätta existera, “men människorna kommer att dö ut av global uppvärmning eller kärnvapenkrig”. Tidigare skulle en film som 2012 ha betraktats som ren science fiction, men idag är det ett tänkbart scenario. Ändå tror inte Cusack på film som ett subversivt verktyg:
 - Jag tror varken människor i allmänhet eller filmskapare kan förändra något. Du kan göra vilka filmer som helst, försöka få folk att tänka eller underhålla dem när de är trötta på att tänka, men ska förändringar verkligen genomföras måste det ske på en politisk nivå.
   Okej, men nu pausar vi. Det här är ju en berättelse som har en motberättelse. Och för att komma in i motberättelsen räcker det med att ställa några frågor. Till exempel: Hur uppnår man förändring på politisk nivå? Och vad är politisk nivå? Och om jag inte tror att det finns någonting jag kan göra -

Det gör det ju. Har jag inte redan sagt att det mest effektiva som Makten kan göra för att hålla oss i schack, är att få oss att tro att vi är betydelselösa. Att det inte inte är någon idé. Och att vi inte ens syns från den höjd där de befinner sig.

Och så började jag klättra ner från den där höjden. Svindeln gav med sig. I dess ställe började upptäckarglädjen gro och den växte med den kraft som kommer när man för en stund lyckas se igenom de internaliserade väggarna av regler och självbegränsningar. Jag har ju två händer. Jag har ett huvud och ett hjärta.

I vilken utsträckning en film som 2012 kan göra göra världen till en bättre plats, ska jag låta vara osagt, men jag kan varken gå med på att människor i allmänhet står utan möjlighet att göra någonting eller att konsten gör det. Ett tecken på det är, för mig, det faktum att det i Helsingborg just nu pågår ett försök med “kultur utskrivet på recept”, detta enligt Region Skånes informationstidning Hälsa & Vård 2/2009. “Forskning visar att kulturen har en läkande kraft”, står det i notisen. Under försöksperioden kommer vissa patientgrupper kunna få “kulturrecept” på till exempel teaterbesök, körsång eller en målerikurs. Om kulturrecepten ger goda resultat kan försöket få spridning till andra delar av landet.

I Stockholm pågår just nu en festival med läkande egenskaper, nämligen Stockholms filmfestival. I lördagens DN Kultur kunde man läsa om dokumentärfilmen The cove som handlar om hur man slaktar delfiner i den japanska kuststaden Taiji och, i ett större perspektiv, om ett växande miljöproblem. I slutet av intervjun säger regissören Louis Psihoyos att det som behövs är folk som gör något, att det egentligen inte finns något energiproblem, det som saknas är uppfinnare. Lösningarna finns.
 - Filmens hoppfulla budskap är att en enda person kan göra skillnad och att ett gäng likasinnade kan förändra världen.

Så vad är det jag hör? Jag hör olika berättelser.
   Slutsatsen måste bli att jag inte kan välja vilja berättelser som tar sig in i mitt medvetande, men jag kan flytta mitt fokus. Jag kan välja vilka berättelser jag vill tro på. En sak förefaller ju så oerhört säker: Om vi inte gör någonting kommer ingenting att förändras. Och om vi vill ha en förändring kan vi bara chansa på att vi besitter tillräckligt av det som krävs. Och det enda sättet att få reda på om det räcker, är att försöka.

PS. Vad är en vanlig människa?