I samtal om människans natur är det alltid någon som kommer med påståendet att vi i grunden ju faktiskt är maktlystna, krigiska och, ja, nånstans rent onda. Det brukar leda in i en ganska cynisk och, inte minst, tråkig diskussion. Då är det så härligt att kunna hytta med en näve full av Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. Det är en bok skriven av den svenske journalisten Lasse Berg, vars tes är att vårt urtillstånd är att samtala och ha kul, att vara snälla mot varandra och att med tusen olika medel försöka lösa konflikter. Ur ett strikt vetenskapligt perspektiv lämnar boken en del övrigt att önska. Inte så att den känns opålitlig – Lasse Berg driver ett trovärdigt resonemang med otaliga exempel och intervjuer med forskare från olika delar av världen – men den är inte fullt så skarp som den skulle kunna ha varit. Dess form är mer som ett reportage än en avhandling (vilket för all del ökar läsbarheten avsevärt).

Lasse Berg skriver om de grundläggande mänskliga drifterna och egenskaperna ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv; om vår längtan efter att få hjälpa varandra, efter att känna gemenskap, efter att bli uppskattade och få respekt (och inte på det stöddiga “yo mama”-sättet, utan i betydelsen att bli sedda). Vårt enskilt mest framstående särdrag är vår långt utvecklade förmåga att samarbeta.
   Det mesta av boken är en genomgång av förhistoriska tidsåldrar men i slutet kommenterar Lasse Berg även samtiden. Han skriver att “vår längtan efter gruppens uppskattning kan i det kommersiella samhället lätt vändas mot oss när vi dagligen får veta att vi inte duger, inte är tillräckligt vackra eller smarta, inte äger de ting som gör att vi räknas” (s 315). Han ställer också frågan om hur en människa mår som inte får vara god (!). Boken avslutas (i och för sig lite vingligt och abrupt, kan jag tycka) med följande utopiska bild:

“Då kommer vår redan idag ofattbart uppdrivna tekniska förmåga, som skulle kunna vara enbart välsignelsebringande, att inriktas på att ge hela mänskligheten ett gott liv materiellt sett, men framför allt en god miljö för våra själar. Där får vi alla möjligheter att tillhöra en gemenskap, känna oss behövda och uppskattade, och få möjlighet att visa vår medfödda godhet. … Där finns inga stöddiga chefer och rädda underlydande.”

Lasse Berg sommarpratar nu på onsdag den 22 juli. Det ska bli intressant att lyssna på.

För en tid sedan plockade jag upp en bok hemma hos en vän och slog upp en sida på måfå. Då hittade jag följande insiktsfulla citat som handlar om sambandet mellan inre och yttre försurning:

“Denna ‘mentala försurning’ är farligare än det svavel och kväve som regnar ner över skog och sjö. Den riskerar att beröva oss livslusten och fantasin att personligen göra något i till exempel kampen för miljön. Den, vars hjärta är surt och förgiftat av pessimism och passivitet, kan självklart inte orka uträtta något utanför sin egen privata sfär. Detta kan bli ett hot mot demokratin, ty ju fler människor som ‘hoppar av’ i misstro mot gemensamma lösningar, desto sjukare blir skogar och sjöar. Eller omvänt: ju fler som ’tillfrisknar’ från sin uppgivenhet, desto friskare blir också naturen. Inre och yttre försurning hör samman.”

(ur Träna mentalt och förbättra ditt liv av miljödebattören Stefan Edman från 1988. En bok i kategorin självhjälp som alltså diskuterar demokrati och “gemensamma lösningar”!)

Jag fortsätter på min skiss över skillnaderna mellan positivt tänkande och visionärt tänkande. En sak som jag har funderat mycket över, är att det inte bara finns en gradskillnad mellan det positiva tänkandets halvfulla glas och det visionära tänkandets överflöd – utan också en ideologisk motsättning.

Som jag var inne på i föregående inlägg, framställer det positiva tänkandet mig som en socialt och kulturellt fristående person, helt utan band till några samhällsstrukturer. Och jag vill ge ett exempel, nämligen följande slumpvist utvalda självhjälpsbok: Befriad från ångest. I beskrivningen av boken står det bland annat: “Ångest har sin grund i negativa tankar och en negativ självbild. Men genom att ersätta den inre negativa dialogen med ‘uppmuntrande självprat’ och positiva tankar kan det destruktiva mönstret brytas.” Det konstateras att problem med stress och ångest “berör så gott som alla människor”. Och fastän det påstås beröra så gott som alla människor görs inga kopplingar till hur vårt samhälle är uppbyggt. Problemet centreras till min egen förmåga att “rycka upp mig”. Jag ska lära mig att tänka positivt, inte att fundera över hur en radikalt annorlunda värld skulle kunna se ut – en värld där företag inte profiterar på människors självupplevda otillräcklighet och dåliga självkänsla, där livet inte bara består av meningslöst lönearbete och lika meningslös konsumtion.

Ett annat sätt att se på motsättningen mellan det positiva tänkandet och det visonära tänkandet kopplar jag till en bok som jag skumläste för ett tag sedan, Endgame av Derrick Jensen. Anledningen till att jag lånade den var nyfikenheten på vad han skrev om hopp. Jag hade läst ett blogginlägg om hur författaren i princip sågar hoppet när det kommer till att göra världen till en bättre plats – ju förr vi gör oss av med det desto bättre. I den här intervjun säger Jensen att falska förhoppningar knyter oss till outhärdliga situationer och att det skymmer sikten för de verkliga möjligheterna. Som jag minns det gick resonemanget i boken ut på att hopp är en sorts väntan. Vi kan inte tro att dagens ekologiskt ohållbara sätt att organisera världen på kommer att ändras bara för att vi hoppas det. Vi måste se till att det ändras. Ju mindre vi har av den här avvaktande, det-kommer-att-ordna-sig-attityden och ju naknare det kritiska tillståndet i världen framstår för oss, desto mer akut kommer förändringsbehovet att upplevas. (Det fanns inte tid för mig att läsa hela boken, men jag minns att jag inte var med på alla noter. Vilket förstås inte minskar mitt intresse för just det här tankegången.)

Vad menas egentligen med hopp? Jag håller med Jensen om att det är otillräckligt att bara hoppas på att någonting ska ändras, och jag kan se hur den sortens hopp sitter i vägen för det som måste göras. Men jag tror också att vi, för att förmå oss själva att delta i arbetet och för att inte bli utbrända längs vägen, måste känna framtidstro. Och det är ju också en sorts hopp. Så vi har alltså både ett hopp som förhindrar förändring och ett annat som i stor utsträckning är en förutsättning för densamma.

Det kan låta paradoxalt, men jag har personligen inte särskilt stort hopp om att det kommer att ordna sig. Det finns egentligen ingenting som tyder på att den ekologiska obalansen kommer att kunna rättas till (de ekonomiska orättvisorna går möjligen att komma till rätta med, men vad gäller miljön ser skadan ut att vara för stor). Däremot tror jag att resignation och cynism är dåliga strategier. För om jag trots allt ändå öppnar för möjligheten att det kan finnas en chans att vi kan bryta de destruktiva cyklerna, då måste vi ta den och vi har ingen tid att förlora. Och då tror jag att den bästa energin till ett sådant arbete kommer från det visionära tänkandet.

Min känsla är att samtiden ägnar sig alldeles för mycket åt det positiva tänkandet, men att den samtidigt har väldigt lite hopp om en radikal förändring. Via en mängd diskursiva praktiker (marknadsföringskampanjer, massmedier) uppmanas vi indirekt att att gilla läget, att styra våra begär mot en plattare teve/mage, i stället för att (med Wendy Browns vackra uppräkning) sträva efter rättvisa, jämlikhet, skönhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande och meningsfull sysselsättning. När jag står i affären och inser att jag kan få honung som är ekologisk eller fair trade (eller ingetdera!) känns det som att det den form av frihet som kallas valfrihet är en ganska begränsad form av glädje.

Läsningen av Wendy Brown fortsätter. Det som jag tycker allra bäst om är att hon inte bara på ett övertygande sätt beskriver samtidens problem och paradoxer, utan också ställer de relevanta följdfrågorna.

I artikeln En fri feminism: Revolution, sorg, politik konstaterar hon att drömmen om Revolutionen är död. Vi kan inte längre kan tro att det är möjligt att ta kontroll över hela det system som till skapar till exempel kön och det går heller inte att bortse från det faktum att alla sanningssystem, vilka de än är, riskerar att bli totalitära. Redan detta är klarsynt och rakt på sak och därför skön läsning, men Brown stannar inte där. Här börjar hon i stället rada upp följdfrågorna. Vad är en vänster utan tron på en genomgripande samhällsomvandling? Vad är en feminism utan revolution? Och vad har den feministiska vänstern för förhållande till drömmen om revolutionen? Förmår vi sörja förlusten av den? Vilka möjligheter finns när denna omistliga tro har gått förlorad? Bara för att det inte längre går att luta sig mot en framtida revolution, betyder det ju inte att nuvarande samhällsstrukturer är godtagbara.

Den vanligaste impulsen inför insikten om revolutionens död, skriver Brown, är att “anpassa kritiken till möjlighetshorisonten. ‘Kritisera inte det du inte kan förändra’ eller ‘uppehåll dig inte vid ett problem du inte har någon lösning på’ är tidens outtalade slagord.” Konsekvensen, menar hon, blir att den genomgripande kritiken, faktiskt kritiken som sådan!, i stort sett har “försvunnit från vänsterns intellektuella och politiska program” (s 164).
   Men hon fortsätter: “Vilka möjligheter finns det då att leva och verka utan bitterhet och förnekelse i detta svåra teoretiska och politiska läge, i vilket den kritik vi som vi formulerar inte kan omsättas i handling, i vilket vi riktar anklagelser mot fler företeelser än vi kan komma till rätta med eller ersätta?” (s 165)

Och här kommer det bästa av allt. Brown kommer med ett svar!
   Hon skriver att vår uppgift i detta läge verkar vara att “hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken.”
   Hon ser den utopiska impulsen, det visionära tänkandet, som ett sätt att undkomma å ena sidan en postrevolutionär förtvivlan och förlamning och å den andra en resignation inför dagens omänskliga, oförnuftiga och otillräckliga världsordning. Vad det handlar om är alltså en “radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver” (s 167).

Upprymd och golvad lämnar jag för närvarande dessa citat utan fler kommentarer. (Men huvudet surrar av osorterade reflexioner!)

Den refererade artikeln finns i samlingsvolymen Att vinna framtiden åter. Texter om makt och frihet i senmoderniteten, skriven av Wendy Brown och utgiven 2008 på Atlas förlag.

“När undersåtarna reser sig gör de det som sina herrar.” Varifrån denna rad kommer minns jag inte längre och jag tror inte att jag citerar den korrekt, men jag har ofta haft anledning att fundera över den. Det som det är tänkt att den ska illustrera är tendensen hos de som lider att i sitt försök till frigörelse kopiera precis det som har orsakat lidandet. Det är så lätt att till exempel använda samma sorts språkvåld som ens meningsmotståndare, trots att man själv inser att det inte är progressivt, att det inte är en del av lösningen. Och vad är en del av lösningen? Hur kan vi låta bli att upprepa det mönster som har skadat oss så att det inte fortsätter att skada oss och andra? Kanske, till att börja med, genom att ringa in tendensen och ge den ett namn.

I artikeln Att hålla fast vid sin skada skriver Wendy Brown om den vanmakt och hämndlängtan som Nietzsche kallar ressentiment. (Synonymer.se säger: bitterhet, agg, groll, förtrytelse, ovilja.)
   Kort sagt handlar ressentiment, som jag förstår det, om att inte kunna glömma det lidande som har varit. Ressentiment består av vreden över att ha blivit illa behandlad, av att finna en syndabock som kan hållas ansvarig för lidandet och av att finna en plats för hämnd. Och i kärnan av ressentimentet bubblar vanmakten. Det verkar som om vi hellre rör om i det infekterade såret, hellre straffar och förebrår, än strävar efter egen och kollektiv frihet. (Vad nu det innebär!)

För mig känns det träffande. För hur många gånger har vi inte suttit vid köksbordet och själva noterat att vi påminner om de argsinta muppgubbarna på balkongen, ständigt bidragande med en stämma till klagokören. Vi rör om i såret som heter bemanningsföretag och våldtäktslagstiftning och sänkta skatter och försämrad välfärd och Lissabonfördraget och varför är inte alla varor ekologiska!

Brown skriver om denna politiska identitet som “utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken. Den kan inte frammana någon framtid, vare sig för egen del eller för andras räkning, som triumferar över denna oförrätt” (2008: 67).
   Begäret till offerpositionen förefaller alltså så starkt att ingen tanke om framtiden kan vinna över det. Det är ganska anmärkningsvärt! Och här har vi alltså hamnat i frånvaron av det visionära tänkandet. Längtan efter upprättelse är starkare än längtan efter en annan ordning. Det förefaller som om smärtan, och minnet av smärtan, skymmer sikten för andra politiska platser. Jag tror att vi är så vana vid att låta samtalet gå i de här spåren (både på det privata planet och det som rör världen i stort) att vi knappt ens vet hur man gör när man släpper en oförrätt.

Det är en oerhört intressant artikel i en oerhört intressant bok vars titel är Att vinna framtiden åter. Texter om makt och frihet i senmoderniteten. Det är en samling texter som Atlas förlag gav ut 2008. Och jag har ännu inte läst ut den. Så det blir antagligen mer om den framöver.

Och på tal om det:
   Jag hade en dröm om att pedagogiskt, uttömmande och målmedvetet beta av min mentala lista över Saker Som Hör Till Möjlighetsdagen – alltid denna dröm om det perfekta! – men nu börjar jag misstänka att det inte blir fullt så cleant. Det blir nog snarare att jag får trycka in det som dyker upp när det dyker upp i mån tillgång till tid och dator. Men jag påminner mig själv om något som jag fick mig till livs via min goda vän Hanna, nämligen följande kloka synpunkt: “Det behöver inte vara perfekt för att vara fantastiskt.” (Eller bra. Eller tillräckligt.)