Kategori: Böcker


 

Vad är det vi behöver?

Vad är det vi behöver?

Om vi vill känna större samhörighet och mindre rädsla är det den frågan vi bör ställa oss.

Så uppfattar jag kärnpunkten i den bok som jag håller på och läser just nu, Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (Friare Liv konsult, 2003). Den handlar om hur man med hjälp av vissa principer kan lära sig att se bortom det som sägs i en specifik situation och lyssna efter vilka behov som uttrycks. Jag önskar att boken hade varit bättre korrläst och översatt, eftersom bristerna gör det svårare att koncentrera sig på innehållet, men trots det känns den redan smått oumbärlig. Rosenberg är konkret och pedagogisk. Det finns till och med övningar efter varje avsnitt – “Ringa in de alternativ där talaren tar ansvar för sina egna känslor och uttrycker ett behov” – och det gör mig upprymd att få möjlighet att omedelbart använda den kunskap som jag har fått i läsningen. Och jag blir glad över att det erkänner hur svårt det kan vara att känna igen ett behov.
   Boken är också full av gestaltande exempel:

Jag ombads medla i konflikten mellan några jordägare och gästarbetare i södra Kalifornien. Motsättningarna hade blivit alltmer fientliga och våldsamma. Jag började mötet med att ställa två frågor: “Vad är det var och en av er behöver?” och “Vad vill ni be er motpart om, när det gäller detta?” “Problemet är att dom där är rasister!” skrek en arbetare. “Problemet är att dom där inte respekterar lag och ordning!” skrek en jordägare ännu högre. Precis som ofta är fallet, var båda de här grupperna duktigare på att analysera de fel de upplevde hos andra, än att tydligt uttrycka sina egna behov (s 75).

Är inte detta, slog det mig mitt i läsningen, ett sätt att uttrycka just det som jag har formulerat som en utgånsgpunkt för Möjlighetsdagen? Nämligen vikten av att fokusera det som vi jobbar för, med andra ord: det vi behöver, i stället för det som vi jobbar emot, med andra ord: det som är fel.

“Om och om igen har jag gjort den erfarenheten,” skriver Rosenberg, “att från det ögonblick när människor börjar uttrycka vad de behöver, i stället för att berätta vad som är fel med de andra, ökar chanserna betydligt för att de ska komma fram till hur allas behov ska kunna tillgodoses” (s 76).

Man skulle kunna säga: När vi koncentrerar oss på våra behov och önskningar är det lättare för oss att mötas. Rosenberg skriver: “Jag tror att vi upplever människor som mindre hotfulla om vi uppfattar vad de behöver, i stället för vad de tycker om oss.” Tanken svindlar när jag föreställer mig ett samtal (bara det, inte en debatt!) mellan olika politiska partier som fokuserar behov och önskningar i stället för personangrepp, bedömningar och analyser av vad de andra gör för fel.

Och är det inte mer raka vägen? Det finns ju ett behov under alla ilskna utbrott, under varje cynisk utläggning och uppgiven suck.
   För att nu inte tala om att det läcker energi. För den här frågan ställer ju alldeles nya, underbara krav på vår uppmärksamhet och koncentration. Vad är det vi behöver?


Alla mår bättre av jämlikhet

Mest av allt som en påminnelse till mig själv, men även ett tips till andra: Den här boken verkar så hejdundrande viktig: “Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”, utgiven på Karneval förlag. Ulrika Kärnborg skriver om den i dagens DN. Boken är skriven av två välrenommerade forskare i epidemiologi och kärnbudskapet är att “alla mår bättre av jämlikhet”.

Några rader som jag särskilt fäste mig vid:
“Under en period på 40 år ökade amerikanarnas oro konstant. Vid slutet av 80-talet kände det genomsnittliga barnet i USA större oro än de som var psykiatriska patienter på 50-talet.”

Jag kommer att tänka på Michael Moores film Bowling for Columbine och dess resonemang kring den eskalerande rädslan i samhället (som han förstås knyter till kapitalistiska intressen).

Recensionen slutar på ett sätt som får mig att tro att det kan finnas visst visionärt sprängstoff i den här boken. Kärnborg säger att hon hoppas att så många politiker som möjligt ska läsa den. “Budskapet om att det går att vända den negativa spiral som våra moderna samhällen befinner sig i är helt enkelt för hoppfullt för att de ska ha råd att missa det.”


Saker jag funderar på


* På samma sätt som man kan göra paradoxer meningsfulla (jag har skrivit om det förut på tal om Wendy Brown) har jag fått för mig att det kan vara meningsfullt att gå omkring med frågor, att det kan vara ett tecken – inte på att något är fel – utan på att jag deltar aktivt i mitt liv, att jag är närvarande. En fråga som jag har kånkat omkring på länge är hur jag bäst delar upp min tid mellan de saker som jag vill göra. Är lite bättre än inget? Vad ger mig energi, var bör mitt fokus ligga, hur kan jag ge mig själv bättre förutsättningar?

* Jag har börjat läsa om icke-aggressiv dialog i boken Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (efter tips från Inger Edelfeldt via en text som jag läste i somras: Är det konstigt att man längtar?)

* Även Antony Hegarty pratar om vikten av den hoppfulla strategin, i en tid när apokalypsen tar plats på världens förstasidor. Och om att våga stanna kvar vid sin sorg för att kunna gå vidare.
   Ane Brun gjorde nyligen en mycket fin cover på Antonys Another world tillsammans med Benny Andersson.

* Och jag finner att jag återkommer till principerna non-violence, non-passiveness & non-cooperation. Är de den framkomliga vägen? Och hur kan de konkretiseras? Hur kan de bidra till det visionära tänkandet?


Ett organ att gräva med

“Min instinkt säger mig
att mitt huvud
är ett organ
att gräva med”

Henry David Thoreau, ur Walden s 124 (Natur & Kultur, 2006).
Raderna förekommer också väldigt fint i filmen Man tänker sitt.


Maria Küchen och det positiva tänkandet

Maria Küchen diskuterar idag i Sydsvenskan den allt starkare coachnings-kulturen och privatiseringen av självet: Glädje till salu. Hon skriver om den överhängande risken att den nya “Skratta och räkna till tio!”-doktrinen får oss att “godta oacceptabla förhållanden, arbeta när vi borde vila och slappna av mentalt när vi borde tänka och analysera”. Som exempel på privatiseringen av självet nämner hon ett flertal böcker i kategorin självhjälp med nyckelord som positivt tänkande, KBT och mindfulness. “Tycker du något är fel är det du och inget annat som ska ändras. Coaching av ledsna, rädda och arga medborgare för att få dem att sluta vara allt detta är i bästa fall ett lovvärt effektiv metod för att få människor på fötter, i värsta fall ett totalitärt försök till optimering av människomaterialet.”

Och det påminner mig förstås om tidigare inlägg på Möjlighetsdagen:
Positivt tänkande kontra visionärt tänkande (del 1)
Positivt tänkande kontra visionärt tänkande (del 2),
Och det påminner mig också om gårkvällens samtal med goda vänner; frågan om hur man kan kanalisera missnöjet (ledsnaden, rädslan, ilskan) så att energin kan komma till systemförändrande användning,
Och det påminner mig om hur Patrick Wolf just nu sjunger losing my head to Hollywood och hur det påminner om hur våra tankevärldar ockuperas av ideologiska intressen (Battle! Battle! Now we’ve got tribe!),
och kampen för herraväldet över det kollektiva tankegodset och
när Kristina Boréus skriver att ”språkets konstituerande funktion gör det till ett slagfält för dem som eftersträvar makt över tanken” (Högervåg – Nyliberalismen och kampen om språket i svensk debatt 1969-1989, s 13),
Och det påminner mig om opium för folket/pyramiden över det kapitalistiska systemet; we fool you, i det sekulariserade samhället en religion utbytt mot massmedial underhållningskultur (vilket plötsligt påminner mig om Galenskaparna och After Shaves film Monopol) och kommersialiseringen av självkänslan (och det påminner mig förstås om föregående inlägg om Lasse Berg och hans Gryning över Kalahari),
Och det påminner mig om de tilltänkta blogginlägg som jag har i den mentala lådan märkt Ang acceptans och aktivism (Tara Brach; buddhism; rådjur/tiger etc).

Och allt detta påminner mig om frustrationen jag känner över att vara en månskensforskare (jfr månskensbonde) och den frustrationen ska jag bemöta med mindfulness.