När jag nyligen skrev om Möjlighetsdagen (själva dagen, som firas den 21 juni) påstod jag att den inbjöd till drömmar som ”och detta påminner jag mig själv om, inte bara mäts på höjden och bredden utan också på djupet” – och vad menade jag med det, ”på djupet”, vad var det jag behövde påminna mig själv om?

Om perfektionismen, tror jag. Jag behöver komma ihåg att drömmarna inte bara ska handla om mer och större och bättre, utan också om att klara av att befinna sig i ett skrufsigt, vickande, glappande nu. Jag kom att tänka på det när jag läste Aase Bergs essä Grizzlybjörnar och byggnadsvård från 2008, hon skriver apropå den ekonomiska krisen:

Medelklassen i Sverige kommer snart att vara pank, men knappast fattig. Det vill säga: vi kommer fortfarande att ha tankeförmågan i behåll och kan för första gången på åratal börja använda den till något vettigt: att sluta söka efter den perfekta fasaden och stå ut med det rassliga. (Uggla 2009, s 261)

Jag tänker att man kanske rent av kan sträcka sig längre så, drömma större: Att vi inte bara ska kunna stå ut med det rassliga utan kanske till och med på något sätt gilla det. (Det är en stor dröm i min bok!)

Alltså: Vilka möjligheter har jag i mötet med det rassliga? Vilka strategier hjälper när jag känner mig missnöjd, orolig eller rädd?

Just nu läser jag The Ethical Slut (andra upplagan, den från 2009) (som i mina händer blommar av visionärt tänkande). I den presenterar författarna Dossie Easton och Janet W. Hardy en övning som heter ”15 saker jag kan göra för att ta hand om mig själv” (s 125). De ger konkreta exempel, som att köpa en blomma till sig själv eller ta ett fotbad. Och de föreslår att vi frågar oss själva vad som får oss att känna oss tryggare, bättre och stabila. Vi kan skriva ner svaren på lappar och ta en ur högen när vi känner att vi behöver vara extra snälla mot oss själva. Vi kan också skriva ner sådant som våra närmaste kan göra för att vi ska känna oss mer älskade, uppmärksammade och trygga.

Vad skulle vi må bättre av? Vad behöver vi när vi känner oss ledsna, osäkra eller förvirrade? Det kan vara svårt att veta, men frågorna sätter igång tankeprocessen, och det är det viktigaste. Då är hjälpen faktiskt redan på väg.

Här kommer en liten lista över saker som jag kan ta till (när jag förmår; när jag kommer ihåg), sånt som tar bort ett eller flera lager av olika sorters våndor:
♥ Stanna upp. Lyssna. Och se om jag dessutom kan ägna en liten stund åt att glädja mig åt att jag märkte att jag var orolig, till exempel, och till på köpet kom ihåg att stanna upp. Det är bra, Camilla! Och när jag har stannat upp kan jag försöka lägga märke till om det finns en plats där jag stretar/gör motstånd/pressar på. Och därefter kan jag försöka mjukna lite grand kring den spänningen. Vilket leder mig till:
♥ Den mentala OK-stämpeln. Den kan jag alltid använda på något. Så är det faktiskt. Vad som helst egentligen. Det räcker med att OK-stämpla känslan av att ingenting är okej. Det är okej att det känns så. Och om jag då (förtvivlat, uppjagat) säger: “Nej, det är det inte!” så kan jag svara “Det är okej, att känna att det inte är okej att känna att ingenting är okej.” Ibland kan man komma längre ner i lagren och OK-stämpla till exempel nedstämdhet, förvirring, trötthet eller rädsla.
♥ En hel del vånda brukar försvinna om jag inte ägnar mig åt beskyllningar eller bedömningar. Och vad betyder det, vad kan jag göra i stället? Ett sätt är att fokusera på behov. I stället för att säga att jag får skylla mig själv för att jag tog en risk, kan jag påminna mig själv om mina intentioner, vad det var jag ville uppnå, vilka behov det var som jag ville tillfredsställa. Då har jag lättare att alliera mig med mig själv och känna empati. (Det här skriver jag på fri hand eftersom mitt exemplar av Nonviolent Communication är utlånat. I den kan jag läsa mer om hur jag kan tala till mig själv, och andra, utan att beskylla någon för något.)
♥ En annan sak som jag kan försöka med är att inte veta. Gil Fronsdal kallar det för the practice of don’t know. Det är en väldigt effektivt handling mot katastroftänkande, mot omåttligt tänkande överhuvudtaget. Särskilt när jag märker att jag försöker räkna ut eller kontrollera något kan jag använda det här. Jag kan fråga mig själv: ”Kommer jag att bli ledsen i kväll?” Och svara: ”Vet inte.” Sen kommer jag inte längre. Då blir jag tvungen att inse att jag inte kan räkna ut hur det kommer att bli, och att jag alltså både borde och har tillåtelse att lämna saken därhän.
♥ En besläktad strategi är tala om för mig själv att jag inte behöver tro på mina tankar. Tankarna klarar sig oftast alldeles utmärkt utan mig. De kan hålla på där för sig själva, medan jag fokuserar på hur det känns i magen just nu, när jag andas in. Och andas ut.
♥ Ytterligare något som jag kan göra är att vidga mitt fokus. Jag tänker på det som att jag zoomar ut, försöker låta medvetandet breda ut sig över ett större landskap. Då kan jag uppmärksamma både behagliga och obehagliga upplevelser och se att de finns där samtidigt. Allt är inte hemskt. Det kan vara såna konkreta saker som att leta efter en plats i kroppen som inte gör ont eller är spänd. Och så ta in också den kroppsdelen i medvetandet: Här är jag med min rädsla och mina oskadda, fungerande, oömma fötter.
♥ Jag kan också observera förändringar. Med ett utvidgat medvetande kan jag se att det inte är på samma sätt hela tiden. Min rädsla är inte kompakt och konstant. Sorgen är inte förlamande från 8 på morgonen till 22 på kvällen. En sak som jag brukade göra när jag cyklade till jobbet i våras och hade ont i knät, var att säga till mig själv: ”Nu känns det obehagligt. Jag försöker att inte hänga upp mig på det, för jag tror att det kommer att släppa. (Och för att min sjukgymnast har sagt till mig att jag ska skita i det.) Jag kollar igen hur det känns när jag kommer bort till trafikljuset på Dalaplan.” Sen brukade jag vanligen tänka på andra saker och när jag kom till Dalaplan lade jag märke till att jag inte hade ont i knät längre. Fördelen med att kolla igen är att jag, nästa gång jag har ont i knät när jag börjar cykla, inte bara minns att jag har haft ont förut utan också att det har släppt förut.

Ofta hjälper dessutom en promenad. Ibland hjälper en dusch. Nästan aldrig hjälper det att äta sötsaker (utom i mycket små mängder). Mat hjälper. Jag kan ”mamma” mig själv genom att se till att det finns mat hemma, mackor, fryslådor.

Det slår mig att man kan hjälpas åt att komma på såna här saker. Precis som vi kan fira möjlighetsdagar genom att träffas och prata om drömmar och möjligheter för världen, kan vi träffas och prata om hur vi gör för att ta hand om oss själva. Och om hur vi kan ta hand om varandra. Det är också visionärt. Och viktigt.

Idag, den 21 juni, är det Internationella möjlighetsdagen. Det är en dag som utmärkt lämpar sig för skisser och experiment, drömmar med extra allt (som, och detta påminner jag mig själv om, inte bara mäts på höjden och bredden utan också på djupet). Och kartor. Och misstag, motsatsöversättningar och friskt vågat.

Och paradigmskiften. Tidigare idag snubblade jag över ett stycke text som handlar om glädjen i att ha haft fel. Det kommer ur Gryning över Kalahari av Lasse Berg och det är författaren som intervjuar Phillip Tobias, professor emeritus i anatomi och mänsklig biologi vid University of the Witwatersrand i Johannesburg. Såhär står det:

Nu inför intervjun tänder han på alla cylindrar när jag i förbigående nämner hur omvälvande det var för mig att inse att jag hade haft fel i grundläggande avseenden. Det gäller vad jag för med än trettio år sedan skrev i ett helt annat ämne, nämligen Asiens framtid. Och att denna nya insikt faktiskt skänkte mig ren lycka, inte minst eftersom den bevisade att jag trots min framskridna ålder ändå lyckats tänka en ny tanke.
 - Javisst! Det är ju precis så det är, det har jag alltid hävdat! ropar han och flyger upp ur stolen. Det finns inget roligare än att komma på att man haft fel så att man kan utveckla sitt tänkande Det tror jag är grunden för den allra bästa vetenskapen, att ha förmågan att med öppna ögon fråga sig om det kanske ändå trots allt inte kan vara tvärtom. … Ett paradigmskifte är en underbar sak, spännande och hälsosamt. I mitt eget fall är det detta som gjort att jag kunnat hålla mig ung. (s 17)

Det ska jag ta med i mitt firande idag, glädjen över min förmåga att tänka nya tankar. Och över att jag har personer i mitt liv som gör det tänkandet så himla roligt.

Glad möjlighet, mina vänner!

Rutsch-kane-åkandet, dansen, viljan att känna på en yta för att känna hur den känns; nyfikenheten, kalejdoskop, flashmobs, deathgame, när man testar ett eko i en tunnel, jag vill sätta allt det här under kategorin självändamål. Det är handlingar som inte ska bli något annat än det de redan är, det är inte frågan om att uppnå ett resultat eller Få Något Ur Världen. Handlingen i sig är poängen. Jag nämner det här för att jag har på känn att självändamålen är en sorts meningen med livet. Jag tror att man gör klokt i att ägna sig ganska mycket åt dem. (Det är även på förslag att självändamål av den här sorten kan vara en motsats till kapitalism.)

Det är också någonting med beteendet som förändringens startpunkt. Det vill säga: Det är svårt att ändra på sina känslor och tankar, men det är möjligt att ändra sitt beteende. Och den förändringen kan i sin tur kan påverka både känslor och tankar. Så kanske kan man råda bot på de cyniska, uppgivna och svartsynta tankarna (gällande både den privata framtiden och världens) genom en beteendeförändring. Genom ett fokus på handlingar som gör en upprymd, vaken och närvarande, sådant som inte är nödvändiga ont utan självändamål (med eventuell bonus).

Alltså: Saker som gör en upprymd. Sådant som gör en sugen på att testa saker, göra med händerna, smaka, sånt som man inte kan räkna ut. Och knäppa saker! Till exempel parkour (som är ett sätt att så snabbt och smidigt som möjligt förflytta sig raka vägen från punkt A till B med endast kroppen som hjälpmedel – det kan betyda över stock och sten eller hustak och stolpar). Lekar. Verklighetsspel.

Förra sommaren blev jag tipsad om Interacting Arts (tack Li, för det och för så mycket annat) och därifrån rutschade jag ner i verklighetsspelens fantasieggande värld. Verklighetsspel är en sorts utvidgade rollspel, iscensatta experiment, ett sätt att leka fram en ny verklighet, med nya sociala överenskommelser. Ett exempel är verklighetsspelet Möjligheternas labyrint:

Spelets första scen är viktig för att sätta en stämning och skapa engagemang bland spelarna. Till exempel:

Någon har lämnat en lapp i skolbänken/skåpet
Någon har glömt ett papper i kopiatorn på jobbet
Spelaren anmäler sig till en kurs
Spelaren blir medlem i en organisation
En hemlighet avslöjas

Kanske initieras spel bäst genom mänsklig kontakt. Ett knastrigt telefonsamtal eller en okänd filur som söker kontakt.

En annan rubrik är Fejkade organisationer. Ett exempel på en fejkad organisation är Störningsjouren:

Störningsjouren är en ny revolutionerande tjänst där vem som helst kan begära en störning – av den allmänna ordningen, av en viss situation, av en person – helt enkelt en intervention i verklighetens olidliga tråkighet genom tillförandet av humor, kaos och förvirring.

Sånt här gör mig prilligt pepp och lite övertygad om att allt är möjligt.

Ghandi sa en gång: “Det finns ingen väg till freden. Freden är vägen.” En alternativ variant kunde vara: “Det finns ingen väg till En Bättre Värld. En Bättre Värld är vägen.” Det ska betyda något i stil med att jag inte kan tråka mig fram till något roligt. Eller att det är viktigt att hitta praktiker/övningar som låter mig leva min drömvärld redan idag.

Och det här är ytterligare en aspekt av det som jag vill kalla hållbar aktivism. Ett sätt arbeta för En Bättre Värld med den bättre världens verktyg. Kan man säga så? Jag testar att säga så.

Man ska inte jobba på tvärs mot sig själv. Det blir ohållbart att i längden engagera sig på ett sätt som hela tiden är lite obehagligt. (Och de som ändå står ut med det drivs kanske inte av rätt sorts motivation, tänker jag.) Det bästa måste vara att delta/bidra på ett sätt som gör en sugen på själva aktionen och inte bara på det som aktionen ska leda fram till.

Ett sätt att jobba i linje med sig själv kan vara att ta fasta på sina så kallade svagheter, och jobba med dem i stället för mot dem. Jag tänker på det förträffliga citatet: If you can’t fix it, feature it. Konkreta exempel på det finns i Ingvar Bratts bok Mot rädslan (citerad i Lena Kjersén Edmans fina bok Godheten i litteraturen och i livet från 2009):

“Om du till exempel har svårt att samarbeta, så tar du på dig självständiga uppgifter. Om du har behov av beröm, måla då om föreningslokalen eller baka bullar. Om det är viktigt för dig att lyckas, ge dig då på säkra projekt! Gillar du pengar? Ta betalt! För det är jätteviktigt att du tycker att det är just roligt det du gör. Hur ska man annars orka med det?”

Jag tror såhär: Vi är här för att delta. För att känna, uppleva och försöka. Inte för att pressa oss tvärsigenom oss själva. Inte heller för att göra rätt. Inte för att uppoffra oss. Och inte för att vinna. Jag vill hitta sätt att ta mig fram på, som både är ansvarsfulla i förhållande till min omvärld, och som gör vägen lika skön som målet.

Det finns inget naturgivet samband mellan 40-timmarsveckan och våra grundläggande behov. (Jag kom inte på något lämpligare sätt att börja, så jag dyker rätt in.) Och:

Jag är nyfiken på vad som händer om vi för ett ögonblick skalar bort lönearbetet – och utsläppsrätterna och gymen och facebook och pensionsmyndigheten; alla specifika manifestationer av nuvarande strukturer. I stället för att justera en given uppsättning metoder, skulle vi börja från början – med våra behov.

En skiss kunde se ut såhär. Vi behöver:
- Tak över huvudet (skydd mot väder och vind)
- Mat (luft, vatten)
- Röra på kroppen
- Gemenskap, uppskattning, kärlek, samhörighet
- Meningsfull tid
- Trygghet (frihet från oro)
- Något att se fram emot
- Utlopp för vår nyfikenhet/vilja att lära
- Lek, inspiration, kreativitet

De här behoven är desamma som de alltid har varit, de har inte ändrats bara för att (delar av) mänskligheten har fått tillgång till iPhone-applikationer och GI-bantning. Jag roar mig ibland med att tänka på vad en del av samtidsprylarna fyller för behov. En platt-teve till exempel, vilka grundläggande behov tillfredsställer den? En gissning skulle vara uppskattning och gemenskap (den ger status i många kretsar), inspiration i någon mån (det kan kännas spännande att se på film etc på en större skärm än man har varit van vid) och något att se fram emot (då tänker jag på distraktionen och nöjet i att se på teve eller film). Men de här behoven skulle ju kunna uppfyllas på tusen andra sätt (med andra konsekvenser än de som kommer med produktionen, distributionen och konsumtionen av platt-teven). (Det finns förstås mer extrema exempel: Strömförande häftapparat från Teknikmagasinet. Eller en slangbellsapa som gallskrikande flyger fram genom luften (64,90 kr). Ångestladdad gris med poppiga ögon (59,90 kr). Vilka grundläggande behov fyller de?)

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, skriver idag i Sydsvenskan om det svenska utbildningssystemet. Han konstaterar att det inte finns någon forskning som säger att den nuvarande strukturen med läroplaner, scheman och lektioner är den bästa för inlärningsprocessen.
   ”Hur skulle vi göra om vi fick designa ett utbildningssystem helt från början? Hur mycket av det gamla skulle finnas kvar?” frågar han sig. I sin artikel beskriver han två grundläggande förutsättningar för framgångsrikt lärande, nämligen motivation och förståelse. Han är alltså, som jag ser det, nere på behovsnivå. Han talar inte om betygens vara eller icke vara, om lektionernas längd eller om behöriga eller obehöriga lärare – utan om skolan yttersta uppgift. Hur vill vi att en struktur byggd på de här förutsättningarna ska se ut?

Om någon ber mig lista konkreta saker som skulle ingå i min (förmodade) samhällsvision har jag oftast svårt att svara. Jag vet för lite om hur kommuner och infrastruktur fungerar, jag kan inte “vinna” en detaljerad diskussion om biståndspolitik eller primärvård. Men jag vet vad jag behöver. Och jag vill delta i samtal om det.

När jag tänker på hur många av oss som avstår från att formulera våra behov, bara för att vi inte kan ge exakta svar på frågan hur blir jag orolig. Och angelägen om att göra vad jag kan för att vrida om problemformuleringen, så att den i mindre utsträckning handlar om justeringar i befintliga institutioner (som ofta bara kan diskuteras av sakkunniga personer inom respektive område) och mer om allas våra grundläggande behov.

Slutligen vill jag nämna kanadensiska tänkaren/konstnären Keri Smith som liksom Peter Gärdenfors är inne på en förändring av (det amerikanska) skolsystemet. Hon publicerade nyligen ett inlägg på sin blogg där hon skriver om det och tipsar alla som är inne på samma linje om boken Walking on Water av Derrick Jensen.

När jag var 20 var jag arg. Vass och attackerande. Jag stod i mitten av ett feministiskt och vänsterpolitiskt uppvaknande och jag vevade förtvivlat med nävarna i alla riktningar. Det språk som jag hade lärt mig att använda för de erfarenheter som jag gjorde med mina nya glasögon var indränkt i bedömningar, krav, jämförelser, våld och en sugande känsla av underläge och otillräcklighet. Ju längre tid som gick desto starkare blev känslan av att ilskan var ohållbar i längden, den hotade med utbrändhet. De alternativ som jag kunde se var uppgiven, blasé eller försonad. Jag ville inte bli något av det.

Läsningen av Nonviolent communication av Marshall B. Rosenberg har fått mig att tänka en hel del på det språk som användes i min feminist- och vänsteraktivistomgivning, nämligen det krigsmetaforiska kampspråket. Det handlade hela tiden om att bekämpa, krossa och göra motstånd. Ilskan ansågs vara den energi som behövs för att föra rörelsen framåt, det var den som skulle göra oss engagerade och locka nya människor till fronten. Krigsmetaforen fronten.

Jag älskar att Rosenberg erkänner den tvekan som jag har känt, och fortfarande ibland spontant känner, inför ickevålds-principen. Han säger: Grupper som ofta har upplevt förtryck och diskriminering känner sig oroliga över förhållningssätt som ser deras ilska som en oönskad egenskap som ska motarbetas. Vi har så ofta blivit uppmanade att tygla upprördheten, att lugna ner oss och godta sakernas ordning. Men om vi är riktigt arga, skriver Rosenberg, behöver vi kraftfullare sätt att uttrycka oss på än våld. NVC innebär nämligen inte att vi struntar i ilskan – och verkligen inte heller att vi godtar ett oacceptabelt sakernas tillstånd – utan om att uttrycka ilskans innersta kärna, nämligen behovet inunder (s 167).

Som jag förstår det är ilskan, som känsla, till för att göra oss uppmärksamma på att vi befinner oss i en situation där våra behov är akut otillfredsställda. Ilskan kan vara en väckarklocka, ett larm. Och när vi känner av det larmet, kan vi välja mellan att rikta energin mot andra människor och viljan att straffa dem eller att använda den till att uttrycka och tillgodose våra behov. Rosenberg är övertygad om att det senare valet är mest effektivt om vi vill uppnå förändring. Inte minst för att det håller kommunikationsvägarna öppna; ilska låser nästan alltid positionerna. Han föreslår att vi ersätter uttrycket “Jag är arg, för att de…” med “Jag är arg, för att jag behöver…” (s 170).

För mig låter det här som hållbar aktivism; som ett sätt att delta och känna politiskt engagemang utan att riskera den utbrändhet som ilskan hotar med. Det är ju som det buddhistiska talesättet säger: Ilska är att plocka upp en glödande kolbit för att kasta på någon annan. Det vill säga: Vår avsikt är att skada den andra personen, men vi skadar oss själva först.

Alternativet, att undersöka vad som finns under ilskan, förefaller mycket mer konstruktivt. Om jag kan se att det under den larmande känslan finns ett otillfredsställt behov, blir det lättare att gå direkt till de känslorna och ge dem den uppmärksamhet som de behöver. Här är sorgen. Här är rädslan. Här är den förtvivlan jag känner när jag läser att den psykiska ohälsan bland Sveriges gymnasieungdomar har tredubblades sedan 1988. Om jag kan gå direkt till de känslorna och bemöta dem med empati, undviker jag att mitt hjärta drar ihop sig och stängs; att jag släpper kontakten med mina behov och andras.

Jag vill inte att mina behov ska skymmas av den inlärda reaktionen att straffa och hämnas. Jag säger: Jag är förtvivlad över hur världen ser ut därför att jag behöver rättvisa, jämlikhet, skönhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande, harmoni med naturen och meningsfull sysselsättning. Jag kämpar inte i huvudsak mot de personer, företag och institutioner som står i vägen för detta, utan för de saker som jag är absolut övertygad om att vi alla behöver.