Jag behöver sammanhang som möjliggör mina mest pockande uttalanden – när det är helt blankt i svaljet, och inte heter nåt! – och att jag genom sägandet kan sjunka in i en ny version av mig själv eller börja stråla. Jag öppnar munnen och det kommer inte ut.
Det är vad jag kom att tänka på för en stund sen, att vissa relationer och situationer gör somligt sägbart och hur frånvaron av det sammanhanget ibland gör mig stum, det blir plötsligt knappt möjligt att veta det jag känner eller är med om. Hur vissa situationer utesluter somlig kunskap och/eller uttalanden. Inte konstigt att det känns så viktigt att hitta personer, situationer och kontexter som gör det sägbart! Och det är ju till exempel vad D&R-världen erbjuder mig: det är en plats som möjliggör tankar, utsagor, självbilder och handlingar som inte har varit tillgängliga för mig tidigare. Det är oerhört, allt som blir sägbart när folk glatt, varmt och avslappnat öppnar samtal om fittor och muskler och allt, allt annat, ja: mycket som inte är sägbart i den här kontexten till exempel.
Och för att göra en lång c-uppsats-historia kort: det sägbara är så himla politiskt. Det som blir uteslutet av offentlig diskurs, det som inte blir sägbart i mainstream, förblir dolt i det kollektiva medvetandet. Det blir svårt att tänka solidaritet när den nyliberala frihetsdiskursen suger värde ur saker som samarbete, empati och gemenskap, eller gör det osägbart genom påläggande av skam. Till exempel. Och att en av de saker som jag vill göra med Möjlighetsdagen är att ge röst åt det som är så svårsagt i det överskuggande politiska klimatet, både det kapitalistiska paradigmet och i “motståndskretsar”. Och att skissa upp en förståelse kring vad det innebär att ge röst åt sådant som inte finns. Det kommer ner till språket, hur jag är vrider mig, det är där jag hamnar och det gör mig glad, jag har hållit på med det här i hela mitt liv.
Och själva möjlighetsprojektet i sig blir den kontext där jag kan säga sådana här saker.
Det slår mig att samtalsterapi, att det fungerar, bland annat beror på att den gör saker sägbara som inte är sägbara i andra sammanhang. Själva terapisituationen – som till exempel karaktäriseras av att samtalet förs mellan ett förmodat psyk-proffs och en klient, och mellan personer som åtminstone i början saknar känslomässiga band – möjliggör uttalanden som inte kan få röst i någon annan situation.
Det känns med ens högst rimligt att jag letar efter sammanhang som ger mig möjlighet att uttrycka det jag längtar efter att uttrycka (till exempel sorg, samhörighet, njutning, kreativitet och framtidsnyfikenhet). Och att det är en klok approach, att hålla utkik efter de platserna, och personerna, och situationerna, och sammanhangen, att det går att fråga sig Vad vill jag uttrycka och sedan Var tror jag att jag skulle kunna säga de här sakerna? Och bara fortsätta hålla utkik fastän det inte verkar finnas något svar på den andra frågan. Eller den första. Det är väl så jag gör, intuitivt, både med och utan språkteoretisk medvetenhet. Börjar med första frågan, skissar trubbigt, gissar, ritar med näsan, det liknar ju som sagt ingenting. Och håller ögonen öppna.
