Kategori: Att göra


 

Whatever we do, we are getting better at it

We want freedom. We want joy.
We want connection.
We want clarity. We want a light heart. We want openness.
We want to be interested in life. We wanna be vital.

We don’t wanna be judging, and frustrated, and angry, and critical, and blaming, and comparing and competitive.

So we have to practice what we wanna be. If we practice being critical, how can we be free? We want to do our practice the way we’re wanting to be. Kind. Patient. Interested. Accepting. Realistic.

For me, if I can tune into the attitude that’s in my body, to whether I’m tilted forward, or I’m like “Oh, no!”, fighting against something, if there’s struggling going on, I’m not mimicing freedom. I’m mimicing more frustration. Whatever we do, we are getting better at it. Everything we do, every moment of any attitude, we are cultivating that, we’re practicing. Everything we do is practice. So what are you practicing?

Heather Martin: Trusting Yourself


Om att göra saker sägbara

Jag behöver sammanhang som möjliggör mina mest pockande uttalanden – när det är helt blankt i svaljet, och inte heter nåt! – och att jag genom sägandet kan sjunka in i en ny version av mig själv eller börja stråla. Jag öppnar munnen och det kommer inte ut.

Det är vad jag kom att tänka på för en stund sen, att vissa relationer och situationer gör somligt sägbart och hur frånvaron av det sammanhanget ibland gör mig stum, det blir plötsligt knappt möjligt att veta det jag känner eller är med om. Hur vissa situationer utesluter somlig kunskap och/eller uttalanden. Inte konstigt att det känns så viktigt att hitta personer, situationer och kontexter som gör det sägbart! Och det är ju till exempel vad D&R-världen erbjuder mig: det är en plats som möjliggör tankar, utsagor, självbilder och handlingar som inte har varit tillgängliga för mig tidigare. Det är oerhört, allt som blir sägbart när folk glatt, varmt och avslappnat öppnar samtal om fittor och muskler och allt, allt annat, ja: mycket som inte är sägbart i den här kontexten till exempel.

Och för att göra en lång c-uppsats-historia kort: det sägbara är så himla politiskt. Det som blir uteslutet av offentlig diskurs, det som inte blir sägbart i mainstream, förblir dolt i det kollektiva medvetandet. Det blir svårt att tänka solidaritet när den nyliberala frihetsdiskursen suger värde ur saker som samarbete, empati och gemenskap, eller gör det osägbart genom påläggande av skam. Till exempel. Och att en av de saker som jag vill göra med Möjlighetsdagen är att ge röst åt det som är så svårsagt i det överskuggande politiska klimatet, både det kapitalistiska paradigmet och i “motståndskretsar”. Och att skissa upp en förståelse kring vad det innebär att ge röst åt sådant som inte finns. Det kommer ner till språket, hur jag är vrider mig, det är där jag hamnar och det gör mig glad, jag har hållit på med det här i hela mitt liv.

Och själva möjlighetsprojektet i sig blir den kontext där jag kan säga sådana här saker.

Det slår mig att samtalsterapi, att det fungerar, bland annat beror på att den gör saker sägbara som inte är sägbara i andra sammanhang. Själva terapisituationen – som till exempel karaktäriseras av att samtalet förs mellan ett förmodat psyk-proffs och en klient, och mellan personer som åtminstone i början saknar känslomässiga band – möjliggör uttalanden som inte kan få röst i någon annan situation.

Det känns med ens högst rimligt att jag letar efter sammanhang som ger mig möjlighet att uttrycka det jag längtar efter att uttrycka (till exempel sorg, samhörighet, njutning, kreativitet och framtidsnyfikenhet). Och att det är en klok approach, att hålla utkik efter de platserna, och personerna, och situationerna, och sammanhangen, att det går att fråga sig Vad vill jag uttrycka och sedan Var tror jag att jag skulle kunna säga de här sakerna? Och bara fortsätta hålla utkik fastän det inte verkar finnas något svar på den andra frågan. Eller den första. Det är väl så jag gör, intuitivt, både med och utan språkteoretisk medvetenhet. Börjar med första frågan, skissar trubbigt, gissar, ritar med näsan, det liknar ju som sagt ingenting. Och håller ögonen öppna.


Önsketänkande

Några rader om att drömma. Särskilt på botten. Särskilt i fallet, särskilt i hopplösheten och sorgen.

Jag knyter en tråd till en text jag skrev i juli förra året, om att önska ut i tomma intet. Om viljan som ett sätt att färdas.
   ”Jag har önskat rätt ut i ingenting, jag har önskat inuti min förtvivlan, jag har skissat med mina trubbiga verktyg, det har liknat ingenting; jag har inte trott att det jag drömde om skulle kunna finnas. Men viljan är en fyr, någonting att styra efter.”
   Jag påminner mig själv om att jag flera gånger har vetat det här: att varje minut som jag ägnar åt att önska är en väl levd minut. Och att allt börjar med viljan, med föreställningsförmågan. Det är så jag har tagit mig fram.

Den här veckan har jag längtar efter en dröm-workshop i form av ett sorts öppet drop-in-visions-fika. Rubriken och temat skulle ge alla som ville vara med – och eftersom inget hindrar mig från att tänka i bästa-scenariot-banor skulle alla mina vänner delta och gärna människor som jag inte känner än – och det skulle ge oss tid och plats för fokus på drömmarna, vad vi vill. Vi skulle kanske inte hjälpa varandra så mycket med innehållet i önskelistorna, jag gissar att det är svårt och kanske onödigt, men vi skulle hjälpa varandra med motivationen, bara genom att göra det tillsammans. Jag föreställer mig affisch-stora pappersark, färgglada kritor, anteckningsböcker, bakverk, ballonger, broderier och delad glädje. Och att det skulle pågå och pågå, folk som kom och gick och kom tillbaka, från frukost, lunch och middag, och att några av drömmarna gick i uppfyllelse bara genom den samvaron.

Jag experimenterar med olika sätt att säga det på.

- Jag drömmer om…
- Jag vill…
- Jag önskar mig…
- Jag längtar efter…
- Jag ser fram emot…

När jag säger att jag drömmer om någonting verkar det längre bort än när jag säger att jag ser fram emot det. Det finns något starkt förtröstansfullt där.


Möjlighetsfestivalen

Möjlighetsfestivalen

Tanken på Möjlighetsfestivalen har funnits sen förra sommaren och i februari gjorde jag den här affischen. Jag minns inte längre vad jag tänkte med utopisk speeddating. Vad kan det vara?


Parallella sanningar (om att byta men mot och)

För en tid sen pratade jag och en vän om Göran Greiders bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010). Den handlar om vänstern i relation till finans- och klimatkrisen. Vad tyckte vi om den egentligen? Hissa eller dissa? Var inte det lite svårt? Och på vilket sätt kunde vi förhålla oss till Greiders påståenden om “motståndsgrupper” som han egentligen kanske inte har så stor koll på (feminism, queer)? Jag föreslog att vi kunde säga att Greider är kunnig och viktig och inte fullkomlig.

Jag tror att vi behöver kunna säga både och. När jag till exempel talar om Garbage Warrior – förra årets filmhöjdpunkt i min värld – vill jag kunna säga att jag blir inspirerad och upprymd av Jake Reynolds och hans Earthship-team och att jag blir ledsen när jag ser deras nedlåtande sätt att prata om och med människor på Andamanöarna. Hade jag använt men i stället och sagt att jag blir inspirerad, men att jag blir ledsen av deras nedlåtande ton, förlorar det förstnämnda lite av sitt värde. Jag vill att båda sakerna ska kunna vara lika sanna. De är lika sanna.

För mig är det en kärleksfull handling att byta men mot och. Det är ett förlåtande, medkännande, närvarande sätt för mig att tala om min omvärld. Jag skalar bort ett lager av värdering, jag låter företeelser vara förtjänstfulla och otillräckliga samtidigt, jag kan säga att jag känner mig bekymrad och glad.

Pröva själva.

Just nu läser jag No Logo av Naomi Klein. Klein kritiserar den globala varumärkesspridningen, menoch hon säger att det faktiskt finns (eller har funnits) sponsrade arrangemang som har lyckats upprätthålla en balans mellan kulturevenmangets/insitutuionens självständighet och sponsorns önskemål. De som kritiserar kommersialismen, skriver Klein, förbiser ofta de lyckade exemplen, “eftersom de har en olycklig benägenhet att dra all sponsring över en kam” (s 57). För min del tror jag inte bara att det är en “olycklig benägenhet” utan en etablerad diskurs. Att på ett framgångsrikt sätt kritisera någonting innebär vanligen att vi väljer en linje och håller oss till den. Flera parallella sanningar är sällan välkomna, och den som vill sälja en ståndpunkt är antagligen inte så intresserad av nyanser. Ändå är ju världen full av just nyanser, och av förändringar, och parallella skeenden och känslor som inte utesluter andra känslor. Men många av oss har lärt oss att vi ska värdera upplevelser och bestämma oss för vilken som “gäller”. En bok är antingen bra eller dålig, rolig eller tråkig. För att inte tala om hur vi mår. Bra eller dåligt? Jag svarar ibland att det är olika.

Det finns en energibevarande faktor i att byta men mot och. Det ger oss möjligheten att låta värdet av till exempel en handling finnas kvar, trots att handlingen saknar förutsättningar att lösa hela problemet. Om jag till exempel säger: Det är viktigt att göra miljömedvetna val som att äta vegetariskt och att sopsortera, men det är inte tillräckligt för att stoppa jordens temperaturhöjning, petar men:et liksom hål på det första ledet och energin rinner ur. Det förefaller med ens ganska meningslöst att göra miljömedvetna vardagsval. Säger jag i stället såhär undviker jag att nedvärdera det första ledet: Det är viktigt att göra miljömedvetna val som att äta vegetariskt och att sopsortera, och det är inte tillräckligt för att stoppa jordens temperaturhöjning. Och:et tillåter båda leden – såväl “det är viktigt att göra miljömedvetna val” som “det är inte tillräckligt” – att vara sanna. Jag tror också att den manövern ger samtalet bättre förutsättningar. Det har inte skapats någon polarisering, vi har inte hamnat i den förhållandevis fruktlösa diskussionen om vilken “åtgärd” som egentligen är viktigast: Saker som du och jag kan göra i vår vardag eller stora förändringar i “systemet”. Det är ett fiktivt “eller”. Vi behöver jobba på alla fronter samtidigt.

Jag tror att vi kan hjälpa varandra att komma ihåg att det hela tiden existerar parallella sanningar och att den ena inte utesluter den andra. Vi kan hjälpa varandra att ta bort några lager av värdering och bevara ett öppet, närvarande samtal som erkänner flera likvärdiga aspekter. Och jag tror att ett sätt att göra det är att byta men mot och.