Framför allt två saker piggar upp mig när jag läser det här reportaget i Sydsvenskan, Designer gör kollektioner av utopier.

Det första är det som Julia Zajac säger om sitt märke (dfp), att det ska vara så naivt att det inte existerar något “det går inte” eller “jag kan inte”. När jag läser det tänker jag: Vad betydelsefullt det är att höra sådana formuleringar, att någon tänder den starka lampan, och drar upp volymen, så att jag ser och hör mer av världen, så att jag kan känna att mitt rörelseutrymme växer. Det ska finnas en sån extrempunkt på skalan, den ska finnas där så att jag kan sträcka ut mig ordentligt.

Just idag blir jag också väldigt berörd av tanken på att, som Julia Zajac säger, tvätta bort den allvarliga undertonen och göra något kaotiskt och expressivt av det. (Intressant att tänka på kaotiskt som en sorts motsats till allvarligt.) Jag påminns om konstens plats i mitt liv, om friheten att lägga samman saker och arrangera om dem, jag kommer att tänka på det hektiska, det syrerika gråtandet, på det breda och glidflygande skadeskjutna hoppet, och jag kommer plötsligt ihåg att konsten kan plantera blommor i förståelsen, att den kan måla på väggarna och låta saker falla ut och förvandlas, att den kan göra plats för vansinniga mönster, plumpar och explosioner, och plötsligt kommer jag att tänka på låten Tristan av Patrick Wolf. Och när jag lyssnar på den vaknar det här perspektivet, och jag får syn det som växer trots allt; det vildsinta och obändiga, det som kanske har ett namn eller inte har ett namn, och som oavsett lever och lever och lever.

Mike Reynold bygger hus som producerar sin egen el, som försörjer sig självt på vatten och värme och som tillåter tillräckligt med odlingsmöjligheter för att hålla de som bor där mätta. Och han gör det med hjälp av lera och vatten, gamla bildäck och bortslängda flaskor.

Det här är hans definition av frihet: Att kunna vakna på morgonen, utan någon hyra att betala, utan elräkning, utan vatten- och värmeräkning, utan att behöva gå till affären. ”Du stiger upp på morgonen och äger ditt liv. Du kan göra precis vad du vill när du inte behöver göra någonting för att försörja dig.” Vad säger ni om det!

I trettio år har Mike Reynolds experimenterat med olika sätt att bygga bostadshus, han kallar dem för Earthships, och om det handlar filmen Garbage Warrior. Och så handlar den ganska mycket om misstag.

Garbage Warrior hjälper mig att förstå mer om hur jag vill relatera till misstag. Det vill säga: Inte som nödvändigt slagg som jag måste stå ut med, inte som något att skämmas över, utan som den enda vägen, den eftersträvansvärda vägen. Mike Reynolds pratar om möjligheten att göra misstag som ett slags frihet, och som vägen till ny kunskap. Vi kommer inte vidare trots att vi gör misstag, eller trots att vi måste göra justeringar, utan för att vi justerar, för att vi testar oss fram. Det finns inga färdiga handböcker eller regler för sådant som inte har gjorts förut och därför måste vi experimentera och därför kommer att det att hända en massa oväntade, inte särskilt perfekta och fantastiska saker. När vi testar oss fram lär vi oss att vissa kombinationer eller omständigheter inte fungerar i förhållande till det vi vill göra och då justerar vi och testar igen.

Och det är därför, tänker jag, som idéer föds ur andra idéer. Först efter att vi har testat något kan vi utvärdera det, och förstärka det som fungerar och ändra på det som inte gör det och upptäcka nya saker. Ingenting händer utan att vi först sätter igång någonting, vad som helst, så att vi hamnar i processen orsak och verkan. Och inom den processen bygger vi vidare, undersöker, klantar oss, sover på saken, flyttar på en grej och ser vad som händer. När vi stöter på någonting som inte fungerar tar vi reda på mer om det och hittar nya lösningar. Vi kommer inte att lära oss nya saker om vi gör som vi alltid har gjort.

Den här filmen har också lärt mig mer om att bostadshus ser likadana ut (i jämförelse med varandra och över tid), inte för att det inte finns andra sätt att konstruera dem, utan för att det saknas visioner – och för att man inte får bygga hur som helst. I filmen lägger Mike Reynolds fram ett lagförslag som ger honom rätt att experimentera inom särskilda testområden. “Det är extremt förslag. Att låta medborgarna ta ett steg utanför lagen i 5 eller 10 år. Men det är utanför lagen som den nya kunskapen finns. Och jag säger: Nu går vi och skaffar oss den kunskapen!” Det finns testområden för vapen och för bilar och för flygplan, varför inte för hus?

“Jag kan se jorden stråla av välmående, bara utifrån vad folk gör med den. Jag ser framför mig en jord som sjunger, som gör musik, i stället för skit som flyter längs med floderna och farliga kemikalier i luften och så vidare. Jag har alltid tänkt att om man gör någonting gott för människor, så kommer de att hitta en, de kommer att haka på”, säger Mike Reynolds i filmen. Jag rekommenderar den till alla som vill bli inspirerade till att göra saker:
- Garbage Warrior på Voddler. (Gratis!)

Lite andra relaterade grejer:
- Mer om de supersnygga mosaikflaskväggarna: Bottle wall
- På svenska finns det hus som kallas Jordskepp (även solskepp)
- Fönsterfarmar (Att odla ordentligt med mat hemma i köksfönstret)
- Ett annat jättesnyggt miljövänligt hus: A Low Impact Woodland Home

Dagen efter riksdagsvalet var jag förvånansvärt pepp. Det regnade den dagen och jättemånga människor hade röstat på ett främlingsfientligt parti och det skulle bli ytterligare fyra år med den borgerliga alliansen och jag hade energi, jag tänkte: Såhär är det. Hur gör vi nu? Problem→möjligheter!

Senare på dagen fylldes Möllevångstorget av människor som ville protestera mot valresultatet. Demonstrationen hade dragits ihop så snabbt att det varken fanns tillstånd eller högtalarsystem och folk gick upp på den lilla scenen (Arbetes söner) och höll spontana, korta tal i megafonen. Någon sa: “Det sägs att extremhögern är på frammarsch, men det är vi också!” Så kändes det! Så många människor, så mycket förändringsvilja. Och jag tänkte mycket på vikten av att samlas, av att ha en plats att hämta energi ifrån, och vad det betyder att se varandra, att vi är många, och på frammarsch.

Och nu vill jag säga någonting om Möllevången. Det här blir mitt korta, spontana tal till en stadsdel som gör mig till en kreativare och tryggare person; som gör mig mer förväntansfull och mer möjlighetstänkande, än jag hade varit om jag till exempel hade bott kvar i Stockholm.

I veckan som gick fick Malmö en ny stad i staden. På ödetomten vid Folkets park – där PEAB planerar att bygga dyra bostadsrätter – har det genomförts ett politiskt konstprojekt som heter Stad Solidar. Alla som har velat har kunnat engagera sig; människor har byggt kojor och mindre hus, gjort planteringar, anlagt en lekplats, målat, dekorerat, skyltat, umgåtts och samarbetat. Jag har inte deltagit i det konkreta arbetet, och ändå har Stad Solidar betytt väldigt mycket för mig. Bland alla saker som projektet har lett till – till exempel en större allmänmedvetenhet om gentrifieringen och dess effekter – har det fått mig att tänka på vad Möllan betyder för mig.

Möllan är för mig en frizon. Här finns möjligheter att skapa och hålla igång de viktiga sociala och politiska rörelser som vår tid behöver. Det finns ett DIY-patos och en kunskap som gör att saker händer.

Idag blev jag glad när jag läste det här, på Stad Soldiar-bloggen, som så väl beskriver något av det som gör Möllan till, ja, jag känner så, Sveriges bästa stadsdel:

”[V]em tror Peab skapar den här speciella charmen, livet, rörelsen, och myllret av människor som de lockar med i sin reklam? Vem håller nattöppet på Bagdad? Vem plockar glas på Babel både på julafton och under ramadan? Vem köper kaffe och bacontoast på Simpan varje dag? Vem är det som plockat sprutor i sandlådorna, tagit initsiativet till Möllevångsskolan, pimpat julgran på torget, skapat karnevalståg och haft viktiga möten på Glassfabriken i alla år? Och vem har hela tiden ackompanjerat detta med underbara toner, medryckande rytmer och sinnrika texter? Jasså, det kan de inte svara på? Men det kan vi! Ska inte vi kunna bo kvar här nu? Ska vi göra ett område dugligt, tryggt, charmigt och trevligt för att sedan maka på oss för en överklass som bara bidrar till högre priser, fula hus, segregering, osolidariska värderingar, uteslutning och en icke hållbar livsstil? Det är inte det vi byggt Möllan av. Det är inte det vi vill bygga vår värld av.
…
Möllan har i många sammanhang, vid flera tillfällen lyfts fram som ett område som går mot strömmen och lever sitt eget liv. Låt oss fortsätta att göra det och låt oss hamna på kartan som stadsdelen som stoppade gentrifieringen oxå!”

Möllan gör det möjligt för mig att tro på samarbete, visioner och kreativt förändringsarbete. Och det är ju det som behövs nu.

Hur kan jag skydda mina möjlighetskänslor inför valdagen? Och vad kan jag ta till när hjärtat snörps åt vid tanken på ytterligare 4 år med den borgerliga alliansen? En skiss:

* Jag ska ta hand om mig själv. (För ett tag sen skrev jag en text om det med rubriken Vad hjälper?) Kan jag inför söndag kväll och måndag bulla upp med saker som jag vet får mig att må bättre? Behöver jag kanske se till att jag har choklad hemma eller lyxiga gröt-tillbehör? Vilka människor vill jag ha i min närhet? Kan vi göra upp om att höras på telefon i fall vi inte kan ses? Behöver jag göra en låtlista kanske? Arrangera en filmkväll? Planera in något som jag vet att jag mår bra av senare i veckan? Lägga fram uppbygglig litteratur? Undvika mainstreammedia? Sätta upp en stor lapp på väggen där det står något som jag mår bra av att veta? Kanske ska jag lägga in en påminnelse i mobiltelefonen som säger åt mig att ta en promenad eller dansa. Det är viktigt att jag tar hand om mig själv. (OBS! “Själv” betyder inte ensam eller på egen hand. Ett sätt att ha hand om mig själv är att be andra om hjälp.)

* Ilska och sorg är tecken på otillfredsställda behov och förlust. Jag ska ta hand om de känslorna, erkänna att de finns där. Jag kan säga: Där är sorgen. Där är ilskan. Jag ska ge mig själv utrymme att känna så, det är viktigt att jag “hedrar” mina behov av en mer solidarisk och rättvis värld. Jag tar hand om mina känslor genom att låta dem vara, det vill säga: varken jaga iväg dem eller klamra mig fast vid dem, det vill säga: inte försöka ändra på dem.

* Perspektivbyte: Vad fungerar? Det är ju också möjligt att tänka – även om det blir ytterligare en borgerlig seger – att det är något som fungerar eftersom vänstersidan ändå får många röster. Varför röstar folk fortfarande till vänster? Vi lever i nyliberalt, kallt, konstgjort strålkastarljus som har lagt en hel massa viktiga berättelser i skugga och ändå finns det i Sverige ett brett vänstermedvetande, vad beror det på? Vilka är de fungerande delarna? Kan vi jobba vidare med dem? (Det går kanske inte att tänka såhär precis de första dagarna, då gäller det kanske bara att ta hand om den akuta sorgen, men så småningom.)

* Perspektivbyte: Vi befinner oss i en epok som även den kommer att avslutas (och vi kan alla vara med och göra övergången, hur den än blir, lite bättre), och vi kan veta att vardagen är full av segrar (det är den!) och kanske använda det som Göran Greider talar om i sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010), tankefiguren “pausen”. Han menar att det har varit en vänsterpaus sen 1979. Men just en paus. Vad är det som kommer att blomma upp på andra sidan? (Kan man experimentera med tanken på att ytterligare 4 år med borgarna är vad Bush var för Obama?)

* Perspektivbyte: Om borgarna vinner beror det på att de nyliberala berättelserna om världen fortfarande dominerar och då dominerar de nyliberala berättelserna – det vill säga: Det är inte “valets fel”. Det är en effekt av många många års omorganisering av det kollektiva tankegodset. Och det vi kan konstatera då är att vi har vi arbete kvar att göra. Och det har vi även om De Rödgröna vinner. Vi fortsätter att drömma!

* Fokus på visionerna. Vad är det vi vill? Vad behöver vi? Hur ser drömmarna ut? Vad är det vi gör som förändrar världen till det bättre? Är det kanske dags att ställa till med Anarkistisk Drömverkstad medan alla andra valvakar?

OCH: Det inte färdigt än! Mycket av det jag har skrivit ovan utgår ifrån dåliga nyheter, men ingenting är klart. Jag kommer att tänka på Gudrun Schymans regeringsförklaring från förra valet. I den presenterade hon sin ministerlista (Maria-Pia Boëthius som medieminister!) och sig själv som Sveriges första kvinnliga statsminister:

I årets riksdagsval gav en stor majoritet av väljarna sitt stöd till Feministiskt initiativ och de andra partier som valt att göra [rätten att inte bli diskriminerad på grund av sitt kön] till en huvudfråga. … Därför är jag stolt och rörd över att som första kvinnliga statsminister presentera en politik och en regering vars huvuduppgift är att verka för ett samhälle där ingen kvinna längre får lägre lön, sämre karriärmöjligheter, mindre inflytande eller utsätts för våld på grund av att hon är kvinna. … De många vallöftena om jämställda löner under tidigare valrörelser har alltså inte satt några som helst spår i kvinnors lönekuvert. Regeringen kommer därför att prioritera arbetet för jämställda löner genom att inrätta en jämställdhetsfond. … Vi vänder blad i historiens bok. Om en eller två generationer kommer människor att se tillbaka på vår tid med samma undran som vi idag ser tillbaka på den tid då kvinnor saknade rösträtt. Målet är att uppnå ett samhälle där kvinnor och män behandlas helt rättvist och jämlikt. Inom vår egen livstid!

PS. Den som funderar på att rösta på F! – men är rädd att det vore att kasta sin röst i sjön – kan hålla i minnet att redan 1 % är en seger. Det innebär att F! slipper lägga ut valsedlar själva nästa år. Och 2,5 % betyder partistöd under de kommande 8 åren, vilket skulle förbättra F!s förutsättningar avsevärt. För att då inte tala om möjligheten att bilda regering. Men låt oss tala om det!

Plötsligt avvisar jag oron, som om det var en självklarhet. Med en övertygad energi som liknar ilska vet jag att oron är ett sätt att beröva mig glädjen över framgångarna, upplevelserna, all blomstrande ny mark. Det är inte det minsta rätt eller sant att jag ska vara rädd just nu. Jag behöver inte tro på den här oron.

Oron hos mig är för det mesta oproportionerlig. Den tror att den ska skydda mig, genom att skärpa blicken som håller utkik efter faror. Och av det får jag inte en realistisk bild av världen. När oron är mitt perspektiv ser världen ut som en enda stor fallgrop. Och det är den inte. Därför gör jag klokt i att inte tro så mycket på min oro. I stället för att betrakta världen genom oron, kan jag zooma ut ett steg och betrakta oron. Så att jag kan säga: Där är oron. Och: Här är också nyfikenhet, tillit och mod.

Oroståget har ett oändligt antal avgångar. Och jag vill att jag ska veta att det finns en massa tillfällen när jag inte hoppar på. Jag vill att jag ska se att jag också stannar kvar. Jag vill verkligen att jag lägger märke till den här stunden när jag står bredvid mig själv och utan tvivel, rädsla eller oro unnar mig allt i världen.

Det är en sorts berättelse som jag vill ska ha större utrymme: Berättelsen om avvärjda konflikter, berättelser om connection, berättelser om alla de tillfällen när jag kunde ha gått in i mörkret, men lyckades stanna kvar i den famn där jag befann mig; berättelser om när jag gav mig själv empati fastän jag är van vid att skylla mig själv.

Jag kom att tänka på det här efter att ha sett Trickys nya video, som jag nog inte fattar, men som i mina ögon för en stund handlade om (att fira) ett avvärjt slagsmål. Det påminde mig om alla tidningsrubriker som inte finns: Trätande parter förstod varandra och gick och tog en fika. Eller: Vänliga möten mellan främlingar på Möllevången. (Eller jo, förresten, de finns ibland i Vårt Malmö, det är därför jag tycker så mycket om den tidningen.) Eller: Rädd person fick kramar. Eller: Orolig person låg i sin säng på kvällen och talade högt med sig själv om sina behov så att hon kunde visa sig själv empati och somnade lite mer avslappnad.

Sånt pågår ju också. Överallt. I en massa situationer förmår vi vara rädda om oss själva och varandra. Vid en massa tillfällen blir det inga tidningsrubriker därför att inget våldsamt hände. Det vill jag minnas oftare: Det som inte blev våldsamt. Det är värt ännu större uppmärksamhet. Därför kommer jag att fortsätta lägga vikt vid såna tillfällen, så att jag oftare lägger märke till dem, så att de berättelserna får starkare fäste i mig. Och därmed i världen.