Rutsch-kane-åkandet, dansen, viljan att känna på en yta för att känna hur den känns; nyfikenheten, kalejdoskop, flashmobs, deathgame, när man testar ett eko i en tunnel, jag vill sätta allt det här under kategorin självändamål. Det är handlingar som inte ska bli något annat än det de redan är, det är inte frågan om att uppnå ett resultat eller Få Något Ur Världen. Handlingen i sig är poängen. Jag nämner det här för att jag har på känn att självändamålen är en sorts meningen med livet. Jag tror att man gör klokt i att ägna sig ganska mycket åt dem. (Det är även på förslag att självändamål av den här sorten kan vara en motsats till kapitalism.)

Det är också någonting med beteendet som förändringens startpunkt. Det vill säga: Det är svårt att ändra på sina känslor och tankar, men det är möjligt att ändra sitt beteende. Och den förändringen kan i sin tur kan påverka både känslor och tankar. Så kanske kan man råda bot på de cyniska, uppgivna och svartsynta tankarna (gällande både den privata framtiden och världens) genom en beteendeförändring. Genom ett fokus på handlingar som gör en upprymd, vaken och närvarande, sådant som inte är nödvändiga ont utan självändamål (med eventuell bonus).

Alltså: Saker som gör en upprymd. Sådant som gör en sugen på att testa saker, göra med händerna, smaka, sånt som man inte kan räkna ut. Och knäppa saker! Till exempel parkour (som är ett sätt att så snabbt och smidigt som möjligt förflytta sig raka vägen från punkt A till B med endast kroppen som hjälpmedel – det kan betyda över stock och sten eller hustak och stolpar). Lekar. Verklighetsspel.

Förra sommaren blev jag tipsad om Interacting Arts (tack Li, för det och för så mycket annat) och därifrån rutschade jag ner i verklighetsspelens fantasieggande värld. Verklighetsspel är en sorts utvidgade rollspel, iscensatta experiment, ett sätt att leka fram en ny verklighet, med nya sociala överenskommelser. Ett exempel är verklighetsspelet Möjligheternas labyrint:

Spelets första scen är viktig för att sätta en stämning och skapa engagemang bland spelarna. Till exempel:

Någon har lämnat en lapp i skolbänken/skåpet
Någon har glömt ett papper i kopiatorn på jobbet
Spelaren anmäler sig till en kurs
Spelaren blir medlem i en organisation
En hemlighet avslöjas

Kanske initieras spel bäst genom mänsklig kontakt. Ett knastrigt telefonsamtal eller en okänd filur som söker kontakt.

En annan rubrik är Fejkade organisationer. Ett exempel på en fejkad organisation är Störningsjouren:

Störningsjouren är en ny revolutionerande tjänst där vem som helst kan begära en störning – av den allmänna ordningen, av en viss situation, av en person – helt enkelt en intervention i verklighetens olidliga tråkighet genom tillförandet av humor, kaos och förvirring.

Sånt här gör mig prilligt pepp och lite övertygad om att allt är möjligt.

Ghandi sa en gång: “Det finns ingen väg till freden. Freden är vägen.” En alternativ variant kunde vara: “Det finns ingen väg till En Bättre Värld. En Bättre Värld är vägen.” Det ska betyda något i stil med att jag inte kan tråka mig fram till något roligt. Eller att det är viktigt att hitta praktiker/övningar som låter mig leva min drömvärld redan idag.

Och det här är ytterligare en aspekt av det som jag vill kalla hållbar aktivism. Ett sätt arbeta för En Bättre Värld med den bättre världens verktyg. Kan man säga så? Jag testar att säga så.

Man ska inte jobba på tvärs mot sig själv. Det blir ohållbart att i längden engagera sig på ett sätt som hela tiden är lite obehagligt. (Och de som ändå står ut med det drivs kanske inte av rätt sorts motivation, tänker jag.) Det bästa måste vara att delta/bidra på ett sätt som gör en sugen på själva aktionen och inte bara på det som aktionen ska leda fram till.

Ett sätt att jobba i linje med sig själv kan vara att ta fasta på sina så kallade svagheter, och jobba med dem i stället för mot dem. Jag tänker på det förträffliga citatet: If you can’t fix it, feature it. Konkreta exempel på det finns i Ingvar Bratts bok Mot rädslan (citerad i Lena Kjersén Edmans fina bok Godheten i litteraturen och i livet från 2009):

“Om du till exempel har svårt att samarbeta, så tar du på dig självständiga uppgifter. Om du har behov av beröm, måla då om föreningslokalen eller baka bullar. Om det är viktigt för dig att lyckas, ge dig då på säkra projekt! Gillar du pengar? Ta betalt! För det är jätteviktigt att du tycker att det är just roligt det du gör. Hur ska man annars orka med det?”

Jag tror såhär: Vi är här för att delta. För att känna, uppleva och försöka. Inte för att pressa oss tvärsigenom oss själva. Inte heller för att göra rätt. Inte för att uppoffra oss. Och inte för att vinna. Jag vill hitta sätt att ta mig fram på, som både är ansvarsfulla i förhållande till min omvärld, och som gör vägen lika skön som målet.

Börja med frågan om vad det spelar för roll om jag gör nåt när Alla Andra inte gör nåt – som Keri Smith skrev om på sin blogg häromdagen: a plan for change (a bit of a social rant) – och att det är en fråga som man inte kan bli av med. Som man inte kan lösa, mer än för tillfället (som om något nånsin kunde lösas permanent!) och då är vi där igen med antingen-eller-frågan. Som om det var vegetarian eller inte vegetarian (Safran Foer – frågan längst ner), när det hela tiden är fråga om en skala. Vi är alltid del av en process – en problemlösningsprocess utan utsikt att nå ett mål, dvs vi kommer inte att nå fram till Inga Problem – och vad är ett problem?

Så vi ska inte låta oss hindras av tanken på att Den Ultimata Lösningen saknas. Vi ska se om vi inte kan utvinna saker ur paradoxer och problem och svårigheter som kan göra oss upprymda, nyfikna, vaknare och mer levande.

Häromveckan såg jag Cecilia Neant Falks nya film Your Mind is Bigger than All the Supermarkets in the World. Samtalet efteråt handlade till stor del om buddhistisk filosofi och praktik och vid ett tillfälle kom det upp en fråga om konflikten mellan politiskt aktivism och acceptans. Hur kan man både vilja förändra världen och samtidigt acceptera den?

Jag kom att tänka på Tara Brach, amerikansk buddhist och fredsaktivist, och hennes uppdelning mellan yttre och inre acceptans. I en dharmaföreläsning säger hon att det inte är fråga om att acceptera destruktiva handlingar; hon ger inte grönt ljus åt sådant som bryter ner och förstör. Det som kan accepteras är det här ögonblickets upplevelse, det som händer inom oss. Hon fortsätter såhär (i min översättning):

“Vissa dagar läser jag tidningen och känner hur jag drar mig samman till en plats full av ilska, beskyllningar och självgodhet.
   Det jag gör då är att jag lägger ner tidningen, slutar läsa, och ställer mig själv frågan: Vad är det som pågår i detta ögonblick? Så jag stannar upp. Och observerar. Och noterar ilska.
   Jag försöker vara kvar i den stunden, med ilskan, och rikta acceptans mot den. Jag släpper berättelsen, det som fick ilskan att blossa upp, och bara känner känslan i kroppen. Och när jag låter ilskan vara där den är, uppenbarar sig den underliggande känslan, nämligen rädsla. Jag är rädd att världen håller på att förstöras. Och om jag då tillåter rädslan att finnas i kroppen, om jag stannar vid den och låter den vara där den är, i strupen, i hjärtat, i magen, brukar även den ge vika och lämna rum åt en underliggande känsla, nämligen omsorg, att jag bryr mig om världen. Och när jag har landat i den känslan kan jag fortsätta läsa tidningen. Då tar jag in nyheterna jag från en annan plats. Jag svarar på det jag läser med omsorg i stället för med ilska och beskyllningar.
   Ghandi sa: Var den förändring som du vill se i världen. Det är inte förrän vi accepterar det här ögonblicket precis som det är, som vi är fria att förflytta oss in i nästa ögonblick med klarsyn och deltagande, empati och vänlighet. Annars går vi in i ögonblicket med ett slutet hjärta och fortsätter på det sättet att delta i de cykler av ilska, våld och hat som bryter ner världen.”

Jag skulle vilja kalla det här för hållbar aktivism. Hållbar aktivism är för mig ett engagemang som inte bryter ner mig; ett deltagande som jag kan upprätthålla på lång sikt. Det är inte en reaktion, inte ett otyglat vredesutbrott, inte en blind och fäktande förtvivlan.

Tara Brach skriver i en artikel med titeln Creating Peace by Letting Go of Blame om det mod som krävs för att släppa vanan att skuldbelägga sig själv och andra. Det handlar om djupt rotade mönster och det är läskigt att släppa taget om välbekanta referenspunkter. Men genom att släppa beskyllningarna kan vi lämna berättelsen om mig själv och andra, berättelsen om det goda självet och det dåliga självet, och i stället ta in den vidsträckta och ömma upplevelsen av att leva.
   Att skuldbelägga oss själva och andra skapar distans. Acceptans leder till närhet. Och den närheten, den känslan av omsorg, gör det möjligt att förändra oss själva och världen på djupet.

Man kan lyssna på Tara Brachs dharmaföreläsning här: Radical Acceptance.

Det här är mitt släktträd, det vill säga, det ska bli ett släktträd. Just nu är det bara ett träd. Jag har satt upp det på en av mina garderobsdörrar.

Det här ska inte bli ett biologiskt släktträd, inget sånt. I stället tänker jag skriva dit namn på personer som jag upplever mig besläktad med på ett politiskt/ideologiskt plan, och konstnärligt, ambitionsmässigt, emotionellt. Personer vars arbete förefaller vara på väg åt samma håll som mitt; föregångare; medresenärer, såna som förefaller ha fattat grejen. (Kanske ska jag också skriva dit filmer, låtar och böcker som jag kan vara släkt med.) När jag tänker på deras närvaro i världen känns det så självklart att jag ska fortsätta med det jag håller på med. Vägen blir upplyst. Jag kan se att vi är många som håller på med samma saker – jag är inte galen, tvärtom. När jag nån gång tänker på att till exempel Keri Smith, Ani DiFranco eller Nina Björk skulle känna att deras arbete saknade betydelse blir jag darrig och vill ropa åt dem: Nej! Det är så viktigt att vi alla vet att vårt arbete är angeläget, att det behövs som tusan, och att vi alla är en del av en mängd människor som i alla tider har arbetat för en bättre värld.

Jag tror att det är smart att faktiskt måla upp ett sånt här släktträd, helt konkret – i stället för att bara då och då slås av tanken på att den här och den här personen/låten är inspirerande. Det här är ju en sorts släktforskning som, när jag tänker efter, inte bara är sådär lite trevlig utan rätt och slätt nödvändig. Vårt arbete får energi av andras arbete.

Alla borde faktiskt göra sina egna släktträd. En del av vårt arv kan vi välja.