Ibland när jag pratar om möjlighetstänkandet ligger mitt fokus på de storslagna drömmarna, och om att ta i från tårna, att toppa sin önskningar med mer och mer ändå, och att skruva upp – och i den här stunden vill jag påminna mig själv och alla andra om det lilla, stillsammare. Om det modiga, kärleksfulla och kloka i att önska sig ljus (och inte i huvudsak mer ljus). Om den sortens möjlighetstänkande som orkar tro att det kommer att kännas bättre i morgon. Och som försöker stanna med det, i stället för slungas iväg med katastroftankarna. Och om fröet, om att plantera något och att vänta (eller om det heter något annat, något som fortsätter att ta djupa andetag). Kanske ska årets möjlighetsdag få handla om det, om att med stillsam tillförsikt vara med det som är, och att fortsätta att andas. Och om fröet, och om att vattna något som inte syns; prata med jorden, ta hand om.

Jag behöver sammanhang som möjliggör mina mest pockande uttalanden – när det är helt blankt i svaljet, och inte heter nåt! – och att jag genom sägandet kan sjunka in i en ny version av mig själv eller börja stråla. Jag öppnar munnen och det kommer inte ut.

Det är vad jag kom att tänka på för en stund sen, att vissa relationer och situationer gör somligt sägbart och hur frånvaron av det sammanhanget ibland gör mig stum, det blir plötsligt knappt möjligt att veta det jag känner eller är med om. Hur vissa situationer utesluter somlig kunskap och/eller uttalanden. Inte konstigt att det känns så viktigt att hitta personer, situationer och kontexter som gör det sägbart! Och det är ju till exempel vad D&R-världen erbjuder mig: det är en plats som möjliggör tankar, utsagor, självbilder och handlingar som inte har varit tillgängliga för mig tidigare. Det är oerhört, allt som blir sägbart när folk glatt, varmt och avslappnat öppnar samtal om fittor och muskler och allt, allt annat, ja: mycket som inte är sägbart i den här kontexten till exempel.

Och för att göra en lång c-uppsats-historia kort: det sägbara är så himla politiskt. Det som blir uteslutet av offentlig diskurs, det som inte blir sägbart i mainstream, förblir dolt i det kollektiva medvetandet. Det blir svårt att tänka solidaritet när den nyliberala frihetsdiskursen suger värde ur saker som samarbete, empati och gemenskap, eller gör det osägbart genom påläggande av skam. Till exempel. Och att en av de saker som jag vill göra med Möjlighetsdagen är att ge röst åt det som är så svårsagt i det överskuggande politiska klimatet, både det kapitalistiska paradigmet och i “motståndskretsar”. Och att skissa upp en förståelse kring vad det innebär att ge röst åt sådant som inte finns. Det kommer ner till språket, hur jag är vrider mig, det är där jag hamnar och det gör mig glad, jag har hållit på med det här i hela mitt liv.

Och själva möjlighetsprojektet i sig blir den kontext där jag kan säga sådana här saker.

Det slår mig att samtalsterapi, att det fungerar, bland annat beror på att den gör saker sägbara som inte är sägbara i andra sammanhang. Själva terapisituationen – som till exempel karaktäriseras av att samtalet förs mellan ett förmodat psyk-proffs och en klient, och mellan personer som åtminstone i början saknar känslomässiga band – möjliggör uttalanden som inte kan få röst i någon annan situation.

Det känns med ens högst rimligt att jag letar efter sammanhang som ger mig möjlighet att uttrycka det jag längtar efter att uttrycka (till exempel sorg, samhörighet, njutning, kreativitet och framtidsnyfikenhet). Och att det är en klok approach, att hålla utkik efter de platserna, och personerna, och situationerna, och sammanhangen, att det går att fråga sig Vad vill jag uttrycka och sedan Var tror jag att jag skulle kunna säga de här sakerna? Och bara fortsätta hålla utkik fastän det inte verkar finnas något svar på den andra frågan. Eller den första. Det är väl så jag gör, intuitivt, både med och utan språkteoretisk medvetenhet. Börjar med första frågan, skissar trubbigt, gissar, ritar med näsan, det liknar ju som sagt ingenting. Och håller ögonen öppna.

Det som är störst för mig när jag tänker på D&R är faktiskt inte allt jag lär mig om sex, och det i sig är fantastiskt, utan frispråkigheten, den yviga livsglädjen. Carlin strålar bredvid Betty. De fnittrar och kastar huvudet bakåt, det är så mycket skratt, de är där de vill vara. Och de är ocensurerade. Det gör det själva, på det sätt som de vill göra det. De säger hur det är. De säger hur deras fittor ser ut och fungerar. De säger var de placerar vibratorn. De säger vad de fantiserar om. Det är inga hemligheter. Och det är inte porr. Och det är inte friserat. Och det är roligt. Det är för glädjes skull. För nöjes, njutning. För att de lever.

Betty drömde fram det här. Hon drömde fram sitt arbete, samarbetet med Carlin och det sammanhang som de skapar genom sin site. I fyrtio år har hon hjälpt kvinnor att komma i kontakt med sina kroppar och sexualiteter, hon har levt sin dröm, hon säger: Gor for it. Hon säger: As you experimet with new things, one of them will take you to where you want to go. Hon säger: Ge dig själv 15-20 minuter med det nya, sen kan du gå tillbaka till old faithful om du vill. Kör hårt, vännen. Det är inte farligt. You’ll get there.

Och genom Bettys och Carlins frispråkighet får jag lättare att hitta min egen röst. Säga som det är. Jag kan se en väg dit, blir mer mig själv. Och jag sitter stadigare i min glädje, i min egen största stora icke-oro.

Carlin: Whenever we get hatemail on YouTube they always say two things: either we’re lesbian dykes or…
Betty & Carlin: …we’re whores.
Carlin: So either we want no dick or we like tons of dick. Right?
Betty: Well, I think what it really means is we’re doing whatever we want.
Carlin: Which is a good sign.
Betty: Well, it is to me. I mean, obviously.

(Klicka bilden för att komma till klippet. Och gör det. Det är så lyckligt.)

Medan jag filar på mina svar kommer jag att tänka på en liten text som betydde mycket för mig när jag var strax över 20 och just hade börjat lyssna på Christina Aguileras album Stripped. Texten, som fanns i min amerikanska anarkistiska almanacka, bekräftade det som jag länge hade haft på känn: att den inre kampen ibland kräver mer mod än den utåtriktade traditionella aktivistkampen, och att den är lika viktig. Den sa också någonting om uppdelningen mellan den inre kampen och den yttre, att den kanske är ganska fiktiv. Jag hade erfarenheter som sa mig att systemkritiska grupper kunde fungera på samma själsdödande sätt som de system de kritiserade. Där fanns samma uteslutningsmekanismer och samma normtryck, jag kände ibland att mitt engagemang skedde på bekostnad av mitt välbefinnande. Jag upptäckte att Stripped-låtarna, framför allt Can’t hold us down, Beautiful, Soar, The voice within och Keep on singing my song, var till större hjälp för mig i mitt frigörelseprojekt än de vänster-/hbt-/feminist-aktivistiska sammanhangen som jag fram till dess hade befunnit mig i (jag skriver hbt för att det inte fanns så värst mycket q att tala om). Och själva den handlingen, att lyssna på en kommersiell skönhetsidealposter-person som Christina Aguilera, och finna en fristad där, var en betydelsefull normbrytarövning för mig. Det var inte “rätt”. Och jag kände känner att jag har lättare att stå bredvid mig själv när jag hör Christina Aguilera sjunga att jag kan gå rak i ryggen på min egen väg, även om jag går där helt själv, och att jag har min bästa vän med mig, och att jag får använda den röst jag har.

Almanackan-texten, skriven av det anarkistiska kollektivet Slingshot, går såhär (ledigt översatt):

“Revolutionen känns ibland omöjlig. Titta åt ett håll och nåt helt sjukt händer på ett annat. Ett möte annonseras på en cool flyer, du går dit och alla som är där är konstiga och verkar smartare än du. Senare, efter att ha sett en vacker solnedgång, cyklar du inåt stan för att kolla in en möjlig plats för en aktion, och på vägen springer du in i en nerknarkad kompis.
   Även när allt verkar hopplöst finns det saker inom räckhåll. Eftersom förtrycksapparaten är så komplex, finns det värdefulla insatser att göra på alla plan, i varje situation; i arbetet med relationen till dig själv, i arbetet med relationer till nära och kära, och i avvecklingen av förtryck inom de relationerna.
   Revolution är ett mindset, ett sätt att förhålla sig till världen. Den är mycket mer än resultatet av vårt arbete – Food Not Bombs, demonstrationer, hemliga aktioner, anarkistisk dagspress, spelningar, fanzine, temadagar, läsecirklar. Alla de här grejerna, tecken på politisk aktivism, sker regelbundet på helt o-revolutionära, destruktiva och tråkiga sätt. Det är jätteviktigt att de sker, men det är lika viktigt hur de sker, hur vi förhåller oss till och tar hand om de vi arbetar tillsammans med, inklusive oss själva.
   Revolution är inte en bunt prestationer utan en process. Vi kan inte bara joina svarta blocket i en demonstration, och bocka av “politiskt engagemang” på vår Att göra-lista. Vi behöver skapa arbetsformer och sammanhang som gör oss lyckliga i stället för utbrända. Kriget som vi utkämpar på utsidan har också en front i våra egna hjärtan. Ibland krävs det mer mod att utkämpa den inre kampen än att stå framför en rad kravallpoliser, att dra upp den inre förtrycksapparaten med rötterna, att lära oss förstå och möta våra egna behov, även när de går mot strömmen i förhållande till det energiska aktivistlivet. Att vila är subversivt.
   Vi kan inte få det avklarat eller bli färdiga, för revolutionen kommer aldrig att bli klar. Naturen, och därmed mänskligheten, och därmed systemet av stater och hierarkier, har alltid förändrats. Det har aldrig funnits något ursprungligt Edens lustgårds-aktigt stadium av radikal fullkomlighet, från vilket vi alla föll ner i den här avgrunden av hierarkier och förtryck, och som vi skulle kunna återupprätta en dag om vi bara startar tillräckligt många anarkistiska bokkaféer.
   Livet är en process av ökanden och minskanden, framväxt och vissnanden, och en dag kommer USA-imperiet att falla, precis som alla andra imperier som har kommit och gått. Vi här här nu och vi gör revolutionen nu. Vi behöver hantera förändringarna, använda sprickorna i statsapparaten medan de uppstår, åldras och faller sönder, och under tiden stärka våra egna liv och våra relationer i förhållande till hotet om utbrändhet och självdestruktivitet. När allt kommer omkring utgör våra relationer till andra människor stommen för en värld byggd på hopp, tillit och kärlek. De är vårt starkaste revolutionära verktyg.”

(Här också en påminnelse till mig själv om att skriva mer om revolutionen som en önskan som produceras av ett system centrerat kring våld, resultat-effektivitet och snabba puckar.)

På Slingshot-hemsidan, längst ner, finns texten från 2010 års almanacka och eftersom jag är på riktigt gråter jag när jag läser sista stycket. Jag ska försöka orka fortsätta tro på att det är vad världen behöver.

“Det häftigaste med att dyka upp i en sån här farkost är att folk blir helt vimmelkantiga”, berättar konstnären Callie Curry (som också kallas Swoon). “De bara stirrar på en och utbrister: Vad är ni för nåt?!”

Svaret på den frågan verkar vara, till exempel: en idé, ett konstnärskollektiv, och ett antal hejdlösa flottar, tillverkade och bebodda av ca 25 personer under namnet Miss Rockaway Armada. Från 2006 och ungefär 4 år framåt byggde Callie Curry och hennes vänner flottar som sjösattes och tog sig fram på Mississippifloden, på Hudsonfloden och i Adriatiska havet. Det berättar hon om i sin TEDxBrooklyn-föreläsning (via gatukonst.se).

“En sak som jag har kommit fram till under de här åren”, säger Callie Curry om flottprojektet, “är att om du kan göra något som folk aldrig hade kunnat föreställa sig, på en plats där de aldrig hade väntat sig att få se något liknande, så öppnar sig något i dem. De börjar plötsligt tänka att det händer många betydligt märkvärdigare saker i den här världen än de hade trott. Och den där tanken, den där platsen i oss där vi kan föreställa oss möjligheternas oändlighet, för mig är den platsen förändringens utgångspunkt. För mig är det en plats där jag kan tro att de olyckliga sluten är möjliga att undvika, det är en plats där jag kan föreställa mig något annat, där jag kan ladda om och försöka på nytt, med nya vägar, nya lösningar.”

Callie Curry pratar om orimligheter (improbabilities) som förändringens startpunkt. Och för min del tror jag att orimligheter är en energikälla. Det bör ha med nyfikenhet att göra. Det är svårt för mig att känna mig trött och missmodig och samtidigt nyfiken. Jag tror att det som händer när jag ser något som verkar orimligt, eller hör talas om det, eller är med om det, är att det slår hål på tanken att orimligt=omöjligt.

På samma tema vill jag nämna filmen Piren. I Malmös hamn fanns ett tag ett vardagsrum under en pir. Snickaren Erik Vestman och fotografen Nils-Petter Löfstedt skapade rummet i en hålighet som de hade hittat, de grävde bort grus och tång, målade väggarna vita och la in parkettgolv. Dokumentärfilmen Piren handlar det arbetet, och om invigningsfesten då de överlämnade rummet till allmänheten och vädret. Filmen finns att se på SVT Play fram t o m den 15 februari. Jag gillar inledningen. Erik Vestman säger: “Det var nåt som hände med mig när jag kröp in där första gången. Det var så tydligt. Allt går att förändra. Allt kan bli poesi.”

Och jag tror att poesi, i det här sammanhanget, betyder extraordinärt, orimligt och en plats där nyfikenheten sätter fart.

(Bilden ovan är hämtad från Paul’s Rides, som verkar vara en blogg tillhörande en av deltagarna i Miss Rockaway Armada.)

Det första är det som Julia Zajac säger om sitt märke (dfp), att det ska vara så naivt att det inte existerar något “det går inte” eller “jag kan inte”. När jag läser det tänker jag: Vad betydelsefullt det är att höra sådana formuleringar, att någon tänder den starka lampan, och drar upp volymen, så att jag ser och hör mer av världen, så att jag kan känna att mitt rörelseutrymme växer. Det ska finnas en sån extrempunkt på skalan, den ska finnas där så att jag kan sträcka ut mig ordentligt.

Just idag blir jag också väldigt berörd av tanken på att, som Julia Zajac säger, tvätta bort den allvarliga undertonen och göra något kaotiskt och expressivt av det. (Intressant att tänka på kaotiskt som en sorts motsats till allvarligt.) Jag påminns om konstens plats i mitt liv, om friheten att lägga samman saker och arrangera om dem, jag kommer att tänka på det hektiska, det syrerika gråtandet, på det breda och glidflygande skadeskjutna hoppet, och jag kommer plötsligt ihåg att konsten kan plantera blommor i förståelsen, att den kan måla på väggarna och låta saker falla ut och förvandlas, att den kan göra plats för vansinniga mönster, plumpar och explosioner, och plötsligt kommer jag att tänka på låten Tristan av Patrick Wolf. Och när jag lyssnar på den vaknar det här perspektivet, och jag får syn det som växer trots allt; det vildsinta och obändiga, det som kanske har ett namn eller inte har ett namn, och som oavsett lever och lever och lever.

Mike Reynold bygger hus som producerar sin egen el, som försörjer sig självt på vatten och värme och som tillåter tillräckligt med odlingsmöjligheter för att hålla de som bor där mätta. Och han gör det med hjälp av lera och vatten, gamla bildäck och bortslängda flaskor.

Det här är hans definition av frihet: Att kunna vakna på morgonen, utan någon hyra att betala, utan elräkning, utan vatten- och värmeräkning, utan att behöva gå till affären. ”Du stiger upp på morgonen och äger ditt liv. Du kan göra precis vad du vill när du inte behöver göra någonting för att försörja dig.” Vad säger ni om det!

I trettio år har Mike Reynolds experimenterat med olika sätt att bygga bostadshus, han kallar dem för Earthships, och om det handlar filmen Garbage Warrior. Och så handlar den ganska mycket om misstag.

Garbage Warrior hjälper mig att förstå mer om hur jag vill relatera till misstag. Det vill säga: Inte som nödvändigt slagg som jag måste stå ut med, inte som något att skämmas över, utan som den enda vägen, den eftersträvansvärda vägen. Mike Reynolds pratar om möjligheten att göra misstag som ett slags frihet, och som vägen till ny kunskap. Vi kommer inte vidare trots att vi gör misstag, eller trots att vi måste göra justeringar, utan för att vi justerar, för att vi testar oss fram. Det finns inga färdiga handböcker eller regler för sådant som inte har gjorts förut och därför måste vi experimentera och därför kommer att det att hända en massa oväntade, inte särskilt perfekta och fantastiska saker. När vi testar oss fram lär vi oss att vissa kombinationer eller omständigheter inte fungerar i förhållande till det vi vill göra och då justerar vi och testar igen.

Och det är därför, tänker jag, som idéer föds ur andra idéer. Först efter att vi har testat något kan vi utvärdera det, och förstärka det som fungerar och ändra på det som inte gör det och upptäcka nya saker. Ingenting händer utan att vi först sätter igång någonting, vad som helst, så att vi hamnar i processen orsak och verkan. Och inom den processen bygger vi vidare, undersöker, klantar oss, sover på saken, flyttar på en grej och ser vad som händer. När vi stöter på någonting som inte fungerar tar vi reda på mer om det och hittar nya lösningar. Vi kommer inte att lära oss nya saker om vi gör som vi alltid har gjort.

Den här filmen har också lärt mig mer om att bostadshus ser likadana ut (i jämförelse med varandra och över tid), inte för att det inte finns andra sätt att konstruera dem, utan för att det saknas visioner – och för att man inte får bygga hur som helst. I filmen lägger Mike Reynolds fram ett lagförslag som ger honom rätt att experimentera inom särskilda testområden. “Det är extremt förslag. Att låta medborgarna ta ett steg utanför lagen i 5 eller 10 år. Men det är utanför lagen som den nya kunskapen finns. Och jag säger: Nu går vi och skaffar oss den kunskapen!” Det finns testområden för vapen och för bilar och för flygplan, varför inte för hus?

“Jag kan se jorden stråla av välmående, bara utifrån vad folk gör med den. Jag ser framför mig en jord som sjunger, som gör musik, i stället för skit som flyter längs med floderna och farliga kemikalier i luften och så vidare. Jag har alltid tänkt att om man gör någonting gott för människor, så kommer de att hitta en, de kommer att haka på”, säger Mike Reynolds i filmen. Jag rekommenderar den till alla som vill bli inspirerade till att göra saker:
- Garbage Warrior på Voddler. (Gratis!)

Lite andra relaterade grejer:
- Mer om de supersnygga mosaikflaskväggarna: Bottle wall
- På svenska finns det hus som kallas Jordskepp (även solskepp)
- Fönsterfarmar (Att odla ordentligt med mat hemma i köksfönstret)
- Ett annat jättesnyggt miljövänligt hus: A Low Impact Woodland Home

Senare på dagen fylldes Möllevångstorget av människor som ville protestera mot valresultatet. Demonstrationen hade dragits ihop så snabbt att det varken fanns tillstånd eller högtalarsystem och folk gick upp på den lilla scenen (Arbetes söner) och höll spontana, korta tal i megafonen. Någon sa: “Det sägs att extremhögern är på frammarsch, men det är vi också!” Så kändes det! Så många människor, så mycket förändringsvilja. Och jag tänkte mycket på vikten av att samlas, av att ha en plats att hämta energi ifrån, och vad det betyder att se varandra, att vi är många, och på frammarsch.

Och nu vill jag säga någonting om Möllevången. Det här blir mitt korta, spontana tal till en stadsdel som gör mig till en kreativare och tryggare person; som gör mig mer förväntansfull och mer möjlighetstänkande, än jag hade varit om jag till exempel hade bott kvar i Stockholm.

I veckan som gick fick Malmö en ny stad i staden. På ödetomten vid Folkets park – där PEAB planerar att bygga dyra bostadsrätter – har det genomförts ett politiskt konstprojekt som heter Stad Solidar. Alla som har velat har kunnat engagera sig; människor har byggt kojor och mindre hus, gjort planteringar, anlagt en lekplats, målat, dekorerat, skyltat, umgåtts och samarbetat. Jag har inte deltagit i det konkreta arbetet, och ändå har Stad Solidar betytt väldigt mycket för mig. Bland alla saker som projektet har lett till – till exempel en större allmänmedvetenhet om gentrifieringen och dess effekter – har det fått mig att tänka på vad Möllan betyder för mig.

Möllan är för mig en frizon. Här finns möjligheter att skapa och hålla igång de viktiga sociala och politiska rörelser som vår tid behöver. Det finns ett DIY-patos och en kunskap som gör att saker händer.

Idag blev jag glad när jag läste det här, på Stad Soldiar-bloggen, som så väl beskriver något av det som gör Möllan till, ja, jag känner så, Sveriges bästa stadsdel:

”[V]em tror Peab skapar den här speciella charmen, livet, rörelsen, och myllret av människor som de lockar med i sin reklam? Vem håller nattöppet på Bagdad? Vem plockar glas på Babel både på julafton och under ramadan? Vem köper kaffe och bacontoast på Simpan varje dag? Vem är det som plockat sprutor i sandlådorna, tagit initsiativet till Möllevångsskolan, pimpat julgran på torget, skapat karnevalståg och haft viktiga möten på Glassfabriken i alla år? Och vem har hela tiden ackompanjerat detta med underbara toner, medryckande rytmer och sinnrika texter? Jasså, det kan de inte svara på? Men det kan vi! Ska inte vi kunna bo kvar här nu? Ska vi göra ett område dugligt, tryggt, charmigt och trevligt för att sedan maka på oss för en överklass som bara bidrar till högre priser, fula hus, segregering, osolidariska värderingar, uteslutning och en icke hållbar livsstil? Det är inte det vi byggt Möllan av. Det är inte det vi vill bygga vår värld av.
…
Möllan har i många sammanhang, vid flera tillfällen lyfts fram som ett område som går mot strömmen och lever sitt eget liv. Låt oss fortsätta att göra det och låt oss hamna på kartan som stadsdelen som stoppade gentrifieringen oxå!”

Möllan gör det möjligt för mig att tro på samarbete, visioner och kreativt förändringsarbete. Och det är ju det som behövs nu.

* Jag ska ta hand om mig själv. (För ett tag sen skrev jag en text om det med rubriken Vad hjälper?) Kan jag inför söndag kväll och måndag bulla upp med saker som jag vet får mig att må bättre? Behöver jag kanske se till att jag har choklad hemma eller lyxiga gröt-tillbehör? Vilka människor vill jag ha i min närhet? Kan vi göra upp om att höras på telefon i fall vi inte kan ses? Behöver jag göra en låtlista kanske? Arrangera en filmkväll? Planera in något som jag vet att jag mår bra av senare i veckan? Lägga fram uppbygglig litteratur? Undvika mainstreammedia? Sätta upp en stor lapp på väggen där det står något som jag mår bra av att veta? Kanske ska jag lägga in en påminnelse i mobiltelefonen som säger åt mig att ta en promenad eller dansa. Det är viktigt att jag tar hand om mig själv. (OBS! “Själv” betyder inte ensam eller på egen hand. Ett sätt att ha hand om mig själv är att be andra om hjälp.)

* Ilska och sorg är tecken på otillfredsställda behov och förlust. Jag ska ta hand om de känslorna, erkänna att de finns där. Jag kan säga: Där är sorgen. Där är ilskan. Jag ska ge mig själv utrymme att känna så, det är viktigt att jag “hedrar” mina behov av en mer solidarisk och rättvis värld. Jag tar hand om mina känslor genom att låta dem vara, det vill säga: varken jaga iväg dem eller klamra mig fast vid dem, det vill säga: inte försöka ändra på dem.

* Perspektivbyte: Vad fungerar? Det är ju också möjligt att tänka – även om det blir ytterligare en borgerlig seger – att det är något som fungerar eftersom vänstersidan ändå får många röster. Varför röstar folk fortfarande till vänster? Vi lever i nyliberalt, kallt, konstgjort strålkastarljus som har lagt en hel massa viktiga berättelser i skugga och ändå finns det i Sverige ett brett vänstermedvetande, vad beror det på? Vilka är de fungerande delarna? Kan vi jobba vidare med dem? (Det går kanske inte att tänka såhär precis de första dagarna, då gäller det kanske bara att ta hand om den akuta sorgen, men så småningom.)

* Perspektivbyte: Vi befinner oss i en epok som även den kommer att avslutas (och vi kan alla vara med och göra övergången, hur den än blir, lite bättre), och vi kan veta att vardagen är full av segrar (det är den!) och kanske använda det som Göran Greider talar om i sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010), tankefiguren “pausen”. Han menar att det har varit en vänsterpaus sen 1979. Men just en paus. Vad är det som kommer att blomma upp på andra sidan? (Kan man experimentera med tanken på att ytterligare 4 år med borgarna är vad Bush var för Obama?)

* Perspektivbyte: Om borgarna vinner beror det på att de nyliberala berättelserna om världen fortfarande dominerar och då dominerar de nyliberala berättelserna – det vill säga: Det är inte “valets fel”. Det är en effekt av många många års omorganisering av det kollektiva tankegodset. Och det vi kan konstatera då är att vi har vi arbete kvar att göra. Och det har vi även om De Rödgröna vinner. Vi fortsätter att drömma!

* Fokus på visionerna. Vad är det vi vill? Vad behöver vi? Hur ser drömmarna ut? Vad är det vi gör som förändrar världen till det bättre? Är det kanske dags att ställa till med Anarkistisk Drömverkstad medan alla andra valvakar?

OCH: Det inte färdigt än! Mycket av det jag har skrivit ovan utgår ifrån dåliga nyheter, men ingenting är klart. Jag kommer att tänka på Gudrun Schymans regeringsförklaring från förra valet. I den presenterade hon sin ministerlista (Maria-Pia Boëthius som medieminister!) och sig själv som Sveriges första kvinnliga statsminister:

I årets riksdagsval gav en stor majoritet av väljarna sitt stöd till Feministiskt initiativ och de andra partier som valt att göra [rätten att inte bli diskriminerad på grund av sitt kön] till en huvudfråga. … Därför är jag stolt och rörd över att som första kvinnliga statsminister presentera en politik och en regering vars huvuduppgift är att verka för ett samhälle där ingen kvinna längre får lägre lön, sämre karriärmöjligheter, mindre inflytande eller utsätts för våld på grund av att hon är kvinna. … De många vallöftena om jämställda löner under tidigare valrörelser har alltså inte satt några som helst spår i kvinnors lönekuvert. Regeringen kommer därför att prioritera arbetet för jämställda löner genom att inrätta en jämställdhetsfond. … Vi vänder blad i historiens bok. Om en eller två generationer kommer människor att se tillbaka på vår tid med samma undran som vi idag ser tillbaka på den tid då kvinnor saknade rösträtt. Målet är att uppnå ett samhälle där kvinnor och män behandlas helt rättvist och jämlikt. Inom vår egen livstid!

PS. Den som funderar på att rösta på F! – men är rädd att det vore att kasta sin röst i sjön – kan hålla i minnet att redan 1 % är en seger. Det innebär att F! slipper lägga ut valsedlar själva nästa år. Och 2,5 % betyder partistöd under de kommande 8 åren, vilket skulle förbättra F!s förutsättningar avsevärt. För att då inte tala om möjligheten att bilda regering. Men låt oss tala om det!

Oron hos mig är för det mesta oproportionerlig. Den tror att den ska skydda mig, genom att skärpa blicken som håller utkik efter faror. Och av det får jag inte en realistisk bild av världen. När oron är mitt perspektiv ser världen ut som en enda stor fallgrop. Och det är den inte. Därför gör jag klokt i att inte tro så mycket på min oro. I stället för att betrakta världen genom oron, kan jag zooma ut ett steg och betrakta oron. Så att jag kan säga: Där är oron. Och: Här är också nyfikenhet, tillit och mod.

Oroståget har ett oändligt antal avgångar. Och jag vill att jag ska veta att det finns en massa tillfällen när jag inte hoppar på. Jag vill att jag ska se att jag också stannar kvar. Jag vill verkligen att jag lägger märke till den här stunden när jag står bredvid mig själv och utan tvivel, rädsla eller oro unnar mig allt i världen.

Det är en sorts berättelse som jag vill ska ha större utrymme: Berättelsen om avvärjda konflikter, berättelser om connection, berättelser om alla de tillfällen när jag kunde ha gått in i mörkret, men lyckades stanna kvar i den famn där jag befann mig; berättelser om när jag gav mig själv empati fastän jag är van vid att skylla mig själv.

Jag kom att tänka på det här efter att ha sett Trickys nya video, som jag nog inte fattar, men som i mina ögon för en stund handlade om (att fira) ett avvärjt slagsmål. Det påminde mig om alla tidningsrubriker som inte finns: Trätande parter förstod varandra och gick och tog en fika. Eller: Vänliga möten mellan främlingar på Möllevången. (Eller jo, förresten, de finns ibland i Vårt Malmö, det är därför jag tycker så mycket om den tidningen.) Eller: Rädd person fick kramar. Eller: Orolig person låg i sin säng på kvällen och talade högt med sig själv om sina behov så att hon kunde visa sig själv empati och somnade lite mer avslappnad.

Sånt pågår ju också. Överallt. I en massa situationer förmår vi vara rädda om oss själva och varandra. Vid en massa tillfällen blir det inga tidningsrubriker därför att inget våldsamt hände. Det vill jag minnas oftare: Det som inte blev våldsamt. Det är värt ännu större uppmärksamhet. Därför kommer jag att fortsätta lägga vikt vid såna tillfällen, så att jag oftare lägger märke till dem, så att de berättelserna får starkare fäste i mig. Och därmed i världen.