I morgon är det Internationella Möjlighetsdagen. Det betyder att det idag alltså är möjlighetsafton, dan före dan.

Ibland när jag pratar om möjlighetstänkandet ligger mitt fokus på de storslagna drömmarna, och om att ta i från tårna, att toppa sin önskningar med mer och mer ändå, och att skruva upp – och i den här stunden vill jag påminna mig själv och alla andra om det lilla, stillsammare. Om det modiga, kärleksfulla och kloka i att önska sig ljus (och inte i huvudsak mer ljus). Om den sortens möjlighetstänkande som orkar tro att det kommer att kännas bättre i morgon. Och som försöker stanna med det, i stället för slungas iväg med katastroftankarna. Och om fröet, om att plantera något och att vänta (eller om det heter något annat, något som fortsätter att ta djupa andetag). Kanske ska årets möjlighetsdag få handla om det, om att med stillsam tillförsikt vara med det som är, och att fortsätta att andas. Och om fröet, och om att vattna något som inte syns; prata med jorden, ta hand om.

Jag behöver sammanhang som möjliggör mina mest pockande uttalanden – när det är helt blankt i svaljet, och inte heter nåt! – och att jag genom sägandet kan sjunka in i en ny version av mig själv eller börja stråla. Jag öppnar munnen och det kommer inte ut.

Det är vad jag kom att tänka på för en stund sen, att vissa relationer och situationer gör somligt sägbart och hur frånvaron av det sammanhanget ibland gör mig stum, det blir plötsligt knappt möjligt att veta det jag känner eller är med om. Hur vissa situationer utesluter somlig kunskap och/eller uttalanden. Inte konstigt att det känns så viktigt att hitta personer, situationer och kontexter som gör det sägbart! Och det är ju till exempel vad D&R-världen erbjuder mig: det är en plats som möjliggör tankar, utsagor, självbilder och handlingar som inte har varit tillgängliga för mig tidigare. Det är oerhört, allt som blir sägbart när folk glatt, varmt och avslappnat öppnar samtal om fittor och muskler och allt, allt annat, ja: mycket som inte är sägbart i den här kontexten till exempel.

Och för att göra en lång c-uppsats-historia kort: det sägbara är så himla politiskt. Det som blir uteslutet av offentlig diskurs, det som inte blir sägbart i mainstream, förblir dolt i det kollektiva medvetandet. Det blir svårt att tänka solidaritet när den nyliberala frihetsdiskursen suger värde ur saker som samarbete, empati och gemenskap, eller gör det osägbart genom påläggande av skam. Till exempel. Och att en av de saker som jag vill göra med Möjlighetsdagen är att ge röst åt det som är så svårsagt i det överskuggande politiska klimatet, både det kapitalistiska paradigmet och i “motståndskretsar”. Och att skissa upp en förståelse kring vad det innebär att ge röst åt sådant som inte finns. Det kommer ner till språket, hur jag är vrider mig, det är där jag hamnar och det gör mig glad, jag har hållit på med det här i hela mitt liv.

Och själva möjlighetsprojektet i sig blir den kontext där jag kan säga sådana här saker.

Det slår mig att samtalsterapi, att det fungerar, bland annat beror på att den gör saker sägbara som inte är sägbara i andra sammanhang. Själva terapisituationen – som till exempel karaktäriseras av att samtalet förs mellan ett förmodat psyk-proffs och en klient, och mellan personer som åtminstone i början saknar känslomässiga band – möjliggör uttalanden som inte kan få röst i någon annan situation.

Det känns med ens högst rimligt att jag letar efter sammanhang som ger mig möjlighet att uttrycka det jag längtar efter att uttrycka (till exempel sorg, samhörighet, njutning, kreativitet och framtidsnyfikenhet). Och att det är en klok approach, att hålla utkik efter de platserna, och personerna, och situationerna, och sammanhangen, att det går att fråga sig Vad vill jag uttrycka och sedan Var tror jag att jag skulle kunna säga de här sakerna? Och bara fortsätta hålla utkik fastän det inte verkar finnas något svar på den andra frågan. Eller den första. Det är väl så jag gör, intuitivt, både med och utan språkteoretisk medvetenhet. Börjar med första frågan, skissar trubbigt, gissar, ritar med näsan, det liknar ju som sagt ingenting. Och håller ögonen öppna.

Grejen med Betty Dodson, och Carlin Ross, är att allt är okej. Det är väl egentligen bara det jag vill säga och när jag har sagt det kan jag typ inte sluta prata för att jag vill dela den fröjd som jag känner, och lättnad (tårögd), trygghet och hopp; bubblande hopp. När jag är så himla sugen på framtiden. Youtube-videorna och blogg-texterna och Bettys konst och filmklippen från exempelvis bodysexgruppen och privatsessionerna är några saker som utgör D&R-världen och där är jag välkommen.

Det som är störst för mig när jag tänker på D&R är faktiskt inte allt jag lär mig om sex, och det i sig är fantastiskt, utan frispråkigheten, den yviga livsglädjen. Carlin strålar bredvid Betty. De fnittrar och kastar huvudet bakåt, det är så mycket skratt, de är där de vill vara. Och de är ocensurerade. Det gör det själva, på det sätt som de vill göra det. De säger hur det är. De säger hur deras fittor ser ut och fungerar. De säger var de placerar vibratorn. De säger vad de fantiserar om. Det är inga hemligheter. Och det är inte porr. Och det är inte friserat. Och det är roligt. Det är för glädjes skull. För nöjes, njutning. För att de lever.

Betty drömde fram det här. Hon drömde fram sitt arbete, samarbetet med Carlin och det sammanhang som de skapar genom sin site. I fyrtio år har hon hjälpt kvinnor att komma i kontakt med sina kroppar och sexualiteter, hon har levt sin dröm, hon säger: Gor for it. Hon säger: As you experimet with new things, one of them will take you to where you want to go. Hon säger: Ge dig själv 15-20 minuter med det nya, sen kan du gå tillbaka till old faithful om du vill. Kör hårt, vännen. Det är inte farligt. You’ll get there.

Och genom Bettys och Carlins frispråkighet får jag lättare att hitta min egen röst. Säga som det är. Jag kan se en väg dit, blir mer mig själv. Och jag sitter stadigare i min glädje, i min egen största stora icke-oro.

Carlin: Whenever we get hatemail on YouTube they always say two things: either we’re lesbian dykes or…
Betty & Carlin: …we’re whores.
Carlin: So either we want no dick or we like tons of dick. Right?
Betty: Well, I think what it really means is we’re doing whatever we want.
Carlin: Which is a good sign.
Betty: Well, it is to me. I mean, obviously.

(Klicka bilden för att komma till klippet. Och gör det. Det är så lyckligt.)

Hur hänger “självhjälp” ihop med viljan att förändra/rädda världen/politisk aktivism? Det är en fråga som har varit med mig ett tag.

Medan jag filar på mina svar kommer jag att tänka på en liten text som betydde mycket för mig när jag var strax över 20 och just hade börjat lyssna på Christina Aguileras album Stripped. Texten, som fanns i min amerikanska anarkistiska almanacka, bekräftade det som jag länge hade haft på känn: att den inre kampen ibland kräver mer mod än den utåtriktade traditionella aktivistkampen, och att den är lika viktig. Den sa också någonting om uppdelningen mellan den inre kampen och den yttre, att den kanske är ganska fiktiv. Jag hade erfarenheter som sa mig att systemkritiska grupper kunde fungera på samma själsdödande sätt som de system de kritiserade. Där fanns samma uteslutningsmekanismer och samma normtryck, jag kände ibland att mitt engagemang skedde på bekostnad av mitt välbefinnande. Jag upptäckte att Stripped-låtarna, framför allt Can’t hold us down, Beautiful, Soar, The voice within och Keep on singing my song, var till större hjälp för mig i mitt frigörelseprojekt än de vänster-/hbt-/feminist-aktivistiska sammanhangen som jag fram till dess hade befunnit mig i (jag skriver hbt för att det inte fanns så värst mycket q att tala om). Och själva den handlingen, att lyssna på en kommersiell skönhetsidealposter-person som Christina Aguilera, och finna en fristad där, var en betydelsefull normbrytarövning för mig. Det var inte “rätt”. Och jag kände känner att jag har lättare att stå bredvid mig själv när jag hör Christina Aguilera sjunga att jag kan gå rak i ryggen på min egen väg, även om jag går där helt själv, och att jag har min bästa vän med mig, och att jag får använda den röst jag har.

Almanackan-texten, skriven av det anarkistiska kollektivet Slingshot, går såhär (ledigt översatt):

“Revolutionen känns ibland omöjlig. Titta åt ett håll och nåt helt sjukt händer på ett annat. Ett möte annonseras på en cool flyer, du går dit och alla som är där är konstiga och verkar smartare än du. Senare, efter att ha sett en vacker solnedgång, cyklar du inåt stan för att kolla in en möjlig plats för en aktion, och på vägen springer du in i en nerknarkad kompis.
   Även när allt verkar hopplöst finns det saker inom räckhåll. Eftersom förtrycksapparaten är så komplex, finns det värdefulla insatser att göra på alla plan, i varje situation; i arbetet med relationen till dig själv, i arbetet med relationer till nära och kära, och i avvecklingen av förtryck inom de relationerna.
   Revolution är ett mindset, ett sätt att förhålla sig till världen. Den är mycket mer än resultatet av vårt arbete – Food Not Bombs, demonstrationer, hemliga aktioner, anarkistisk dagspress, spelningar, fanzine, temadagar, läsecirklar. Alla de här grejerna, tecken på politisk aktivism, sker regelbundet på helt o-revolutionära, destruktiva och tråkiga sätt. Det är jätteviktigt att de sker, men det är lika viktigt hur de sker, hur vi förhåller oss till och tar hand om de vi arbetar tillsammans med, inklusive oss själva.
   Revolution är inte en bunt prestationer utan en process. Vi kan inte bara joina svarta blocket i en demonstration, och bocka av “politiskt engagemang” på vår Att göra-lista. Vi behöver skapa arbetsformer och sammanhang som gör oss lyckliga i stället för utbrända. Kriget som vi utkämpar på utsidan har också en front i våra egna hjärtan. Ibland krävs det mer mod att utkämpa den inre kampen än att stå framför en rad kravallpoliser, att dra upp den inre förtrycksapparaten med rötterna, att lära oss förstå och möta våra egna behov, även när de går mot strömmen i förhållande till det energiska aktivistlivet. Att vila är subversivt.
   Vi kan inte få det avklarat eller bli färdiga, för revolutionen kommer aldrig att bli klar. Naturen, och därmed mänskligheten, och därmed systemet av stater och hierarkier, har alltid förändrats. Det har aldrig funnits något ursprungligt Edens lustgårds-aktigt stadium av radikal fullkomlighet, från vilket vi alla föll ner i den här avgrunden av hierarkier och förtryck, och som vi skulle kunna återupprätta en dag om vi bara startar tillräckligt många anarkistiska bokkaféer.
   Livet är en process av ökanden och minskanden, framväxt och vissnanden, och en dag kommer USA-imperiet att falla, precis som alla andra imperier som har kommit och gått. Vi här här nu och vi gör revolutionen nu. Vi behöver hantera förändringarna, använda sprickorna i statsapparaten medan de uppstår, åldras och faller sönder, och under tiden stärka våra egna liv och våra relationer i förhållande till hotet om utbrändhet och självdestruktivitet. När allt kommer omkring utgör våra relationer till andra människor stommen för en värld byggd på hopp, tillit och kärlek. De är vårt starkaste revolutionära verktyg.”

(Här också en påminnelse till mig själv om att skriva mer om revolutionen som en önskan som produceras av ett system centrerat kring våld, resultat-effektivitet och snabba puckar.)

På Slingshot-hemsidan, längst ner, finns texten från 2010 års almanacka och eftersom jag är på riktigt gråter jag när jag läser sista stycket. Jag ska försöka orka fortsätta tro på att det är vad världen behöver.

“Det häftigaste med att dyka upp i en sån här farkost är att folk blir helt vimmelkantiga”, berättar konstnären Callie Curry (som också kallas Swoon). “De bara stirrar på en och utbrister: Vad är ni för nåt?!”

Svaret på den frågan verkar vara, till exempel: en idé, ett konstnärskollektiv, och ett antal hejdlösa flottar, tillverkade och bebodda av ca 25 personer under namnet Miss Rockaway Armada. Från 2006 och ungefär 4 år framåt byggde Callie Curry och hennes vänner flottar som sjösattes och tog sig fram på Mississippifloden, på Hudsonfloden och i Adriatiska havet. Det berättar hon om i sin TEDxBrooklyn-föreläsning (via gatukonst.se).

“En sak som jag har kommit fram till under de här åren”, säger Callie Curry om flottprojektet, “är att om du kan göra något som folk aldrig hade kunnat föreställa sig, på en plats där de aldrig hade väntat sig att få se något liknande, så öppnar sig något i dem. De börjar plötsligt tänka att det händer många betydligt märkvärdigare saker i den här världen än de hade trott. Och den där tanken, den där platsen i oss där vi kan föreställa oss möjligheternas oändlighet, för mig är den platsen förändringens utgångspunkt. För mig är det en plats där jag kan tro att de olyckliga sluten är möjliga att undvika, det är en plats där jag kan föreställa mig något annat, där jag kan ladda om och försöka på nytt, med nya vägar, nya lösningar.”

Callie Curry pratar om orimligheter (improbabilities) som förändringens startpunkt. Och för min del tror jag att orimligheter är en energikälla. Det bör ha med nyfikenhet att göra. Det är svårt för mig att känna mig trött och missmodig och samtidigt nyfiken. Jag tror att det som händer när jag ser något som verkar orimligt, eller hör talas om det, eller är med om det, är att det slår hål på tanken att orimligt=omöjligt.

På samma tema vill jag nämna filmen Piren. I Malmös hamn fanns ett tag ett vardagsrum under en pir. Snickaren Erik Vestman och fotografen Nils-Petter Löfstedt skapade rummet i en hålighet som de hade hittat, de grävde bort grus och tång, målade väggarna vita och la in parkettgolv. Dokumentärfilmen Piren handlar det arbetet, och om invigningsfesten då de överlämnade rummet till allmänheten och vädret. Filmen finns att se på SVT Play fram t o m den 15 februari. Jag gillar inledningen. Erik Vestman säger: “Det var nåt som hände med mig när jag kröp in där första gången. Det var så tydligt. Allt går att förändra. Allt kan bli poesi.”

Och jag tror att poesi, i det här sammanhanget, betyder extraordinärt, orimligt och en plats där nyfikenheten sätter fart.

(Bilden ovan är hämtad från Paul’s Rides, som verkar vara en blogg tillhörande en av deltagarna i Miss Rockaway Armada.)