Make Courageous Organizations! Not War

Tusentals människor har slagit läger i New York City’s finanskvarter. Platsen kallas Liberty Square eller Liberty Plaza. Rörelsen är inne på sin nionde dag. De säger: vi är massan, vi är 99 %, vi tolererar inte längre girigheten och korruptionen hos den styrande enda procenten. Det kallas #OCCUPYWALLSTREET och rörelsen har hämtat inspiration bland annat från egyptiska Tahirtorget och den den arabiska våren. De sänder live från lägret. Massmedia har ännu inte riktigt hakat på, så vitt jag har förstått.

Min favoritrapport såhär långt är videon Nobody Can Predict The Moment of Revolution som är högst upp i det här blogginlägget, Block By Block, City By City. Cirka 5 minuter in säger en person om Liberty Square att platsen inte ska uppfattas så mycket som en protest mot någonting som för något annat, som ett sätt att formulera något nytt. “It’s model for a new society.” En annan person pratar vikten av att nå varandra, trots väggarna vi sätter upp, så att vi kan prata om gemensamma problem och gemensamma förändringar.

Det jag hör, mest av allt, är ett om-berättande av vad det innebär att leva i USA. Ett starkt nej till de berättelser som privatiserar kollektiva problem och ett starkt ja till samarbete och samtal. #OCCUPYWALLSTREET är ett ickevåldsinitiativ och en övning i levande demokrati. Så ser det ut för mig i alla fall, på avstånd. Delar av det framstår som revolutionsromantiskt på ett sätt som oroar mig, men det är ju också precis som det ska vara, nämligen olika. Och ofullkomligt. Poängen är inte att komma överens utan att samtala.