I morgon är det Internationella Möjlighetsdagen. Det betyder att det idag alltså är möjlighetsafton, dan före dan.

Ibland när jag pratar om möjlighetstänkandet ligger mitt fokus på de storslagna drömmarna, och om att ta i från tårna, att toppa sin önskningar med mer och mer ändå, och att skruva upp – och i den här stunden vill jag påminna mig själv och alla andra om det lilla, stillsammare. Om det modiga, kärleksfulla och kloka i att önska sig ljus (och inte i huvudsak mer ljus). Om den sortens möjlighetstänkande som orkar tro att det kommer att kännas bättre i morgon. Och som försöker stanna med det, i stället för slungas iväg med katastroftankarna. Och om fröet, om att plantera något och att vänta (eller om det heter något annat, något som fortsätter att ta djupa andetag). Kanske ska årets möjlighetsdag få handla om det, om att med stillsam tillförsikt vara med det som är, och att fortsätta att andas. Och om fröet, och om att vattna något som inte syns; prata med jorden, ta hand om.