Några rader om att drömma. Särskilt på botten. Särskilt i fallet, särskilt i hopplösheten och sorgen.

Jag knyter en tråd till en text jag skrev i juli förra året, om att önska ut i tomma intet. Om viljan som ett sätt att färdas.
   ”Jag har önskat rätt ut i ingenting, jag har önskat inuti min förtvivlan, jag har skissat med mina trubbiga verktyg, det har liknat ingenting; jag har inte trott att det jag drömde om skulle kunna finnas. Men viljan är en fyr, någonting att styra efter.”
   Jag påminner mig själv om att jag flera gånger har vetat det här: att varje minut som jag ägnar åt att önska är en väl levd minut. Och att allt börjar med viljan, med föreställningsförmågan. Det är så jag har tagit mig fram.

Den här veckan har jag längtar efter en dröm-workshop i form av ett sorts öppet drop-in-visions-fika. Rubriken och temat skulle ge alla som ville vara med – och eftersom inget hindrar mig från att tänka i bästa-scenariot-banor skulle alla mina vänner delta och gärna människor som jag inte känner än – och det skulle ge oss tid och plats för fokus på drömmarna, vad vi vill. Vi skulle kanske inte hjälpa varandra så mycket med innehållet i önskelistorna, jag gissar att det är svårt och kanske onödigt, men vi skulle hjälpa varandra med motivationen, bara genom att göra det tillsammans. Jag föreställer mig affisch-stora pappersark, färgglada kritor, anteckningsböcker, bakverk, ballonger, broderier och delad glädje. Och att det skulle pågå och pågå, folk som kom och gick och kom tillbaka, från frukost, lunch och middag, och att några av drömmarna gick i uppfyllelse bara genom den samvaron.

Jag experimenterar med olika sätt att säga det på.

- Jag drömmer om…
- Jag vill…
- Jag önskar mig…
- Jag längtar efter…
- Jag ser fram emot…

När jag säger att jag drömmer om någonting verkar det längre bort än när jag säger att jag ser fram emot det. Det finns något starkt förtröstansfullt där.