Grejen med Betty Dodson, och Carlin Ross, är att allt är okej. Det är väl egentligen bara det jag vill säga och när jag har sagt det kan jag typ inte sluta prata för att jag vill dela den fröjd som jag känner, och lättnad (tårögd), trygghet och hopp; bubblande hopp. När jag är så himla sugen på framtiden. Youtube-videorna och blogg-texterna och Bettys konst och filmklippen från exempelvis bodysexgruppen och privatsessionerna är några saker som utgör D&R-världen och där är jag välkommen.

Det som är störst för mig när jag tänker på D&R är faktiskt inte allt jag lär mig om sex, och det i sig är fantastiskt, utan frispråkigheten, den yviga livsglädjen. Carlin strålar bredvid Betty. De fnittrar och kastar huvudet bakåt, det är så mycket skratt, de är där de vill vara. Och de är ocensurerade. Det gör det själva, på det sätt som de vill göra det. De säger hur det är. De säger hur deras fittor ser ut och fungerar. De säger var de placerar vibratorn. De säger vad de fantiserar om. Det är inga hemligheter. Och det är inte porr. Och det är inte friserat. Och det är roligt. Det är för glädjes skull. För nöjes, njutning. För att de lever.

Betty drömde fram det här. Hon drömde fram sitt arbete, samarbetet med Carlin och det sammanhang som de skapar genom sin site. I fyrtio år har hon hjälpt kvinnor att komma i kontakt med sina kroppar och sexualiteter, hon har levt sin dröm, hon säger: Gor for it. Hon säger: As you experimet with new things, one of them will take you to where you want to go. Hon säger: Ge dig själv 15-20 minuter med det nya, sen kan du gå tillbaka till old faithful om du vill. Kör hårt, vännen. Det är inte farligt. You’ll get there.

Och genom Bettys och Carlins frispråkighet får jag lättare att hitta min egen röst. Säga som det är. Jag kan se en väg dit, blir mer mig själv. Och jag sitter stadigare i min glädje, i min egen största stora icke-oro.

Carlin: Whenever we get hatemail on YouTube they always say two things: either we’re lesbian dykes or…
Betty & Carlin: …we’re whores.
Carlin: So either we want no dick or we like tons of dick. Right?
Betty: Well, I think what it really means is we’re doing whatever we want.
Carlin: Which is a good sign.
Betty: Well, it is to me. I mean, obviously.

(Klicka bilden för att komma till klippet. Och gör det. Det är så lyckligt.)

Några rader om att drömma. Särskilt på botten. Särskilt i fallet, särskilt i hopplösheten och sorgen.

Jag knyter en tråd till en text jag skrev i juli förra året, om att önska ut i tomma intet. Om viljan som ett sätt att färdas.
   ”Jag har önskat rätt ut i ingenting, jag har önskat inuti min förtvivlan, jag har skissat med mina trubbiga verktyg, det har liknat ingenting; jag har inte trott att det jag drömde om skulle kunna finnas. Men viljan är en fyr, någonting att styra efter.”
   Jag påminner mig själv om att jag flera gånger har vetat det här: att varje minut som jag ägnar åt att önska är en väl levd minut. Och att allt börjar med viljan, med föreställningsförmågan. Det är så jag har tagit mig fram.

Den här veckan har jag längtar efter en dröm-workshop i form av ett sorts öppet drop-in-visions-fika. Rubriken och temat skulle ge alla som ville vara med – och eftersom inget hindrar mig från att tänka i bästa-scenariot-banor skulle alla mina vänner delta och gärna människor som jag inte känner än – och det skulle ge oss tid och plats för fokus på drömmarna, vad vi vill. Vi skulle kanske inte hjälpa varandra så mycket med innehållet i önskelistorna, jag gissar att det är svårt och kanske onödigt, men vi skulle hjälpa varandra med motivationen, bara genom att göra det tillsammans. Jag föreställer mig affisch-stora pappersark, färgglada kritor, anteckningsböcker, bakverk, ballonger, broderier och delad glädje. Och att det skulle pågå och pågå, folk som kom och gick och kom tillbaka, från frukost, lunch och middag, och att några av drömmarna gick i uppfyllelse bara genom den samvaron.

Jag experimenterar med olika sätt att säga det på.

- Jag drömmer om…
- Jag vill…
- Jag önskar mig…
- Jag längtar efter…
- Jag ser fram emot…

När jag säger att jag drömmer om någonting verkar det längre bort än när jag säger att jag ser fram emot det. Det finns något starkt förtröstansfullt där.

Tanken på Möjlighetsfestivalen har funnits sen förra sommaren och i februari gjorde jag den här affischen. Jag minns inte längre vad jag tänkte med utopisk speeddating. Vad kan det vara?