“Det häftigaste med att dyka upp i en sån här farkost är att folk blir helt vimmelkantiga”, berättar konstnären Callie Curry (som också kallas Swoon). “De bara stirrar på en och utbrister: Vad är ni för nåt?!”

Svaret på den frågan verkar vara, till exempel: en idé, ett konstnärskollektiv, och ett antal hejdlösa flottar, tillverkade och bebodda av ca 25 personer under namnet Miss Rockaway Armada. Från 2006 och ungefär 4 år framåt byggde Callie Curry och hennes vänner flottar som sjösattes och tog sig fram på Mississippifloden, på Hudsonfloden och i Adriatiska havet. Det berättar hon om i sin TEDxBrooklyn-föreläsning (via gatukonst.se).

“En sak som jag har kommit fram till under de här åren”, säger Callie Curry om flottprojektet, “är att om du kan göra något som folk aldrig hade kunnat föreställa sig, på en plats där de aldrig hade väntat sig att få se något liknande, så öppnar sig något i dem. De börjar plötsligt tänka att det händer många betydligt märkvärdigare saker i den här världen än de hade trott. Och den där tanken, den där platsen i oss där vi kan föreställa oss möjligheternas oändlighet, för mig är den platsen förändringens utgångspunkt. För mig är det en plats där jag kan tro att de olyckliga sluten är möjliga att undvika, det är en plats där jag kan föreställa mig något annat, där jag kan ladda om och försöka på nytt, med nya vägar, nya lösningar.”

Callie Curry pratar om orimligheter (improbabilities) som förändringens startpunkt. Och för min del tror jag att orimligheter är en energikälla. Det bör ha med nyfikenhet att göra. Det är svårt för mig att känna mig trött och missmodig och samtidigt nyfiken. Jag tror att det som händer när jag ser något som verkar orimligt, eller hör talas om det, eller är med om det, är att det slår hål på tanken att orimligt=omöjligt.

På samma tema vill jag nämna filmen Piren. I Malmös hamn fanns ett tag ett vardagsrum under en pir. Snickaren Erik Vestman och fotografen Nils-Petter Löfstedt skapade rummet i en hålighet som de hade hittat, de grävde bort grus och tång, målade väggarna vita och la in parkettgolv. Dokumentärfilmen Piren handlar det arbetet, och om invigningsfesten då de överlämnade rummet till allmänheten och vädret. Filmen finns att se på SVT Play fram t o m den 15 februari. Jag gillar inledningen. Erik Vestman säger: “Det var nåt som hände med mig när jag kröp in där första gången. Det var så tydligt. Allt går att förändra. Allt kan bli poesi.”

Och jag tror att poesi, i det här sammanhanget, betyder extraordinärt, orimligt och en plats där nyfikenheten sätter fart.

(Bilden ovan är hämtad från Paul’s Rides, som verkar vara en blogg tillhörande en av deltagarna i Miss Rockaway Armada.)

För en tid sen pratade jag och en vän om Göran Greiders bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010). Den handlar om vänstern i relation till finans- och klimatkrisen. Vad tyckte vi om den egentligen? Hissa eller dissa? Var inte det lite svårt? Och på vilket sätt kunde vi förhålla oss till Greiders påståenden om “motståndsgrupper” som han egentligen kanske inte har så stor koll på (feminism, queer)? Jag föreslog att vi kunde säga att Greider är kunnig och viktig och inte fullkomlig.

Jag tror att vi behöver kunna säga både och. När jag till exempel talar om Garbage Warrior – förra årets filmhöjdpunkt i min värld – vill jag kunna säga att jag blir inspirerad och upprymd av Jake Reynolds och hans Earthship-team och att jag blir ledsen när jag ser deras nedlåtande sätt att prata om och med människor på Andamanöarna. Hade jag använt men i stället och sagt att jag blir inspirerad, men att jag blir ledsen av deras nedlåtande ton, förlorar det förstnämnda lite av sitt värde. Jag vill att båda sakerna ska kunna vara lika sanna. De är lika sanna.

För mig är det en kärleksfull handling att byta men mot och. Det är ett förlåtande, medkännande, närvarande sätt för mig att tala om min omvärld. Jag skalar bort ett lager av värdering, jag låter företeelser vara förtjänstfulla och otillräckliga samtidigt, jag kan säga att jag känner mig bekymrad och glad.

Pröva själva.

Just nu läser jag No Logo av Naomi Klein. Klein kritiserar den globala varumärkesspridningen, menoch hon säger att det faktiskt finns (eller har funnits) sponsrade arrangemang som har lyckats upprätthålla en balans mellan kulturevenmangets/insitutuionens självständighet och sponsorns önskemål. De som kritiserar kommersialismen, skriver Klein, förbiser ofta de lyckade exemplen, “eftersom de har en olycklig benägenhet att dra all sponsring över en kam” (s 57). För min del tror jag inte bara att det är en “olycklig benägenhet” utan en etablerad diskurs. Att på ett framgångsrikt sätt kritisera någonting innebär vanligen att vi väljer en linje och håller oss till den. Flera parallella sanningar är sällan välkomna, och den som vill sälja en ståndpunkt är antagligen inte så intresserad av nyanser. Ändå är ju världen full av just nyanser, och av förändringar, och parallella skeenden och känslor som inte utesluter andra känslor. Men många av oss har lärt oss att vi ska värdera upplevelser och bestämma oss för vilken som “gäller”. En bok är antingen bra eller dålig, rolig eller tråkig. För att inte tala om hur vi mår. Bra eller dåligt? Jag svarar ibland att det är olika.

Det finns en energibevarande faktor i att byta men mot och. Det ger oss möjligheten att låta värdet av till exempel en handling finnas kvar, trots att handlingen saknar förutsättningar att lösa hela problemet. Om jag till exempel säger: Det är viktigt att göra miljömedvetna val som att äta vegetariskt och att sopsortera, men det är inte tillräckligt för att stoppa jordens temperaturhöjning, petar men:et liksom hål på det första ledet och energin rinner ur. Det förefaller med ens ganska meningslöst att göra miljömedvetna vardagsval. Säger jag i stället såhär undviker jag att nedvärdera det första ledet: Det är viktigt att göra miljömedvetna val som att äta vegetariskt och att sopsortera, och det är inte tillräckligt för att stoppa jordens temperaturhöjning. Och:et tillåter båda leden – såväl “det är viktigt att göra miljömedvetna val” som “det är inte tillräckligt” – att vara sanna. Jag tror också att den manövern ger samtalet bättre förutsättningar. Det har inte skapats någon polarisering, vi har inte hamnat i den förhållandevis fruktlösa diskussionen om vilken “åtgärd” som egentligen är viktigast: Saker som du och jag kan göra i vår vardag eller stora förändringar i “systemet”. Det är ett fiktivt “eller”. Vi behöver jobba på alla fronter samtidigt.

Jag tror att vi kan hjälpa varandra att komma ihåg att det hela tiden existerar parallella sanningar och att den ena inte utesluter den andra. Vi kan hjälpa varandra att ta bort några lager av värdering och bevara ett öppet, närvarande samtal som erkänner flera likvärdiga aspekter. Och jag tror att ett sätt att göra det är att byta men mot och.