Framför allt två saker piggar upp mig när jag läser det här reportaget i Sydsvenskan, Designer gör kollektioner av utopier.

Det första är det som Julia Zajac säger om sitt märke (dfp), att det ska vara så naivt att det inte existerar något “det går inte” eller “jag kan inte”. När jag läser det tänker jag: Vad betydelsefullt det är att höra sådana formuleringar, att någon tänder den starka lampan, och drar upp volymen, så att jag ser och hör mer av världen, så att jag kan känna att mitt rörelseutrymme växer. Det ska finnas en sån extrempunkt på skalan, den ska finnas där så att jag kan sträcka ut mig ordentligt.

Just idag blir jag också väldigt berörd av tanken på att, som Julia Zajac säger, tvätta bort den allvarliga undertonen och göra något kaotiskt och expressivt av det. (Intressant att tänka på kaotiskt som en sorts motsats till allvarligt.) Jag påminns om konstens plats i mitt liv, om friheten att lägga samman saker och arrangera om dem, jag kommer att tänka på det hektiska, det syrerika gråtandet, på det breda och glidflygande skadeskjutna hoppet, och jag kommer plötsligt ihåg att konsten kan plantera blommor i förståelsen, att den kan måla på väggarna och låta saker falla ut och förvandlas, att den kan göra plats för vansinniga mönster, plumpar och explosioner, och plötsligt kommer jag att tänka på låten Tristan av Patrick Wolf. Och när jag lyssnar på den vaknar det här perspektivet, och jag får syn det som växer trots allt; det vildsinta och obändiga, det som kanske har ett namn eller inte har ett namn, och som oavsett lever och lever och lever.