Mike Reynold bygger hus som producerar sin egen el, som försörjer sig självt på vatten och värme och som tillåter tillräckligt med odlingsmöjligheter för att hålla de som bor där mätta. Och han gör det med hjälp av lera och vatten, gamla bildäck och bortslängda flaskor.

Det här är hans definition av frihet: Att kunna vakna på morgonen, utan någon hyra att betala, utan elräkning, utan vatten- och värmeräkning, utan att behöva gå till affären. ”Du stiger upp på morgonen och äger ditt liv. Du kan göra precis vad du vill när du inte behöver göra någonting för att försörja dig.” Vad säger ni om det!

I trettio år har Mike Reynolds experimenterat med olika sätt att bygga bostadshus, han kallar dem för Earthships, och om det handlar filmen Garbage Warrior. Och så handlar den ganska mycket om misstag.

Garbage Warrior hjälper mig att förstå mer om hur jag vill relatera till misstag. Det vill säga: Inte som nödvändigt slagg som jag måste stå ut med, inte som något att skämmas över, utan som den enda vägen, den eftersträvansvärda vägen. Mike Reynolds pratar om möjligheten att göra misstag som ett slags frihet, och som vägen till ny kunskap. Vi kommer inte vidare trots att vi gör misstag, eller trots att vi måste göra justeringar, utan för att vi justerar, för att vi testar oss fram. Det finns inga färdiga handböcker eller regler för sådant som inte har gjorts förut och därför måste vi experimentera och därför kommer att det att hända en massa oväntade, inte särskilt perfekta och fantastiska saker. När vi testar oss fram lär vi oss att vissa kombinationer eller omständigheter inte fungerar i förhållande till det vi vill göra och då justerar vi och testar igen.

Och det är därför, tänker jag, som idéer föds ur andra idéer. Först efter att vi har testat något kan vi utvärdera det, och förstärka det som fungerar och ändra på det som inte gör det och upptäcka nya saker. Ingenting händer utan att vi först sätter igång någonting, vad som helst, så att vi hamnar i processen orsak och verkan. Och inom den processen bygger vi vidare, undersöker, klantar oss, sover på saken, flyttar på en grej och ser vad som händer. När vi stöter på någonting som inte fungerar tar vi reda på mer om det och hittar nya lösningar. Vi kommer inte att lära oss nya saker om vi gör som vi alltid har gjort.

Den här filmen har också lärt mig mer om att bostadshus ser likadana ut (i jämförelse med varandra och över tid), inte för att det inte finns andra sätt att konstruera dem, utan för att det saknas visioner – och för att man inte får bygga hur som helst. I filmen lägger Mike Reynolds fram ett lagförslag som ger honom rätt att experimentera inom särskilda testområden. “Det är extremt förslag. Att låta medborgarna ta ett steg utanför lagen i 5 eller 10 år. Men det är utanför lagen som den nya kunskapen finns. Och jag säger: Nu går vi och skaffar oss den kunskapen!” Det finns testområden för vapen och för bilar och för flygplan, varför inte för hus?

“Jag kan se jorden stråla av välmående, bara utifrån vad folk gör med den. Jag ser framför mig en jord som sjunger, som gör musik, i stället för skit som flyter längs med floderna och farliga kemikalier i luften och så vidare. Jag har alltid tänkt att om man gör någonting gott för människor, så kommer de att hitta en, de kommer att haka på”, säger Mike Reynolds i filmen. Jag rekommenderar den till alla som vill bli inspirerade till att göra saker:
- Garbage Warrior på Voddler. (Gratis!)

Lite andra relaterade grejer:
- Mer om de supersnygga mosaikflaskväggarna: Bottle wall
- På svenska finns det hus som kallas Jordskepp (även solskepp)
- Fönsterfarmar (Att odla ordentligt med mat hemma i köksfönstret)
- Ett annat jättesnyggt miljövänligt hus: A Low Impact Woodland Home

Dagen efter riksdagsvalet var jag förvånansvärt pepp. Det regnade den dagen och jättemånga människor hade röstat på ett främlingsfientligt parti och det skulle bli ytterligare fyra år med den borgerliga alliansen och jag hade energi, jag tänkte: Såhär är det. Hur gör vi nu? Problem→möjligheter!

Senare på dagen fylldes Möllevångstorget av människor som ville protestera mot valresultatet. Demonstrationen hade dragits ihop så snabbt att det varken fanns tillstånd eller högtalarsystem och folk gick upp på den lilla scenen (Arbetes söner) och höll spontana, korta tal i megafonen. Någon sa: “Det sägs att extremhögern är på frammarsch, men det är vi också!” Så kändes det! Så många människor, så mycket förändringsvilja. Och jag tänkte mycket på vikten av att samlas, av att ha en plats att hämta energi ifrån, och vad det betyder att se varandra, att vi är många, och på frammarsch.

Och nu vill jag säga någonting om Möllevången. Det här blir mitt korta, spontana tal till en stadsdel som gör mig till en kreativare och tryggare person; som gör mig mer förväntansfull och mer möjlighetstänkande, än jag hade varit om jag till exempel hade bott kvar i Stockholm.

I veckan som gick fick Malmö en ny stad i staden. På ödetomten vid Folkets park – där PEAB planerar att bygga dyra bostadsrätter – har det genomförts ett politiskt konstprojekt som heter Stad Solidar. Alla som har velat har kunnat engagera sig; människor har byggt kojor och mindre hus, gjort planteringar, anlagt en lekplats, målat, dekorerat, skyltat, umgåtts och samarbetat. Jag har inte deltagit i det konkreta arbetet, och ändå har Stad Solidar betytt väldigt mycket för mig. Bland alla saker som projektet har lett till – till exempel en större allmänmedvetenhet om gentrifieringen och dess effekter – har det fått mig att tänka på vad Möllan betyder för mig.

Möllan är för mig en frizon. Här finns möjligheter att skapa och hålla igång de viktiga sociala och politiska rörelser som vår tid behöver. Det finns ett DIY-patos och en kunskap som gör att saker händer.

Idag blev jag glad när jag läste det här, på Stad Soldiar-bloggen, som så väl beskriver något av det som gör Möllan till, ja, jag känner så, Sveriges bästa stadsdel:

”[V]em tror Peab skapar den här speciella charmen, livet, rörelsen, och myllret av människor som de lockar med i sin reklam? Vem håller nattöppet på Bagdad? Vem plockar glas på Babel både på julafton och under ramadan? Vem köper kaffe och bacontoast på Simpan varje dag? Vem är det som plockat sprutor i sandlådorna, tagit initsiativet till Möllevångsskolan, pimpat julgran på torget, skapat karnevalståg och haft viktiga möten på Glassfabriken i alla år? Och vem har hela tiden ackompanjerat detta med underbara toner, medryckande rytmer och sinnrika texter? Jasså, det kan de inte svara på? Men det kan vi! Ska inte vi kunna bo kvar här nu? Ska vi göra ett område dugligt, tryggt, charmigt och trevligt för att sedan maka på oss för en överklass som bara bidrar till högre priser, fula hus, segregering, osolidariska värderingar, uteslutning och en icke hållbar livsstil? Det är inte det vi byggt Möllan av. Det är inte det vi vill bygga vår värld av.
…
Möllan har i många sammanhang, vid flera tillfällen lyfts fram som ett område som går mot strömmen och lever sitt eget liv. Låt oss fortsätta att göra det och låt oss hamna på kartan som stadsdelen som stoppade gentrifieringen oxå!”

Möllan gör det möjligt för mig att tro på samarbete, visioner och kreativt förändringsarbete. Och det är ju det som behövs nu.