Hur kan jag skydda mina möjlighetskänslor inför valdagen? Och vad kan jag ta till när hjärtat snörps åt vid tanken på ytterligare 4 år med den borgerliga alliansen? En skiss:

* Jag ska ta hand om mig själv. (För ett tag sen skrev jag en text om det med rubriken Vad hjälper?) Kan jag inför söndag kväll och måndag bulla upp med saker som jag vet får mig att må bättre? Behöver jag kanske se till att jag har choklad hemma eller lyxiga gröt-tillbehör? Vilka människor vill jag ha i min närhet? Kan vi göra upp om att höras på telefon i fall vi inte kan ses? Behöver jag göra en låtlista kanske? Arrangera en filmkväll? Planera in något som jag vet att jag mår bra av senare i veckan? Lägga fram uppbygglig litteratur? Undvika mainstreammedia? Sätta upp en stor lapp på väggen där det står något som jag mår bra av att veta? Kanske ska jag lägga in en påminnelse i mobiltelefonen som säger åt mig att ta en promenad eller dansa. Det är viktigt att jag tar hand om mig själv. (OBS! “Själv” betyder inte ensam eller på egen hand. Ett sätt att ha hand om mig själv är att be andra om hjälp.)

* Ilska och sorg är tecken på otillfredsställda behov och förlust. Jag ska ta hand om de känslorna, erkänna att de finns där. Jag kan säga: Där är sorgen. Där är ilskan. Jag ska ge mig själv utrymme att känna så, det är viktigt att jag “hedrar” mina behov av en mer solidarisk och rättvis värld. Jag tar hand om mina känslor genom att låta dem vara, det vill säga: varken jaga iväg dem eller klamra mig fast vid dem, det vill säga: inte försöka ändra på dem.

* Perspektivbyte: Vad fungerar? Det är ju också möjligt att tänka – även om det blir ytterligare en borgerlig seger – att det är något som fungerar eftersom vänstersidan ändå får många röster. Varför röstar folk fortfarande till vänster? Vi lever i nyliberalt, kallt, konstgjort strålkastarljus som har lagt en hel massa viktiga berättelser i skugga och ändå finns det i Sverige ett brett vänstermedvetande, vad beror det på? Vilka är de fungerande delarna? Kan vi jobba vidare med dem? (Det går kanske inte att tänka såhär precis de första dagarna, då gäller det kanske bara att ta hand om den akuta sorgen, men så småningom.)

* Perspektivbyte: Vi befinner oss i en epok som även den kommer att avslutas (och vi kan alla vara med och göra övergången, hur den än blir, lite bättre), och vi kan veta att vardagen är full av segrar (det är den!) och kanske använda det som Göran Greider talar om i sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010), tankefiguren “pausen”. Han menar att det har varit en vänsterpaus sen 1979. Men just en paus. Vad är det som kommer att blomma upp på andra sidan? (Kan man experimentera med tanken på att ytterligare 4 år med borgarna är vad Bush var för Obama?)

* Perspektivbyte: Om borgarna vinner beror det på att de nyliberala berättelserna om världen fortfarande dominerar och då dominerar de nyliberala berättelserna – det vill säga: Det är inte “valets fel”. Det är en effekt av många många års omorganisering av det kollektiva tankegodset. Och det vi kan konstatera då är att vi har vi arbete kvar att göra. Och det har vi även om De Rödgröna vinner. Vi fortsätter att drömma!

* Fokus på visionerna. Vad är det vi vill? Vad behöver vi? Hur ser drömmarna ut? Vad är det vi gör som förändrar världen till det bättre? Är det kanske dags att ställa till med Anarkistisk Drömverkstad medan alla andra valvakar?

OCH: Det inte färdigt än! Mycket av det jag har skrivit ovan utgår ifrån dåliga nyheter, men ingenting är klart. Jag kommer att tänka på Gudrun Schymans regeringsförklaring från förra valet. I den presenterade hon sin ministerlista (Maria-Pia Boëthius som medieminister!) och sig själv som Sveriges första kvinnliga statsminister:

I årets riksdagsval gav en stor majoritet av väljarna sitt stöd till Feministiskt initiativ och de andra partier som valt att göra [rätten att inte bli diskriminerad på grund av sitt kön] till en huvudfråga. … Därför är jag stolt och rörd över att som första kvinnliga statsminister presentera en politik och en regering vars huvuduppgift är att verka för ett samhälle där ingen kvinna längre får lägre lön, sämre karriärmöjligheter, mindre inflytande eller utsätts för våld på grund av att hon är kvinna. … De många vallöftena om jämställda löner under tidigare valrörelser har alltså inte satt några som helst spår i kvinnors lönekuvert. Regeringen kommer därför att prioritera arbetet för jämställda löner genom att inrätta en jämställdhetsfond. … Vi vänder blad i historiens bok. Om en eller två generationer kommer människor att se tillbaka på vår tid med samma undran som vi idag ser tillbaka på den tid då kvinnor saknade rösträtt. Målet är att uppnå ett samhälle där kvinnor och män behandlas helt rättvist och jämlikt. Inom vår egen livstid!

PS. Den som funderar på att rösta på F! – men är rädd att det vore att kasta sin röst i sjön – kan hålla i minnet att redan 1 % är en seger. Det innebär att F! slipper lägga ut valsedlar själva nästa år. Och 2,5 % betyder partistöd under de kommande 8 åren, vilket skulle förbättra F!s förutsättningar avsevärt. För att då inte tala om möjligheten att bilda regering. Men låt oss tala om det!