Plötsligt avvisar jag oron, som om det var en självklarhet. Med en övertygad energi som liknar ilska vet jag att oron är ett sätt att beröva mig glädjen över framgångarna, upplevelserna, all blomstrande ny mark. Det är inte det minsta rätt eller sant att jag ska vara rädd just nu. Jag behöver inte tro på den här oron.

Oron hos mig är för det mesta oproportionerlig. Den tror att den ska skydda mig, genom att skärpa blicken som håller utkik efter faror. Och av det får jag inte en realistisk bild av världen. När oron är mitt perspektiv ser världen ut som en enda stor fallgrop. Och det är den inte. Därför gör jag klokt i att inte tro så mycket på min oro. I stället för att betrakta världen genom oron, kan jag zooma ut ett steg och betrakta oron. Så att jag kan säga: Där är oron. Och: Här är också nyfikenhet, tillit och mod.

Oroståget har ett oändligt antal avgångar. Och jag vill att jag ska veta att det finns en massa tillfällen när jag inte hoppar på. Jag vill att jag ska se att jag också stannar kvar. Jag vill verkligen att jag lägger märke till den här stunden när jag står bredvid mig själv och utan tvivel, rädsla eller oro unnar mig allt i världen.

Det är en sorts berättelse som jag vill ska ha större utrymme: Berättelsen om avvärjda konflikter, berättelser om connection, berättelser om alla de tillfällen när jag kunde ha gått in i mörkret, men lyckades stanna kvar i den famn där jag befann mig; berättelser om när jag gav mig själv empati fastän jag är van vid att skylla mig själv.

Jag kom att tänka på det här efter att ha sett Trickys nya video, som jag nog inte fattar, men som i mina ögon för en stund handlade om (att fira) ett avvärjt slagsmål. Det påminde mig om alla tidningsrubriker som inte finns: Trätande parter förstod varandra och gick och tog en fika. Eller: Vänliga möten mellan främlingar på Möllevången. (Eller jo, förresten, de finns ibland i Vårt Malmö, det är därför jag tycker så mycket om den tidningen.) Eller: Rädd person fick kramar. Eller: Orolig person låg i sin säng på kvällen och talade högt med sig själv om sina behov så att hon kunde visa sig själv empati och somnade lite mer avslappnad.

Sånt pågår ju också. Överallt. I en massa situationer förmår vi vara rädda om oss själva och varandra. Vid en massa tillfällen blir det inga tidningsrubriker därför att inget våldsamt hände. Det vill jag minnas oftare: Det som inte blev våldsamt. Det är värt ännu större uppmärksamhet. Därför kommer jag att fortsätta lägga vikt vid såna tillfällen, så att jag oftare lägger märke till dem, så att de berättelserna får starkare fäste i mig. Och därmed i världen.