Jag är naiv. Just nu. Och jag har haft förmånen att befinna mig i det tillståndet, naiviteten, ett tag. Jag menar hoppfull, närvarande i möjligheterna, ljustänkt. Och jag är inte på väg att bli lurad. Det är farligt, tror jag, att den mest utbredda förståelsen av naivitet är så omgärdad av hot. De allmänna synonymerna: korkad, enfaldig, lättlurad, blåögd, raka vägen ut i besvikelser och becksvart misslyckande. Man ska akta sig jävligt noga. Naivitet är högmodet som går före fall. Men det tror inte jag. Jag tror att det där är en bekant, men inte längre giltig, tankefigur i mitt liv.

För min naivitet är en oskadd blick. Med den kan jag notera att jag känner tillit, och att jag har en stor, vildväxande, öppen kapacitet, och glädja mig åt det, och åt min klokhet, och åt min förmåga att känna tillit och glädje (och sådär fortsätter det). Jag är naiv, jag tror att det är möjligt. Jag har en rasande stark tro på kommunikation. Och jag känner tryggheten som finns i den observerande, närvarande, tålmodiga muskeln (som heter mindfulness och som kan tränas upp). Min naivitet innebär att fokus på faror är kortvarigare och väger lättare. Så att jag vågar saker. I min naivitet surrar en mild triumf. Omorganisering av berättelser, genskjuten av ett vänligt tålamod; stilla medan det sker: min inre ordföljd i förändring. Det har jag velat!

Jag har övat mig på att känna igen det här. Och på att stanna här. När oron börjar ludda i mig, det hände tidigare idag, kan jag se att den har sina rötter i något som jag hörde någon säga och som – när jag granskar det – inte är relevant för mig. Och som på ett omedvetet plan ändå skickade ut mig i välbekanta undergångstankebanor – men jag är ju här! I nu. På en verklig plats. I ett ljus som inte har förändrats bara för att den där tanken dök upp. För det var en tanke, det här är min känsla. Att jag är sugen, upprymd, kunnig, trygg och älskad. (JAJAMEN.) Och jag äger min upplevelse. Den är sann. Den säger ingenting om någon annans upplevelse eller om framtiden. Och det är inte farligt för mig att säga hur jag känner, det är ytterligare en återkommande men ogiltig tankefigur, att jag riskerar att förlora lyckan, hoppfullheten, tron på att det är möjligt, för att jag noterar att de känslorna finns där, för att jag säger att de är där. Jag tror att det är tvärtom. Jag tror att det är viktigt att jag gör mig uppmärksam på att jag känner glädje, när jag gör det, jag tror att glädjen växer och återkommer när jag gör det.

Och jag tror att viljan är ett sätt att färdas. Jag tror på vikten av att önska ut i tomma intet. Jag har önskat rätt ut i ingenting, jag har önskat inuti min förtvivlan, jag har skissat med mina trubbiga verktyg, det har liknat ingenting; jag har inte trott att det jag drömde om skulle kunna finnas. Men viljan är en fyr, någonting att styra efter. Jag tror att trots-fucking-jävla-allt-önskandet är en energi som påverkar medvetna och omedvetna val. Som gör att man närmar sig. Som har tagit mig hit, som tar mig vidare (om jag vill). Och jag tror att horisonten ska vara fri, så fri som det är möjligt, från normer och sannolikhetskalkyler, från ”Vad skulle mamma säga?” och ”Det går ändå inte”, fri från hänsyn till alla utomstående förväntningar, för att man ska kunna komma till sitt djupaste vad-jag-vill. Som antagligen inte är en absolut punkt, det heller, utan en riktning. Jag behöver ha en sorts föreställning om hur det jag drömmer om är beskaffat, kan tänkas se ut, låta som, bete sig, svara – för att kunna känna igen det. Jag experimenterar med tanken på att det rent av är enda sättet. Att det, allt, måste börja med en vilja.

Och viljan inte är farlig! Som man så lätt kan tro. Att det ska vara farligt att veta vad man vill, för att lidandet blir så stort när man inte får det, eller av vittspridda vidskepliga skäl, att det inte blir av, just för att man önskar sig det. Precis som med naiviteten, tron att den är en höjd som man faller ifrån. När det egentligen (eller åtminstone också) är en höjd varifrån man har en utsikt som man inte kan nå på något annat sätt. Och som blir en fyr, ett bränsle, den energi som behövs för att ta en dit. Vart det än är. Ja, jag tror att det effektivaste sättet att komma någonstans är vilja dit.