När jag nyligen skrev om Möjlighetsdagen (själva dagen, som firas den 21 juni) påstod jag att den inbjöd till drömmar som ”och detta påminner jag mig själv om, inte bara mäts på höjden och bredden utan också på djupet” – och vad menade jag med det, ”på djupet”, vad var det jag behövde påminna mig själv om?

Om perfektionismen, tror jag. Jag behöver komma ihåg att drömmarna inte bara ska handla om mer och större och bättre, utan också om att klara av att befinna sig i ett skrufsigt, vickande, glappande nu. Jag kom att tänka på det när jag läste Aase Bergs essä Grizzlybjörnar och byggnadsvård från 2008, hon skriver apropå den ekonomiska krisen:

Medelklassen i Sverige kommer snart att vara pank, men knappast fattig. Det vill säga: vi kommer fortfarande att ha tankeförmågan i behåll och kan för första gången på åratal börja använda den till något vettigt: att sluta söka efter den perfekta fasaden och stå ut med det rassliga. (Uggla 2009, s 261)

Jag tänker att man kanske rent av kan sträcka sig längre så, drömma större: Att vi inte bara ska kunna stå ut med det rassliga utan kanske till och med på något sätt gilla det. (Det är en stor dröm i min bok!)

Alltså: Vilka möjligheter har jag i mötet med det rassliga? Vilka strategier hjälper när jag känner mig missnöjd, orolig eller rädd?

Just nu läser jag The Ethical Slut (andra upplagan, den från 2009) (som i mina händer blommar av visionärt tänkande). I den presenterar författarna Dossie Easton och Janet W. Hardy en övning som heter ”15 saker jag kan göra för att ta hand om mig själv” (s 125). De ger konkreta exempel, som att köpa en blomma till sig själv eller ta ett fotbad. Och de föreslår att vi frågar oss själva vad som får oss att känna oss tryggare, bättre och stabila. Vi kan skriva ner svaren på lappar och ta en ur högen när vi känner att vi behöver vara extra snälla mot oss själva. Vi kan också skriva ner sådant som våra närmaste kan göra för att vi ska känna oss mer älskade, uppmärksammade och trygga.

Vad skulle vi må bättre av? Vad behöver vi när vi känner oss ledsna, osäkra eller förvirrade? Det kan vara svårt att veta, men frågorna sätter igång tankeprocessen, och det är det viktigaste. Då är hjälpen faktiskt redan på väg.

Här kommer en liten lista över saker som jag kan ta till (när jag förmår; när jag kommer ihåg), sånt som tar bort ett eller flera lager av olika sorters våndor:
♥ Stanna upp. Lyssna. Och se om jag dessutom kan ägna en liten stund åt att glädja mig åt att jag märkte att jag var orolig, till exempel, och till på köpet kom ihåg att stanna upp. Det är bra, Camilla! Och när jag har stannat upp kan jag försöka lägga märke till om det finns en plats där jag stretar/gör motstånd/pressar på. Och därefter kan jag försöka mjukna lite grand kring den spänningen. Vilket leder mig till:
♥ Den mentala OK-stämpeln. Den kan jag alltid använda på något. Så är det faktiskt. Vad som helst egentligen. Det räcker med att OK-stämpla känslan av att ingenting är okej. Det är okej att det känns så. Och om jag då (förtvivlat, uppjagat) säger: “Nej, det är det inte!” så kan jag svara “Det är okej, att känna att det inte är okej att känna att ingenting är okej.” Ibland kan man komma längre ner i lagren och OK-stämpla till exempel nedstämdhet, förvirring, trötthet eller rädsla.
♥ En hel del vånda brukar försvinna om jag inte ägnar mig åt beskyllningar eller bedömningar. Och vad betyder det, vad kan jag göra i stället? Ett sätt är att fokusera på behov. I stället för att säga att jag får skylla mig själv för att jag tog en risk, kan jag påminna mig själv om mina intentioner, vad det var jag ville uppnå, vilka behov det var som jag ville tillfredsställa. Då har jag lättare att alliera mig med mig själv och känna empati. (Det här skriver jag på fri hand eftersom mitt exemplar av Nonviolent Communication är utlånat. I den kan jag läsa mer om hur jag kan tala till mig själv, och andra, utan att beskylla någon för något.)
♥ En annan sak som jag kan försöka med är att inte veta. Gil Fronsdal kallar det för the practice of don’t know. Det är en väldigt effektivt handling mot katastroftänkande, mot omåttligt tänkande överhuvudtaget. Särskilt när jag märker att jag försöker räkna ut eller kontrollera något kan jag använda det här. Jag kan fråga mig själv: ”Kommer jag att bli ledsen i kväll?” Och svara: ”Vet inte.” Sen kommer jag inte längre. Då blir jag tvungen att inse att jag inte kan räkna ut hur det kommer att bli, och att jag alltså både borde och har tillåtelse att lämna saken därhän.
♥ En besläktad strategi är tala om för mig själv att jag inte behöver tro på mina tankar. Tankarna klarar sig oftast alldeles utmärkt utan mig. De kan hålla på där för sig själva, medan jag fokuserar på hur det känns i magen just nu, när jag andas in. Och andas ut.
♥ Ytterligare något som jag kan göra är att vidga mitt fokus. Jag tänker på det som att jag zoomar ut, försöker låta medvetandet breda ut sig över ett större landskap. Då kan jag uppmärksamma både behagliga och obehagliga upplevelser och se att de finns där samtidigt. Allt är inte hemskt. Det kan vara såna konkreta saker som att leta efter en plats i kroppen som inte gör ont eller är spänd. Och så ta in också den kroppsdelen i medvetandet: Här är jag med min rädsla och mina oskadda, fungerande, oömma fötter.
♥ Jag kan också observera förändringar. Med ett utvidgat medvetande kan jag se att det inte är på samma sätt hela tiden. Min rädsla är inte kompakt och konstant. Sorgen är inte förlamande från 8 på morgonen till 22 på kvällen. En sak som jag brukade göra när jag cyklade till jobbet i våras och hade ont i knät, var att säga till mig själv: ”Nu känns det obehagligt. Jag försöker att inte hänga upp mig på det, för jag tror att det kommer att släppa. (Och för att min sjukgymnast har sagt till mig att jag ska skita i det.) Jag kollar igen hur det känns när jag kommer bort till trafikljuset på Dalaplan.” Sen brukade jag vanligen tänka på andra saker och när jag kom till Dalaplan lade jag märke till att jag inte hade ont i knät längre. Fördelen med att kolla igen är att jag, nästa gång jag har ont i knät när jag börjar cykla, inte bara minns att jag har haft ont förut utan också att det har släppt förut.

Ofta hjälper dessutom en promenad. Ibland hjälper en dusch. Nästan aldrig hjälper det att äta sötsaker (utom i mycket små mängder). Mat hjälper. Jag kan ”mamma” mig själv genom att se till att det finns mat hemma, mackor, fryslådor.

Det slår mig att man kan hjälpas åt att komma på såna här saker. Precis som vi kan fira möjlighetsdagar genom att träffas och prata om drömmar och möjligheter för världen, kan vi träffas och prata om hur vi gör för att ta hand om oss själva. Och om hur vi kan ta hand om varandra. Det är också visionärt. Och viktigt.

Jag är naiv. Just nu. Och jag har haft förmånen att befinna mig i det tillståndet, naiviteten, ett tag. Jag menar hoppfull, närvarande i möjligheterna, ljustänkt. Och jag är inte på väg att bli lurad. Det är farligt, tror jag, att den mest utbredda förståelsen av naivitet är så omgärdad av hot. De allmänna synonymerna: korkad, enfaldig, lättlurad, blåögd, raka vägen ut i besvikelser och becksvart misslyckande. Man ska akta sig jävligt noga. Naivitet är högmodet som går före fall. Men det tror inte jag. Jag tror att det där är en bekant, men inte längre giltig, tankefigur i mitt liv.

För min naivitet är en oskadd blick. Med den kan jag notera att jag känner tillit, och att jag har en stor, vildväxande, öppen kapacitet, och glädja mig åt det, och åt min klokhet, och åt min förmåga att känna tillit och glädje (och sådär fortsätter det). Jag är naiv, jag tror att det är möjligt. Jag har en rasande stark tro på kommunikation. Och jag känner tryggheten som finns i den observerande, närvarande, tålmodiga muskeln (som heter mindfulness och som kan tränas upp). Min naivitet innebär att fokus på faror är kortvarigare och väger lättare. Så att jag vågar saker. I min naivitet surrar en mild triumf. Omorganisering av berättelser, genskjuten av ett vänligt tålamod; stilla medan det sker: min inre ordföljd i förändring. Det har jag velat!

Jag har övat mig på att känna igen det här. Och på att stanna här. När oron börjar ludda i mig, det hände tidigare idag, kan jag se att den har sina rötter i något som jag hörde någon säga och som – när jag granskar det – inte är relevant för mig. Och som på ett omedvetet plan ändå skickade ut mig i välbekanta undergångstankebanor – men jag är ju här! I nu. På en verklig plats. I ett ljus som inte har förändrats bara för att den där tanken dök upp. För det var en tanke, det här är min känsla. Att jag är sugen, upprymd, kunnig, trygg och älskad. (JAJAMEN.) Och jag äger min upplevelse. Den är sann. Den säger ingenting om någon annans upplevelse eller om framtiden. Och det är inte farligt för mig att säga hur jag känner, det är ytterligare en återkommande men ogiltig tankefigur, att jag riskerar att förlora lyckan, hoppfullheten, tron på att det är möjligt, för att jag noterar att de känslorna finns där, för att jag säger att de är där. Jag tror att det är tvärtom. Jag tror att det är viktigt att jag gör mig uppmärksam på att jag känner glädje, när jag gör det, jag tror att glädjen växer och återkommer när jag gör det.

Och jag tror att viljan är ett sätt att färdas. Jag tror på vikten av att önska ut i tomma intet. Jag har önskat rätt ut i ingenting, jag har önskat inuti min förtvivlan, jag har skissat med mina trubbiga verktyg, det har liknat ingenting; jag har inte trott att det jag drömde om skulle kunna finnas. Men viljan är en fyr, någonting att styra efter. Jag tror att trots-fucking-jävla-allt-önskandet är en energi som påverkar medvetna och omedvetna val. Som gör att man närmar sig. Som har tagit mig hit, som tar mig vidare (om jag vill). Och jag tror att horisonten ska vara fri, så fri som det är möjligt, från normer och sannolikhetskalkyler, från ”Vad skulle mamma säga?” och ”Det går ändå inte”, fri från hänsyn till alla utomstående förväntningar, för att man ska kunna komma till sitt djupaste vad-jag-vill. Som antagligen inte är en absolut punkt, det heller, utan en riktning. Jag behöver ha en sorts föreställning om hur det jag drömmer om är beskaffat, kan tänkas se ut, låta som, bete sig, svara – för att kunna känna igen det. Jag experimenterar med tanken på att det rent av är enda sättet. Att det, allt, måste börja med en vilja.

Och viljan inte är farlig! Som man så lätt kan tro. Att det ska vara farligt att veta vad man vill, för att lidandet blir så stort när man inte får det, eller av vittspridda vidskepliga skäl, att det inte blir av, just för att man önskar sig det. Precis som med naiviteten, tron att den är en höjd som man faller ifrån. När det egentligen (eller åtminstone också) är en höjd varifrån man har en utsikt som man inte kan nå på något annat sätt. Och som blir en fyr, ett bränsle, den energi som behövs för att ta en dit. Vart det än är. Ja, jag tror att det effektivaste sättet att komma någonstans är vilja dit.