Det här är mitt släktträd, det vill säga, det ska bli ett släktträd. Just nu är det bara ett träd. Jag har satt upp det på en av mina garderobsdörrar.

Det här ska inte bli ett biologiskt släktträd, inget sånt. I stället tänker jag skriva dit namn på personer som jag upplever mig besläktad med på ett politiskt/ideologiskt plan, och konstnärligt, ambitionsmässigt, emotionellt. Personer vars arbete förefaller vara på väg åt samma håll som mitt; föregångare; medresenärer, såna som förefaller ha fattat grejen. (Kanske ska jag också skriva dit filmer, låtar och böcker som jag kan vara släkt med.) När jag tänker på deras närvaro i världen känns det så självklart att jag ska fortsätta med det jag håller på med. Vägen blir upplyst. Jag kan se att vi är många som håller på med samma saker – jag är inte galen, tvärtom. När jag nån gång tänker på att till exempel Keri Smith, Ani DiFranco eller Nina Björk skulle känna att deras arbete saknade betydelse blir jag darrig och vill ropa åt dem: Nej! Det är så viktigt att vi alla vet att vårt arbete är angeläget, att det behövs som tusan, och att vi alla är en del av en mängd människor som i alla tider har arbetat för en bättre värld.

Jag tror att det är smart att faktiskt måla upp ett sånt här släktträd, helt konkret – i stället för att bara då och då slås av tanken på att den här och den här personen/låten är inspirerande. Det här är ju en sorts släktforskning som, när jag tänker efter, inte bara är sådär lite trevlig utan rätt och slätt nödvändig. Vårt arbete får energi av andras arbete.

Alla borde faktiskt göra sina egna släktträd. En del av vårt arv kan vi välja.

Det finns inget naturgivet samband mellan 40-timmarsveckan och våra grundläggande behov. (Jag kom inte på något lämpligare sätt att börja, så jag dyker rätt in.) Och:

Jag är nyfiken på vad som händer om vi för ett ögonblick skalar bort lönearbetet – och utsläppsrätterna och gymen och facebook och pensionsmyndigheten; alla specifika manifestationer av nuvarande strukturer. I stället för att justera en given uppsättning metoder, skulle vi börja från början – med våra behov.

En skiss kunde se ut såhär. Vi behöver:
- Tak över huvudet (skydd mot väder och vind)
- Mat (luft, vatten)
- Röra på kroppen
- Gemenskap, uppskattning, kärlek, samhörighet
- Meningsfull tid
- Trygghet (frihet från oro)
- Något att se fram emot
- Utlopp för vår nyfikenhet/vilja att lära
- Lek, inspiration, kreativitet

De här behoven är desamma som de alltid har varit, de har inte ändrats bara för att (delar av) mänskligheten har fått tillgång till iPhone-applikationer och GI-bantning. Jag roar mig ibland med att tänka på vad en del av samtidsprylarna fyller för behov. En platt-teve till exempel, vilka grundläggande behov tillfredsställer den? En gissning skulle vara uppskattning och gemenskap (den ger status i många kretsar), inspiration i någon mån (det kan kännas spännande att se på film etc på en större skärm än man har varit van vid) och något att se fram emot (då tänker jag på distraktionen och nöjet i att se på teve eller film). Men de här behoven skulle ju kunna uppfyllas på tusen andra sätt (med andra konsekvenser än de som kommer med produktionen, distributionen och konsumtionen av platt-teven). (Det finns förstås mer extrema exempel: Strömförande häftapparat från Teknikmagasinet. Eller en slangbellsapa som gallskrikande flyger fram genom luften (64,90 kr). Ångestladdad gris med poppiga ögon (59,90 kr). Vilka grundläggande behov fyller de?)

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, skriver idag i Sydsvenskan om det svenska utbildningssystemet. Han konstaterar att det inte finns någon forskning som säger att den nuvarande strukturen med läroplaner, scheman och lektioner är den bästa för inlärningsprocessen.
   ”Hur skulle vi göra om vi fick designa ett utbildningssystem helt från början? Hur mycket av det gamla skulle finnas kvar?” frågar han sig. I sin artikel beskriver han två grundläggande förutsättningar för framgångsrikt lärande, nämligen motivation och förståelse. Han är alltså, som jag ser det, nere på behovsnivå. Han talar inte om betygens vara eller icke vara, om lektionernas längd eller om behöriga eller obehöriga lärare – utan om skolan yttersta uppgift. Hur vill vi att en struktur byggd på de här förutsättningarna ska se ut?

Om någon ber mig lista konkreta saker som skulle ingå i min (förmodade) samhällsvision har jag oftast svårt att svara. Jag vet för lite om hur kommuner och infrastruktur fungerar, jag kan inte “vinna” en detaljerad diskussion om biståndspolitik eller primärvård. Men jag vet vad jag behöver. Och jag vill delta i samtal om det.

När jag tänker på hur många av oss som avstår från att formulera våra behov, bara för att vi inte kan ge exakta svar på frågan hur blir jag orolig. Och angelägen om att göra vad jag kan för att vrida om problemformuleringen, så att den i mindre utsträckning handlar om justeringar i befintliga institutioner (som ofta bara kan diskuteras av sakkunniga personer inom respektive område) och mer om allas våra grundläggande behov.

Slutligen vill jag nämna kanadensiska tänkaren/konstnären Keri Smith som liksom Peter Gärdenfors är inne på en förändring av (det amerikanska) skolsystemet. Hon publicerade nyligen ett inlägg på sin blogg där hon skriver om det och tipsar alla som är inne på samma linje om boken Walking on Water av Derrick Jensen.

“Har du inte råd med rättvisemärkt choklad så har du inte råd med choklad.” Det är en mening som har följt mig sedan jag läste Mattias Flisings inlägg på Dyrare mat, NU!. Tesen som han, och resten av bloggen/tankesmedjan/initiativet, driver är att det inte finns någon billig mat. Att köpa dåliga “billiga” varor handlar ytterst om att låta någon annan betala det som vi själva inte tycker oss ha råd med. Arbetarna betalar med brist på fackliga rättigheter, med odrägliga levnadsförhållanden, med sjukdomar och död på grund av gifter i produktionen; djuren betalar med sina liv; och produktionen kostar oss vår framtid – med klimatförändringar och nedsmutsning av naturen. Ju mer jag tänker på det desto mer sprängkraft får de här två citattecknen kring ordet “billig”. Finns “billigt”?
   Flising understryker i sin text att alla val inte kan vara medvetna, vi kan inte vara helt igenom konsekventa. Och jag tänker att det här handlar mindre om den enskilda “konsumentmakten” och mer om de stora systemen (Flising knyter också sitt inlägg till postkolonialismen). Det han vill åt är argumentationen. Det är inte försvarbart att lägga kostnaden på andra.

Tidigare i veckan lyssnade jag på P1:s serie Matens pris och blev väldigt illa berörd. Till exempel besökte reportrarna (i sändningen från den 14 mars) ett enormt växthus i Holland där man odlar de paprikor som säljs här på ICA eller Coop. Det framkom att de odlas med en fullständigt häpnadsväckande förbrukning av fossil energi. Och med konstgödsel. Och gifter. Och robotar. Och global uppvärmning som följd. Enda anledningen till att de klarar konkurrensen från bättre lämpade odlingsplatser är att de skattesubventioneras från EU.
   En sak som jag verkligen fäste mig vid i reportaget var den fråga som reportern Daniel Öhman ställer sig: “Är färska paprikor och tomater något som vi absolut måste äta året runt?” Svaret är ju nej. För vad kostar det egentligen? Jag har i alla fall inte råd med sådana paprikor.

Även Ekobanken skriver om “billig” mat inom citattecken i sin årsredovisning för 2009. Det gör mig jäkligt glad. Jag tror att citattecknen är en nyckel till den fokusförskjutning som behövs i det offentliga samtalet kring matpriser.

Om det är någonting som jag verkligen önskar mig så är det vetskapen om att mitt välstånd inte bygger på någon annans lidande. Jag vill att vi blir fler som ser att vår livsföring kostar. Och jag vill att vi ser att det inte bara är människor i andra länder, djur och miljö som betalar priset – utan också vi, i form av skuldkänslor eller avstängdhet. Jag vill inte ha några skuldkänslor. Och jag vill inte vara avstängd.
   Vad det handlar om, när allt kommer omkring, är att vi behöver nya kostnadskalkyler, där de ekonomiska utgifterna och inkomsterna bara är två kolumner bland flera.