Vad är det vi behöver?

Om vi vill känna större samhörighet och mindre rädsla är det den frågan vi bör ställa oss.

Så uppfattar jag kärnpunkten i den bok som jag håller på och läser just nu, Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (Friare Liv konsult, 2003). Den handlar om hur man med hjälp av vissa principer kan lära sig att se bortom det som sägs i en specifik situation och lyssna efter vilka behov som uttrycks. Jag önskar att boken hade varit bättre korrläst och översatt, eftersom bristerna gör det svårare att koncentrera sig på innehållet, men trots det känns den redan smått oumbärlig. Rosenberg är konkret och pedagogisk. Det finns till och med övningar efter varje avsnitt – “Ringa in de alternativ där talaren tar ansvar för sina egna känslor och uttrycker ett behov” – och det gör mig upprymd att få möjlighet att omedelbart använda den kunskap som jag har fått i läsningen. Och jag blir glad över att det erkänner hur svårt det kan vara att känna igen ett behov.
   Boken är också full av gestaltande exempel:

Jag ombads medla i konflikten mellan några jordägare och gästarbetare i södra Kalifornien. Motsättningarna hade blivit alltmer fientliga och våldsamma. Jag började mötet med att ställa två frågor: “Vad är det var och en av er behöver?” och “Vad vill ni be er motpart om, när det gäller detta?” “Problemet är att dom där är rasister!” skrek en arbetare. “Problemet är att dom där inte respekterar lag och ordning!” skrek en jordägare ännu högre. Precis som ofta är fallet, var båda de här grupperna duktigare på att analysera de fel de upplevde hos andra, än att tydligt uttrycka sina egna behov (s 75).

Är inte detta, slog det mig mitt i läsningen, ett sätt att uttrycka just det som jag har formulerat som en utgånsgpunkt för Möjlighetsdagen? Nämligen vikten av att fokusera det som vi jobbar för, med andra ord: det vi behöver, i stället för det som vi jobbar emot, med andra ord: det som är fel.

“Om och om igen har jag gjort den erfarenheten,” skriver Rosenberg, “att från det ögonblick när människor börjar uttrycka vad de behöver, i stället för att berätta vad som är fel med de andra, ökar chanserna betydligt för att de ska komma fram till hur allas behov ska kunna tillgodoses” (s 76).

Man skulle kunna säga: När vi koncentrerar oss på våra behov och önskningar är det lättare för oss att mötas. Rosenberg skriver: “Jag tror att vi upplever människor som mindre hotfulla om vi uppfattar vad de behöver, i stället för vad de tycker om oss.” Tanken svindlar när jag föreställer mig ett samtal (bara det, inte en debatt!) mellan olika politiska partier som fokuserar behov och önskningar i stället för personangrepp, bedömningar och analyser av vad de andra gör för fel.

Och är det inte mer raka vägen? Det finns ju ett behov under alla ilskna utbrott, under varje cynisk utläggning och uppgiven suck.
   För att nu inte tala om att det läcker energi. För den här frågan ställer ju alldeles nya, underbara krav på vår uppmärksamhet och koncentration. Vad är det vi behöver?