* På samma sätt som man kan göra paradoxer meningsfulla (jag har skrivit om det förut på tal om Wendy Brown) har jag fått för mig att det kan vara meningsfullt att gå omkring med frågor, att det kan vara ett tecken – inte på att något är fel – utan på att jag deltar aktivt i mitt liv, att jag är närvarande. En fråga som jag har kånkat omkring på länge är hur jag bäst delar upp min tid mellan de saker som jag vill göra. Är lite bättre än inget? Vad ger mig energi, var bör mitt fokus ligga, hur kan jag ge mig själv bättre förutsättningar?

* Jag har börjat läsa om icke-aggressiv dialog i boken Nonviolent Communication av Marshall B. Rosenberg (efter tips från Inger Edelfeldt via en text som jag läste i somras: Är det konstigt att man längtar?)

* Även Antony Hegarty pratar om vikten av den hoppfulla strategin, i en tid när apokalypsen tar plats på världens förstasidor. Och om att våga stanna kvar vid sin sorg för att kunna gå vidare.
   Ane Brun gjorde nyligen en mycket fin cover på Antonys Another world tillsammans med Benny Andersson.

* Och jag finner att jag återkommer till principerna non-violence, non-passiveness & non-cooperation. Är de den framkomliga vägen? Och hur kan de konkretiseras? Hur kan de bidra till det visionära tänkandet?