Att göra världen till en bättre plats handlar ganska mycket om stora livsstilsförändrade insatser som till exempel att minska antalet miljöfarliga transporter, att äta vegetariskt och att återvinna material – men en minst lika viktig och kanske lika svår insats är att i större utsträckning bemöta sin omgivning med kärlek. Kan vi göra det?

Jag tror att vi kan lära oss. Jag tror att vi kan och behöver göra världen till en vänligare plats för att vi ska orka göra de där andra sakerna; för att ens känna att vi bryr oss tillräckligt mycket om världen för att vilja “rädda” den.
   Jag kommer att tänka på ett samtal som jag hade för ett par veckor sedan. En kvinna berättade om en väninnas son som var vuxen och bodde hemma och som satt uppe vid datorn hela nätterna och sov sig igenom dagarna. Hon tyckte att såna som han borde piskas ut på arbetsmarknaden, att han skulle skärpa sig. Jag sa att jag trodde han kanske tvärtom behövde motiveras, att han kanske behövde uppmuntran; skäl att vilja delta i världen. Det hade hon inte tänkt på. Och det är lätt hänt.

Nyss fick jag upp ögonen för en härlig site som heter We Are What We Do. Det är ett projekt som tror på Den Vanliga Människans förändringskapacitet. Sidan består av en mängd förslag på hur man med små medel kan göra världen bättre. Det som jag först fastnade för var denna rubrik: Make someone’s day. Där finns förslag som:
* Tacka
* Le och le tillbaka
* Ta dig tid att lyssna
* Skriv till någon som har inspirerat dig
* Ring IT-supporten bara för att fråga hur de har det

Det finns förstås många, många fler sätt att göra våra medmänniskors liv lättare att leva – jag blir sugen på att skriva om mer subtila men lika verkningsfulla vänligheter – men det här får vara en början.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det för mig, att en av mina största önskningar är:

Det handlar om vikten av att ge rum åt den lilla stora tanken: “Det kan också vara såhär.”

I gårdagens DN pratar filmmakaren Terry Gilliam om sin nya film “The imaginarium of doctor Parnassus” och det är en riktigt fin intervju. Det som gjorde mig gladast var hans tankegångar kring vikten av det fria berättandet, den aktiverade fantasin. Massmedias berättelser tycks vara till för att skrämma oss, säger Gilliam. Själv vill han åstadkomma det motsatta. Jag tänker: Motsatsen till att skrämmas måste väl vara uppmuntran, ingjutandet av mod. Och att det, i sin tur, känns som en av de viktigaste medmänskliga uppgifterna.
– I filmen är Djävulens modell att skrämmas, säger Gilliam, som medierna gör nu och som regeringarna gärna hjälper till med därför att ju räddare vi är, desto mer benägna blir vi att vara försiktiga och sitta lugnt. Men Parnassus låter människor föreställa sig saker och ryckas med av fantasierna.

Och det här gäller ju faktiskt alla gestaltningar som inte går mainstreams ärenden. De behövs för att motverka den farliga strömlinjeformningen; upphäva tyngden av passiviserande berättelser. Och det kan alla vi som ägnar åt oss de konstnärliga verksamheterna komma ihåg när vi tvivlar på våra projekt. Att de behövs för pluraliteten. Och det ska till en sjudundrande mängd berättelser om flickors uppväxt (till exempel) för att de ens komma i närheten av en jämvikt med de (nyliberala, patriarkala, heterosexistiska) berättelser som dominerar vår omgivning. Så det vi håller på med är ganska långt ifrån överflödigt.

“Min instinkt säger mig
att mitt huvud
är ett organ
att gräva med”

Henry David Thoreau, ur Walden s 124 (Natur & Kultur, 2006).
Raderna förekommer också väldigt fint i filmen Man tänker sitt.

Malmö stad erbjuder gratis nerladdning av ljudfiler som berättar om specifika platser i staden. Mp3-guidning kan man kanske kalla det. Det finns också en guidad “ljuspromenad” som ska avlyssnas när det är mörkt ute. Det är bara att lägga filerna på sin mp3-spelare och gå ut. Gött, tänker jag. Och: Vilka andra möjligheter erbjuder det här konceptet?

Eftersom berättelser påverkar vår syn på omgivningen borde det finnas stora möjligheter att inspirera till nya sätt att knyta an till det offentliga rummet, till de platser där vi rör oss i vår vardag. Det är ju inget som hindrar en från att själv spela in guidningar/berättelser/ljudkompositioner som knyter an till en viss plats.

Det första jag tänker på är möjligheten att göra lyssnaren uppmärksam på detaljer som vanligen går oss förbi. Man kan tänka sig berättelser som presenterar nya sätt att göra en viss plats meningsfull, som väcker eller förflyttar lyssnarens uppmärksamhet. Huset rakt fram, tredje radens fönster, visst är gardinerna i fönstret längst till höger märkliga? Eller: Titta på trädet bredvid ICA, vid cykelstället, grenarna bildar bokstäver! Berättelsen kunde uppmana lyssnaren att känna på ytor, material, lukta, lyssna, ställa sig på en bänk och upptäcka att man då ser ovansidan på ett litet skjul. (Vad vet jag!)

En annan möjlighet är förstås den visionära. Med berättelsens hjälp finns ju också chans att låta lyssnaren måla upp en inre bild av Platsen som icke är. Hur vore det till exempel att placera lyssnaren på Möllevångstorget och be henne föreställa sig att det till större del bestod av planteringar, bänkar och konstinstallationer. Vid statyn finns en storbildskärm som visar människor på andra torg i världen. Du kan vinka till dem och de vinkar tillbaka. Och hur skulle det vara om man stängde av Ystadsgatan för biltrafik? Lyssna. Vad tyst det är.

Utopisk mp3-guidning. Vore det nåt?