En av de saker som jag tycker allra bäst om hos Utah Phillips är hans starka tro på berättelsens sprängkraft. En stor del av sitt liv reste han runt i USA och spred arbetarrörelsernas berättelser och sånger, han visste att de inte fanns med i skolornas historieböcker och att ingen institution skulle svara för att bevara dem i det kollektiva minnet. Det krävdes en insats. Eller krävdes och krävdes, förresten – krävs, i presens. Det vet vi ju, att det finns mängder av viktiga berättelser som har fallit i glömska och därmed inte längre utgör en del av det kollektiva minnet. Saker som vi borde veta med inte vet.
   Ibland känner jag fantomsmärtor på de platser där de här minnena borde finnas. Jag borde veta hur mina föregångare har arbetat, jag borde känna till hur de gick samman, firade, bildade koalitioner, tog sig upp på morgnarna, somnade på kvällarna, vad de önskade sig för framtiden, eller åtminstone vad de hette.

Något annat som jag gillar med Utah Phillips är hans osentimentala tonfall, hans humor och patos. Han vet att den kunskap som han förmedlar genom berättelserna är viktig. Viktig, men inte tillspetsad, eller partikulär. Han gör inte sina kamraters kamp till en Story Med Stråkar i Bakgrunden, det är inte fråga om ett romantiserade enskilda livsöden, inget Nervkittlande Drama Som Fladdrar Upp Ur Historiens Dimmor för att sedan singla ner igen, medan vi torkar tårarna och lämnar biografen. Utah Phillips vet att de här berättelserna är lika relevanta idag som de var för hundra år sedan, att de angår oss, att de bidrar till vår syn på nuet och framtiden, och att de inte slutar att göra det bara för att det har passerat ett antal år sedan Mother Jones organiserade demonstrationer mot barnarbete och vid 83 års ålder blev kallad Amerikas farligaste kvinna.

Klicka på playknappen för att höra protestsången Dump The Bosses (1:14 min). Jag har lagt till ytterligare några favoriter för den som är sugen på att fortsätta lyssna.

Utah Phillips föddes 1935 i Ohio, USA, och var bland annat verksam som folksångare, låtskrivare, poet, pacifist, anarkist och facklig företrädare. Han dog 2008. Ani DiFranco samarbetade med honom på två utmärkta skivor: Fellow Workers och The Past Didn’t Go Anywhere.