En av de saker som jag tycker allra bäst om hos Utah Phillips är hans starka tro på berättelsens sprängkraft. En stor del av sitt liv reste han runt i USA och spred arbetarrörelsernas berättelser och sånger, han visste att de inte fanns med i skolornas historieböcker och att ingen institution skulle svara för att bevara dem i det kollektiva minnet. Det krävdes en insats. Eller krävdes och krävdes, förresten – krävs, i presens. Det vet vi ju, att det finns mängder av viktiga berättelser som har fallit i glömska och därmed inte längre utgör en del av det kollektiva minnet. Saker som vi borde veta med inte vet.
   Ibland känner jag fantomsmärtor på de platser där de här minnena borde finnas. Jag borde veta hur mina föregångare har arbetat, jag borde känna till hur de gick samman, firade, bildade koalitioner, tog sig upp på morgnarna, somnade på kvällarna, vad de önskade sig för framtiden, eller åtminstone vad de hette.

Något annat som jag gillar med Utah Phillips är hans osentimentala tonfall, hans humor och patos. Han vet att den kunskap som han förmedlar genom berättelserna är viktig. Viktig, men inte tillspetsad, eller partikulär. Han gör inte sina kamraters kamp till en Story Med Stråkar i Bakgrunden, det är inte fråga om ett romantiserade enskilda livsöden, inget Nervkittlande Drama Som Fladdrar Upp Ur Historiens Dimmor för att sedan singla ner igen, medan vi torkar tårarna och lämnar biografen. Utah Phillips vet att de här berättelserna är lika relevanta idag som de var för hundra år sedan, att de angår oss, att de bidrar till vår syn på nuet och framtiden, och att de inte slutar att göra det bara för att det har passerat ett antal år sedan Mother Jones organiserade demonstrationer mot barnarbete och vid 83 års ålder blev kallad Amerikas farligaste kvinna.

Klicka på playknappen för att höra protestsången Dump The Bosses (1:14 min). Jag har lagt till ytterligare några favoriter för den som är sugen på att fortsätta lyssna.

Utah Phillips föddes 1935 i Ohio, USA, och var bland annat verksam som folksångare, låtskrivare, poet, pacifist, anarkist och facklig företrädare. Han dog 2008. Ani DiFranco samarbetade med honom på två utmärkta skivor: Fellow Workers och The Past Didn’t Go Anywhere.

Nyligen fann jag själv mig stående på Ian Wachtmeisters bergstopp med svindel. Och med en jämngrå infektion dessutom, simmig och bedövande, närmast orsakad av yttrandet att vanliga människor inte kan göra någonting för att förändra världen. Och inte konsten heller.

Förra lördagen skrev Kajsa Ekis Ekman i DN om “Rebellerna – en historiebok om Ian Wachtmeister”, det är den sistnämndes memoarer. Får man tro recensionen är boken till stor del en “berlusconihumoristisk” exposé över olika spex som Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus har ägnat sig åt under sitt liv. Wachtmeister är tydligen personlig vän med George W Bush och när han betraktar de samhälleliga skeendena handlar det inte om strömningar eller om förskjutningar i strukturer, skriver Ekman, utom om enskilda människors agerande, ofta personer som Wacthmeister själv har direktkontakt med. “Allt är en fråga om ‘eminenta’ och ‘inte riktigt kloka’ personer”, skriver Ekman. “Jag får en känsla av att befinna mig på en bergstopp, där makthavarna är så nära och systemet så långt bort.”
   Där fastnade jag. Tillsammans med Wachtmeister och hans polare, högt uppe på bergstoppen. Jag såg deras yra gester, hur de berättar för varandra om ett nytt projekt i kategorin Rajtan-Tajtan eller om ett företag som de funderar på att okynnesköpa – jag kommer att tänka på en serieruta i DN för ett tag sen, far till son: “Pappa har så ont i huvudet. Vill du springa iväg och köpa ett apotek?” – de bekymmerlösa leendena, Ekman skriver: “‘Politik? Vi rafsar ihop ett parti bara, det är ingen konst! Rör om i grytan lite! Det krävs en driftig person med hårda nypor!’” Och det som orsakade min svindel var utsikten: Långt där nere står du och jag. Avståndet är så stort att man inte kan urskilja våra ansikten.

Den andra massmediala incidenten utgjordes av en intervju jag läste med skådespelaren John Cusak, huvudrollsinnehavaren i nya undergångsfilmen 2012. Orsaken till apokalypsen är i denna film tydligen inte miljöförstöring, men delar av intervjun handlar ändå om det. Cusack säger att han tror att planeten antagligen kommer att fortsätta existera, “men människorna kommer att dö ut av global uppvärmning eller kärnvapenkrig”. Tidigare skulle en film som 2012 ha betraktats som ren science fiction, men idag är det ett tänkbart scenario. Ändå tror inte Cusack på film som ett subversivt verktyg:
 - Jag tror varken människor i allmänhet eller filmskapare kan förändra något. Du kan göra vilka filmer som helst, försöka få folk att tänka eller underhålla dem när de är trötta på att tänka, men ska förändringar verkligen genomföras måste det ske på en politisk nivå.
   Okej, men nu pausar vi. Det här är ju en berättelse som har en motberättelse. Och för att komma in i motberättelsen räcker det med att ställa några frågor. Till exempel: Hur uppnår man förändring på politisk nivå? Och vad är politisk nivå? Och om jag inte tror att det finns någonting jag kan göra -

Det gör det ju. Har jag inte redan sagt att det mest effektiva som Makten kan göra för att hålla oss i schack, är att få oss att tro att vi är betydelselösa. Att det inte inte är någon idé. Och att vi inte ens syns från den höjd där de befinner sig.

Och så började jag klättra ner från den där höjden. Svindeln gav med sig. I dess ställe började upptäckarglädjen gro och den växte med den kraft som kommer när man för en stund lyckas se igenom de internaliserade väggarna av regler och självbegränsningar. Jag har ju två händer. Jag har ett huvud och ett hjärta.

I vilken utsträckning en film som 2012 kan göra göra världen till en bättre plats, ska jag låta vara osagt, men jag kan varken gå med på att människor i allmänhet står utan möjlighet att göra någonting eller att konsten gör det. Ett tecken på det är, för mig, det faktum att det i Helsingborg just nu pågår ett försök med “kultur utskrivet på recept”, detta enligt Region Skånes informationstidning Hälsa & Vård 2/2009. “Forskning visar att kulturen har en läkande kraft”, står det i notisen. Under försöksperioden kommer vissa patientgrupper kunna få “kulturrecept” på till exempel teaterbesök, körsång eller en målerikurs. Om kulturrecepten ger goda resultat kan försöket få spridning till andra delar av landet.

I Stockholm pågår just nu en festival med läkande egenskaper, nämligen Stockholms filmfestival. I lördagens DN Kultur kunde man läsa om dokumentärfilmen The cove som handlar om hur man slaktar delfiner i den japanska kuststaden Taiji och, i ett större perspektiv, om ett växande miljöproblem. I slutet av intervjun säger regissören Louis Psihoyos att det som behövs är folk som gör något, att det egentligen inte finns något energiproblem, det som saknas är uppfinnare. Lösningarna finns.
 - Filmens hoppfulla budskap är att en enda person kan göra skillnad och att ett gäng likasinnade kan förändra världen.

Så vad är det jag hör? Jag hör olika berättelser.
   Slutsatsen måste bli att jag inte kan välja vilja berättelser som tar sig in i mitt medvetande, men jag kan flytta mitt fokus. Jag kan välja vilka berättelser jag vill tro på. En sak förefaller ju så oerhört säker: Om vi inte gör någonting kommer ingenting att förändras. Och om vi vill ha en förändring kan vi bara chansa på att vi besitter tillräckligt av det som krävs. Och det enda sättet att få reda på om det räcker, är att försöka.

PS. Vad är en vanlig människa?