Hur kan jag på ett meningsfullt och progressivt sätt bemöta det skadliga system som tycks breda ut sig med större och större anspråk för varje år som går och som finns överallt, till och med i mig själv? Det är den frågan. Eller med Aase Bergs ord: “Hur ska jag få världsekonomins rullande dödshjul att sluta suga kraft ur min egen och mina medmänniskors okränkbara livslust?” Det är den frågan. Det är jakten på en policy, en strategi, någonting att ta till. Vad? Hur?
   Aase Berg skriver idag i DN om boken Globalseringsfällan av Hans-Peter Martin och Harald Schumann och konsterar att Den Fria Marknaden inte är en summa av de individer som tog initiativ till den utan numera snarast en “artificiell intelligens, en självlevande organism”. Och det vi har att göra med är således snarare är ett systemfel än några specifika personers gränslösa girighet. Vad betyder det för vårt handlingsutrymme? Och hur sitter vår kollektiva glömska och det orealistiska hoppet i vägen för förändringen? (Jfr Derrick Jensens tankar om hoppet, som jag tidigare har skrivit om.)

Det är de frågorna, kärnan. Och det är i de frågorna vi får lov att befinna oss.

Igår började jag skissa på en text om lek och med risk för att gå händelserna i förväg vill jag nu, på tal om de här frågorna – samtidens maktlösa vånda, revolutionens död – dela med mig av följande lilla utdrag om Tillfälliga Autonoma Zoner. En tillfällig autonom zon är enligt John Green och Andie Nordgren “en gerilla-operation som befriar ett område (en plats, en tidsrymd eller fantasin)” utan anspråk på varaktighet. De skriver: “Det handlar om att hacka verkligheten, om att alltid ha en hemlig plan, om att flyga under radarn.” Det här stycket fick mig på mycket gott humör:

När en TAZ ska skapas kan vi lägga undan sega debatter om hur samhället och revolutionen borde organiseras. Vi planerar inte för framtiden och evigheten, utan bara för vår nuvarande TAZ som kommer upplösas, förändras och explodera i en spektakulär död eller dyka under ytan obemärkt igen inom en snar framtid. En TAZ är inte bara en tillfällig frizon, det är också en övning inför kommande frizoner. Genom att tänka TAZ istället för revolution slipper vi försöka skapa något perfekt och kan istället kavla upp ärmarna och sätta igång direkt med det som skapar frihet för oss utifrån de fysiska och mentala platser vi är på idag.

Jag tänker mig att detta kan vara ett av alla tillfälliga (!) svar på frågorna om vad och hur.