Maria Küchen diskuterar idag i Sydsvenskan den allt starkare coachnings-kulturen och privatiseringen av självet: Glädje till salu. Hon skriver om den överhängande risken att den nya “Skratta och räkna till tio!”-doktrinen får oss att “godta oacceptabla förhållanden, arbeta när vi borde vila och slappna av mentalt när vi borde tänka och analysera”. Som exempel på privatiseringen av självet nämner hon ett flertal böcker i kategorin självhjälp med nyckelord som positivt tänkande, KBT och mindfulness. “Tycker du något är fel är det du och inget annat som ska ändras. Coaching av ledsna, rädda och arga medborgare för att få dem att sluta vara allt detta är i bästa fall ett lovvärt effektiv metod för att få människor på fötter, i värsta fall ett totalitärt försök till optimering av människomaterialet.”

Och det påminner mig förstås om tidigare inlägg på Möjlighetsdagen:
Positivt tänkande kontra visionärt tänkande (del 1)
Positivt tänkande kontra visionärt tänkande (del 2),
Och det påminner mig också om gårkvällens samtal med goda vänner; frågan om hur man kan kanalisera missnöjet (ledsnaden, rädslan, ilskan) så att energin kan komma till systemförändrande användning,
Och det påminner mig om hur Patrick Wolf just nu sjunger losing my head to Hollywood och hur det påminner om hur våra tankevärldar ockuperas av ideologiska intressen (Battle! Battle! Now we’ve got tribe!),
och kampen för herraväldet över det kollektiva tankegodset och
när Kristina Boréus skriver att ”språkets konstituerande funktion gör det till ett slagfält för dem som eftersträvar makt över tanken” (Högervåg – Nyliberalismen och kampen om språket i svensk debatt 1969-1989, s 13),
Och det påminner mig om opium för folket/pyramiden över det kapitalistiska systemet; we fool you, i det sekulariserade samhället en religion utbytt mot massmedial underhållningskultur (vilket plötsligt påminner mig om Galenskaparna och After Shaves film Monopol) och kommersialiseringen av självkänslan (och det påminner mig förstås om föregående inlägg om Lasse Berg och hans Gryning över Kalahari),
Och det påminner mig om de tilltänkta blogginlägg som jag har i den mentala lådan märkt Ang acceptans och aktivism (Tara Brach; buddhism; rådjur/tiger etc).

Och allt detta påminner mig om frustrationen jag känner över att vara en månskensforskare (jfr månskensbonde) och den frustrationen ska jag bemöta med mindfulness.