I samtal om människans natur är det alltid någon som kommer med påståendet att vi i grunden ju faktiskt är maktlystna, krigiska och, ja, nånstans rent onda. Det brukar leda in i en ganska cynisk och, inte minst, tråkig diskussion. Då är det så härligt att kunna hytta med en näve full av Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. Det är en bok skriven av den svenske journalisten Lasse Berg, vars tes är att vårt urtillstånd är att samtala och ha kul, att vara snälla mot varandra och att med tusen olika medel försöka lösa konflikter. Ur ett strikt vetenskapligt perspektiv lämnar boken en del övrigt att önska. Inte så att den känns opålitlig – Lasse Berg driver ett trovärdigt resonemang med otaliga exempel och intervjuer med forskare från olika delar av världen – men den är inte fullt så skarp som den skulle kunna ha varit. Dess form är mer som ett reportage än en avhandling (vilket för all del ökar läsbarheten avsevärt).

Lasse Berg skriver om de grundläggande mänskliga drifterna och egenskaperna ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv; om vår längtan efter att få hjälpa varandra, efter att känna gemenskap, efter att bli uppskattade och få respekt (och inte på det stöddiga “yo mama”-sättet, utan i betydelsen att bli sedda). Vårt enskilt mest framstående särdrag är vår långt utvecklade förmåga att samarbeta.
   Det mesta av boken är en genomgång av förhistoriska tidsåldrar men i slutet kommenterar Lasse Berg även samtiden. Han skriver att “vår längtan efter gruppens uppskattning kan i det kommersiella samhället lätt vändas mot oss när vi dagligen får veta att vi inte duger, inte är tillräckligt vackra eller smarta, inte äger de ting som gör att vi räknas” (s 315). Han ställer också frågan om hur en människa mår som inte får vara god (!). Boken avslutas (i och för sig lite vingligt och abrupt, kan jag tycka) med följande utopiska bild:

“Då kommer vår redan idag ofattbart uppdrivna tekniska förmåga, som skulle kunna vara enbart välsignelsebringande, att inriktas på att ge hela mänskligheten ett gott liv materiellt sett, men framför allt en god miljö för våra själar. Där får vi alla möjligheter att tillhöra en gemenskap, känna oss behövda och uppskattade, och få möjlighet att visa vår medfödda godhet. … Där finns inga stöddiga chefer och rädda underlydande.”

Lasse Berg sommarpratar nu på onsdag den 22 juli. Det ska bli intressant att lyssna på.