Jag fortsätter på min skiss över skillnaderna mellan positivt tänkande och visionärt tänkande. En sak som jag har funderat mycket över, är att det inte bara finns en gradskillnad mellan det positiva tänkandets halvfulla glas och det visionära tänkandets överflöd – utan också en ideologisk motsättning.

Som jag var inne på i föregående inlägg, framställer det positiva tänkandet mig som en socialt och kulturellt fristående person, helt utan band till några samhällsstrukturer. Och jag vill ge ett exempel, nämligen följande slumpvist utvalda självhjälpsbok: Befriad från ångest. I beskrivningen av boken står det bland annat: “Ångest har sin grund i negativa tankar och en negativ självbild. Men genom att ersätta den inre negativa dialogen med ‘uppmuntrande självprat’ och positiva tankar kan det destruktiva mönstret brytas.” Det konstateras att problem med stress och ångest “berör så gott som alla människor”. Och fastän det påstås beröra så gott som alla människor görs inga kopplingar till hur vårt samhälle är uppbyggt. Problemet centreras till min egen förmåga att “rycka upp mig”. Jag ska lära mig att tänka positivt, inte att fundera över hur en radikalt annorlunda värld skulle kunna se ut – en värld där företag inte profiterar på människors självupplevda otillräcklighet och dåliga självkänsla, där livet inte bara består av meningslöst lönearbete och lika meningslös konsumtion.

Ett annat sätt att se på motsättningen mellan det positiva tänkandet och det visonära tänkandet kopplar jag till en bok som jag skumläste för ett tag sedan, Endgame av Derrick Jensen. Anledningen till att jag lånade den var nyfikenheten på vad han skrev om hopp. Jag hade läst ett blogginlägg om hur författaren i princip sågar hoppet när det kommer till att göra världen till en bättre plats – ju förr vi gör oss av med det desto bättre. I den här intervjun säger Jensen att falska förhoppningar knyter oss till outhärdliga situationer och att det skymmer sikten för de verkliga möjligheterna. Som jag minns det gick resonemanget i boken ut på att hopp är en sorts väntan. Vi kan inte tro att dagens ekologiskt ohållbara sätt att organisera världen på kommer att ändras bara för att vi hoppas det. Vi måste se till att det ändras. Ju mindre vi har av den här avvaktande, det-kommer-att-ordna-sig-attityden och ju naknare det kritiska tillståndet i världen framstår för oss, desto mer akut kommer förändringsbehovet att upplevas. (Det fanns inte tid för mig att läsa hela boken, men jag minns att jag inte var med på alla noter. Vilket förstås inte minskar mitt intresse för just det här tankegången.)

Vad menas egentligen med hopp? Jag håller med Jensen om att det är otillräckligt att bara hoppas på att någonting ska ändras, och jag kan se hur den sortens hopp sitter i vägen för det som måste göras. Men jag tror också att vi, för att förmå oss själva att delta i arbetet och för att inte bli utbrända längs vägen, måste känna framtidstro. Och det är ju också en sorts hopp. Så vi har alltså både ett hopp som förhindrar förändring och ett annat som i stor utsträckning är en förutsättning för densamma.

Det kan låta paradoxalt, men jag har personligen inte särskilt stort hopp om att det kommer att ordna sig. Det finns egentligen ingenting som tyder på att den ekologiska obalansen kommer att kunna rättas till (de ekonomiska orättvisorna går möjligen att komma till rätta med, men vad gäller miljön ser skadan ut att vara för stor). Däremot tror jag att resignation och cynism är dåliga strategier. För om jag trots allt ändå öppnar för möjligheten att det kan finnas en chans att vi kan bryta de destruktiva cyklerna, då måste vi ta den och vi har ingen tid att förlora. Och då tror jag att den bästa energin till ett sådant arbete kommer från det visionära tänkandet.

Min känsla är att samtiden ägnar sig alldeles för mycket åt det positiva tänkandet, men att den samtidigt har väldigt lite hopp om en radikal förändring. Via en mängd diskursiva praktiker (marknadsföringskampanjer, massmedier) uppmanas vi indirekt att att gilla läget, att styra våra begär mot en plattare teve/mage, i stället för att (med Wendy Browns vackra uppräkning) sträva efter rättvisa, jämlikhet, skönhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande och meningsfull sysselsättning. När jag står i affären och inser att jag kan få honung som är ekologisk eller fair trade (eller ingetdera!) känns det som att det den form av frihet som kallas valfrihet är en ganska begränsad form av glädje.