“Vår uppgift verkar vara att hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken. … En radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver, som inte tycks veta vad dess föreställda subjekt är förmögna till”.

Wendy Brown (Att vinna framtiden åter, s 167)

Maria Küchen diskuterar idag i Sydsvenskan den allt starkare coachnings-kulturen och privatiseringen av självet: Glädje till salu. Hon skriver om den överhängande risken att den nya “Skratta och räkna till tio!”-doktrinen får oss att “godta oacceptabla förhållanden, arbeta när vi borde vila och slappna av mentalt när vi borde tänka och analysera”. Som exempel på privatiseringen av självet nämner hon ett flertal böcker i kategorin självhjälp med nyckelord som positivt tänkande, KBT och mindfulness. “Tycker du något är fel är det du och inget annat som ska ändras. Coaching av ledsna, rädda och arga medborgare för att få dem att sluta vara allt detta är i bästa fall ett lovvärt effektiv metod för att få människor på fötter, i värsta fall ett totalitärt försök till optimering av människomaterialet.”

Och det påminner mig förstås om tidigare inlägg på Möjlighetsdagen:
Positivt tänkande kontra visionärt tänkande (del 1)
Positivt tänkande kontra visionärt tänkande (del 2),
Och det påminner mig också om gårkvällens samtal med goda vänner; frågan om hur man kan kanalisera missnöjet (ledsnaden, rädslan, ilskan) så att energin kan komma till systemförändrande användning,
Och det påminner mig om hur Patrick Wolf just nu sjunger losing my head to Hollywood och hur det påminner om hur våra tankevärldar ockuperas av ideologiska intressen (Battle! Battle! Now we’ve got tribe!),
och kampen för herraväldet över det kollektiva tankegodset och
när Kristina Boréus skriver att ”språkets konstituerande funktion gör det till ett slagfält för dem som eftersträvar makt över tanken” (Högervåg – Nyliberalismen och kampen om språket i svensk debatt 1969-1989, s 13),
Och det påminner mig om opium för folket/pyramiden över det kapitalistiska systemet; we fool you, i det sekulariserade samhället en religion utbytt mot massmedial underhållningskultur (vilket plötsligt påminner mig om Galenskaparna och After Shaves film Monopol) och kommersialiseringen av självkänslan (och det påminner mig förstås om föregående inlägg om Lasse Berg och hans Gryning över Kalahari),
Och det påminner mig om de tilltänkta blogginlägg som jag har i den mentala lådan märkt Ang acceptans och aktivism (Tara Brach; buddhism; rådjur/tiger etc).

Och allt detta påminner mig om frustrationen jag känner över att vara en månskensforskare (jfr månskensbonde) och den frustrationen ska jag bemöta med mindfulness.

I samtal om människans natur är det alltid någon som kommer med påståendet att vi i grunden ju faktiskt är maktlystna, krigiska och, ja, nånstans rent onda. Det brukar leda in i en ganska cynisk och, inte minst, tråkig diskussion. Då är det så härligt att kunna hytta med en näve full av Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. Det är en bok skriven av den svenske journalisten Lasse Berg, vars tes är att vårt urtillstånd är att samtala och ha kul, att vara snälla mot varandra och att med tusen olika medel försöka lösa konflikter. Ur ett strikt vetenskapligt perspektiv lämnar boken en del övrigt att önska. Inte så att den känns opålitlig – Lasse Berg driver ett trovärdigt resonemang med otaliga exempel och intervjuer med forskare från olika delar av världen – men den är inte fullt så skarp som den skulle kunna ha varit. Dess form är mer som ett reportage än en avhandling (vilket för all del ökar läsbarheten avsevärt).

Lasse Berg skriver om de grundläggande mänskliga drifterna och egenskaperna ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv; om vår längtan efter att få hjälpa varandra, efter att känna gemenskap, efter att bli uppskattade och få respekt (och inte på det stöddiga “yo mama”-sättet, utan i betydelsen att bli sedda). Vårt enskilt mest framstående särdrag är vår långt utvecklade förmåga att samarbeta.
   Det mesta av boken är en genomgång av förhistoriska tidsåldrar men i slutet kommenterar Lasse Berg även samtiden. Han skriver att “vår längtan efter gruppens uppskattning kan i det kommersiella samhället lätt vändas mot oss när vi dagligen får veta att vi inte duger, inte är tillräckligt vackra eller smarta, inte äger de ting som gör att vi räknas” (s 315). Han ställer också frågan om hur en människa mår som inte får vara god (!). Boken avslutas (i och för sig lite vingligt och abrupt, kan jag tycka) med följande utopiska bild:

“Då kommer vår redan idag ofattbart uppdrivna tekniska förmåga, som skulle kunna vara enbart välsignelsebringande, att inriktas på att ge hela mänskligheten ett gott liv materiellt sett, men framför allt en god miljö för våra själar. Där får vi alla möjligheter att tillhöra en gemenskap, känna oss behövda och uppskattade, och få möjlighet att visa vår medfödda godhet. … Där finns inga stöddiga chefer och rädda underlydande.”

Lasse Berg sommarpratar nu på onsdag den 22 juli. Det ska bli intressant att lyssna på.

För en tid sedan plockade jag upp en bok hemma hos en vän och slog upp en sida på måfå. Då hittade jag följande insiktsfulla citat som handlar om sambandet mellan inre och yttre försurning:

“Denna ‘mentala försurning’ är farligare än det svavel och kväve som regnar ner över skog och sjö. Den riskerar att beröva oss livslusten och fantasin att personligen göra något i till exempel kampen för miljön. Den, vars hjärta är surt och förgiftat av pessimism och passivitet, kan självklart inte orka uträtta något utanför sin egen privata sfär. Detta kan bli ett hot mot demokratin, ty ju fler människor som ‘hoppar av’ i misstro mot gemensamma lösningar, desto sjukare blir skogar och sjöar. Eller omvänt: ju fler som ’tillfrisknar’ från sin uppgivenhet, desto friskare blir också naturen. Inre och yttre försurning hör samman.”

(ur Träna mentalt och förbättra ditt liv av miljödebattören Stefan Edman från 1988. En bok i kategorin självhjälp som alltså diskuterar demokrati och “gemensamma lösningar”!)

Jag fortsätter på min skiss över skillnaderna mellan positivt tänkande och visionärt tänkande. En sak som jag har funderat mycket över, är att det inte bara finns en gradskillnad mellan det positiva tänkandets halvfulla glas och det visionära tänkandets överflöd – utan också en ideologisk motsättning.

Som jag var inne på i föregående inlägg, framställer det positiva tänkandet mig som en socialt och kulturellt fristående person, helt utan band till några samhällsstrukturer. Och jag vill ge ett exempel, nämligen följande slumpvist utvalda självhjälpsbok: Befriad från ångest. I beskrivningen av boken står det bland annat: “Ångest har sin grund i negativa tankar och en negativ självbild. Men genom att ersätta den inre negativa dialogen med ‘uppmuntrande självprat’ och positiva tankar kan det destruktiva mönstret brytas.” Det konstateras att problem med stress och ångest “berör så gott som alla människor”. Och fastän det påstås beröra så gott som alla människor görs inga kopplingar till hur vårt samhälle är uppbyggt. Problemet centreras till min egen förmåga att “rycka upp mig”. Jag ska lära mig att tänka positivt, inte att fundera över hur en radikalt annorlunda värld skulle kunna se ut – en värld där företag inte profiterar på människors självupplevda otillräcklighet och dåliga självkänsla, där livet inte bara består av meningslöst lönearbete och lika meningslös konsumtion.

Ett annat sätt att se på motsättningen mellan det positiva tänkandet och det visonära tänkandet kopplar jag till en bok som jag skumläste för ett tag sedan, Endgame av Derrick Jensen. Anledningen till att jag lånade den var nyfikenheten på vad han skrev om hopp. Jag hade läst ett blogginlägg om hur författaren i princip sågar hoppet när det kommer till att göra världen till en bättre plats – ju förr vi gör oss av med det desto bättre. I den här intervjun säger Jensen att falska förhoppningar knyter oss till outhärdliga situationer och att det skymmer sikten för de verkliga möjligheterna. Som jag minns det gick resonemanget i boken ut på att hopp är en sorts väntan. Vi kan inte tro att dagens ekologiskt ohållbara sätt att organisera världen på kommer att ändras bara för att vi hoppas det. Vi måste se till att det ändras. Ju mindre vi har av den här avvaktande, det-kommer-att-ordna-sig-attityden och ju naknare det kritiska tillståndet i världen framstår för oss, desto mer akut kommer förändringsbehovet att upplevas. (Det fanns inte tid för mig att läsa hela boken, men jag minns att jag inte var med på alla noter. Vilket förstås inte minskar mitt intresse för just det här tankegången.)

Vad menas egentligen med hopp? Jag håller med Jensen om att det är otillräckligt att bara hoppas på att någonting ska ändras, och jag kan se hur den sortens hopp sitter i vägen för det som måste göras. Men jag tror också att vi, för att förmå oss själva att delta i arbetet och för att inte bli utbrända längs vägen, måste känna framtidstro. Och det är ju också en sorts hopp. Så vi har alltså både ett hopp som förhindrar förändring och ett annat som i stor utsträckning är en förutsättning för densamma.

Det kan låta paradoxalt, men jag har personligen inte särskilt stort hopp om att det kommer att ordna sig. Det finns egentligen ingenting som tyder på att den ekologiska obalansen kommer att kunna rättas till (de ekonomiska orättvisorna går möjligen att komma till rätta med, men vad gäller miljön ser skadan ut att vara för stor). Däremot tror jag att resignation och cynism är dåliga strategier. För om jag trots allt ändå öppnar för möjligheten att det kan finnas en chans att vi kan bryta de destruktiva cyklerna, då måste vi ta den och vi har ingen tid att förlora. Och då tror jag att den bästa energin till ett sådant arbete kommer från det visionära tänkandet.

Min känsla är att samtiden ägnar sig alldeles för mycket åt det positiva tänkandet, men att den samtidigt har väldigt lite hopp om en radikal förändring. Via en mängd diskursiva praktiker (marknadsföringskampanjer, massmedier) uppmanas vi indirekt att att gilla läget, att styra våra begär mot en plattare teve/mage, i stället för att (med Wendy Browns vackra uppräkning) sträva efter rättvisa, jämlikhet, skönhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande och meningsfull sysselsättning. När jag står i affären och inser att jag kan få honung som är ekologisk eller fair trade (eller ingetdera!) känns det som att det den form av frihet som kallas valfrihet är en ganska begränsad form av glädje.