Läsningen av Wendy Brown fortsätter. Det som jag tycker allra bäst om är att hon inte bara på ett övertygande sätt beskriver samtidens problem och paradoxer, utan också ställer de relevanta följdfrågorna.

I artikeln En fri feminism: Revolution, sorg, politik konstaterar hon att drömmen om Revolutionen är död. Vi kan inte längre kan tro att det är möjligt att ta kontroll över hela det system som till skapar till exempel kön och det går heller inte att bortse från det faktum att alla sanningssystem, vilka de än är, riskerar att bli totalitära. Redan detta är klarsynt och rakt på sak och därför skön läsning, men Brown stannar inte där. Här börjar hon i stället rada upp följdfrågorna. Vad är en vänster utan tron på en genomgripande samhällsomvandling? Vad är en feminism utan revolution? Och vad har den feministiska vänstern för förhållande till drömmen om revolutionen? Förmår vi sörja förlusten av den? Vilka möjligheter finns när denna omistliga tro har gått förlorad? Bara för att det inte längre går att luta sig mot en framtida revolution, betyder det ju inte att nuvarande samhällsstrukturer är godtagbara.

Den vanligaste impulsen inför insikten om revolutionens död, skriver Brown, är att “anpassa kritiken till möjlighetshorisonten. ‘Kritisera inte det du inte kan förändra’ eller ‘uppehåll dig inte vid ett problem du inte har någon lösning på’ är tidens outtalade slagord.” Konsekvensen, menar hon, blir att den genomgripande kritiken, faktiskt kritiken som sådan!, i stort sett har “försvunnit från vänsterns intellektuella och politiska program” (s 164).
   Men hon fortsätter: “Vilka möjligheter finns det då att leva och verka utan bitterhet och förnekelse i detta svåra teoretiska och politiska läge, i vilket den kritik vi som vi formulerar inte kan omsättas i handling, i vilket vi riktar anklagelser mot fler företeelser än vi kan komma till rätta med eller ersätta?” (s 165)

Och här kommer det bästa av allt. Brown kommer med ett svar!
   Hon skriver att vår uppgift i detta läge verkar vara att “hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken.”
   Hon ser den utopiska impulsen, det visionära tänkandet, som ett sätt att undkomma å ena sidan en postrevolutionär förtvivlan och förlamning och å den andra en resignation inför dagens omänskliga, oförnuftiga och otillräckliga världsordning. Vad det handlar om är alltså en “radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver” (s 167).

Upprymd och golvad lämnar jag för närvarande dessa citat utan fler kommentarer. (Men huvudet surrar av osorterade reflexioner!)

Den refererade artikeln finns i samlingsvolymen Att vinna framtiden åter. Texter om makt och frihet i senmoderniteten, skriven av Wendy Brown och utgiven 2008 på Atlas förlag.