“När undersåtarna reser sig gör de det som sina herrar.” Varifrån denna rad kommer minns jag inte längre och jag tror inte att jag citerar den korrekt, men jag har ofta haft anledning att fundera över den. Det som det är tänkt att den ska illustrera är tendensen hos de som lider att i sitt försök till frigörelse kopiera precis det som har orsakat lidandet. Det är så lätt att till exempel använda samma sorts språkvåld som ens meningsmotståndare, trots att man själv inser att det inte är progressivt, att det inte är en del av lösningen. Och vad är en del av lösningen? Hur kan vi låta bli att upprepa det mönster som har skadat oss så att det inte fortsätter att skada oss och andra? Kanske, till att börja med, genom att ringa in tendensen och ge den ett namn.

I artikeln Att hålla fast vid sin skada skriver Wendy Brown om den vanmakt och hämndlängtan som Nietzsche kallar ressentiment. (Synonymer.se säger: bitterhet, agg, groll, förtrytelse, ovilja.)
   Kort sagt handlar ressentiment, som jag förstår det, om att inte kunna glömma det lidande som har varit. Ressentiment består av vreden över att ha blivit illa behandlad, av att finna en syndabock som kan hållas ansvarig för lidandet och av att finna en plats för hämnd. Och i kärnan av ressentimentet bubblar vanmakten. Det verkar som om vi hellre rör om i det infekterade såret, hellre straffar och förebrår, än strävar efter egen och kollektiv frihet. (Vad nu det innebär!)

För mig känns det träffande. För hur många gånger har vi inte suttit vid köksbordet och själva noterat att vi påminner om de argsinta muppgubbarna på balkongen, ständigt bidragande med en stämma till klagokören. Vi rör om i såret som heter bemanningsföretag och våldtäktslagstiftning och sänkta skatter och försämrad välfärd och Lissabonfördraget och varför är inte alla varor ekologiska!

Brown skriver om denna politiska identitet som “utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken. Den kan inte frammana någon framtid, vare sig för egen del eller för andras räkning, som triumferar över denna oförrätt” (2008: 67).
   Begäret till offerpositionen förefaller alltså så starkt att ingen tanke om framtiden kan vinna över det. Det är ganska anmärkningsvärt! Och här har vi alltså hamnat i frånvaron av det visionära tänkandet. Längtan efter upprättelse är starkare än längtan efter en annan ordning. Det förefaller som om smärtan, och minnet av smärtan, skymmer sikten för andra politiska platser. Jag tror att vi är så vana vid att låta samtalet gå i de här spåren (både på det privata planet och det som rör världen i stort) att vi knappt ens vet hur man gör när man släpper en oförrätt.

Det är en oerhört intressant artikel i en oerhört intressant bok vars titel är Att vinna framtiden åter. Texter om makt och frihet i senmoderniteten. Det är en samling texter som Atlas förlag gav ut 2008. Och jag har ännu inte läst ut den. Så det blir antagligen mer om den framöver.

Och på tal om det:
   Jag hade en dröm om att pedagogiskt, uttömmande och målmedvetet beta av min mentala lista över Saker Som Hör Till Möjlighetsdagen – alltid denna dröm om det perfekta! – men nu börjar jag misstänka att det inte blir fullt så cleant. Det blir nog snarare att jag får trycka in det som dyker upp när det dyker upp i mån tillgång till tid och dator. Men jag påminner mig själv om något som jag fick mig till livs via min goda vän Hanna, nämligen följande kloka synpunkt: “Det behöver inte vara perfekt för att vara fantastiskt.” (Eller bra. Eller tillräckligt.)