En vän skrev till mig, apropå Mondo Beyondo, om hur skrämmande det kan vara att lista sina största drömmar. För tänk om de känns för stora och omöjliga när de står där på pappret, tänk om misslyckandet bara känns större om de inte går i uppfyllelse, man vill gärna ångra sig, det är rädslan för att misslyckas, nu tar jag tillbaka alltihop. Och så svårt är det! För den här sortens drömmande krockar med många av de vanligaste, starkaste (massmediala) berättelserna i vår tid.

Nina Björk skrev i en krönika för några år sedan om hur den som önskar sig en annan ordning än den existerande ofta förväntas kunna rita upp ett alternativ i exakta siffror och tabeller och på förhand ha svar på varje upptänklig invändning eller fråga. Och jag tänker att detta krav inte bara kommer ifrån en konkret utomstående person, utan att det är en modell som vi också använder oss av gentemot oss själva. När vi gör vår Mondo Beyondo-lista kan det finnas en röst i huvudet som säger “Jaharu, och hur hade du tänkt att det skulle gå ihop?”. Som om vi kan veta det! Som om vi kan ha allt klart för oss när vi knappt ens har formulerat tanken tidigare!

Nina Björk skriver om hur de inte behöver vilja någonting alls som tycker att det samhälle som vi lever i är tipptopp precis som det är. “För oss andra återstår en del tankearbete.” Och vi måste bryta oss ut ur den berättelse som säger att vi inte får ägna oss åt det tankearbetet, att vi inte får börja, att vi inte får skissa; försöka – för tänk om det är förgäves/misslyckas/måste revideras. Kan inte det vara okej?

Det här var bara några rader på temat. Jag ska skriva mer om det här sakerna – det visionära tänkandets villkor, berättelsernas kultur, massmedia – framöver.